David

När man gick i skolan (nu låter jag väldigt gammal) så var man ju överlycklig när man fick lov. Men nu, nu kan jag fanimej inte ens beskriva hur förbannat jävla glad jag är. En dags ledighet är borta, men varför misströsta? Jag har ju 9 dagar kvar. 9 fucking dagar! Nu, nu mina vänner ska all förlorad tid tas igen.

Jag bara ler.
Over and out

"Fältmössa av, basker på". Onsdag morgon, 7 oktober.
Snön - denna förbannade snö - har börjat falla i Boden. Detta förbannade Boden. På schemat stod gruppfälttävlan. Also known as "Baskertestet". Och på marken låg snön. Denna förbannade snö. Jag lärde mig att hata den. Det lärde jag mig någonstans i mellersta Sverige - nu ska jag för första gången genomlida en norrländsk vinter. Och det bådar tamigfan inte gott.
Nej, vi visste vad vi hade framför oss: en jobbig dag. Både fysiskt och psykiskt. Och vädret gjorde det inte lättare. Verkligen inte. Alla i gruppen var genomblöta efter fem minuter ute i slasket, och på det kom kylan. Just precis, så att allt det blöta liksom frös till. (Det är oktober och jag klagar på kylan. Hur kommer jag låta i januari?) Vi gick, vi sköt, vi orienterade, vi gick, vi gick, vi satte ihop vapen i totalt mörker, vi sprang med bår, vi drog en lastbil och vi sprang. Det var jobbigt, ja. Men någonstans långt, långt bak i mitt huvud så kunde jag ändå tycka att det var lite kul. Om man bortser från smärtan i alla de kroppsdelar som var så kalla att de befann sig på gränsen till att gå in under rubriken "kroppsdelar jag aldrig mer kommer kunna använda". För gruppen fungerade bra, alla stöttade alla, och vi höll alla tider. Och det var egentligen det viktigaste med dagen. Och vi fick vår basker. Som enda kompani där samtliga deltagande lyckades genomföra hela marschen. Lite respekt har vi nog skaffat oss. Eller så har vi vunnit tillbaka den respekt vi kan ha förlorat på fotbollsturneringen under besökshelgen. En 5-0-seger räckte liksom inte när vi förlorade de två första matcherna.

Efter att ha legat inne i två och en halv månad så har jag redan bestämt vad jag ska göra när jag är klar med livet i grönt. Jag ska klä mig i rött och bege mig till Manchester. Jag ska bege mig till Uniteds hemstad och se på när mina favoriter sparkar boll. Jag skulle kunna boka resan nu, så jävla säker är jag på att jag ska dit. Vad mer ska jag göra? Ta igen all den saknad jag tidigare uttryckt här på bloggen. Jag ska umgås med mina nära och kära så mycket att jag skulle ha tröttnat på dem i vanliga fall. För helgerna räcker inte till. Nej, för att jag ska få all den tid jag vill spendera med dessa människor så behövs det mer än en helg. Saknaden återkommer jag till ständigt. Men jag vill också minnas att jag skrev något om att lumpen faktiskt började bli kul, och den uppfattningen har absolut inte förändrats. Snarare förstärkts.
Nu ska jag bara försöka komma på ett sätt att smuggla med mig familjen, frugan och allt annat jag saknar på tåget på söndag. För vissa personer skulle jag behöva i min närhet så här i norrländska vintertider.