David

Det var så längesen jag skrev att jag knappt kom ihåg lösenordet. Men till slut kom det, och här är jag nu. Men nej, det ska inte bli en vana att jag skriver.
Jag kan väl liksom säga att det hänt en del den senaste tiden. Flyttlasset har gått till Uppsala, förskollärarprogrammet är klockrent och jag njuter av tillvaron som student. Återigen har jag haft turen att hamna i en förjävla bra klass, och mycket tack vare den så ser jag FAKTISKT fram emot varje skoldag. När gjorde man det sist?
Uppsala behandlar mig bra, och jag tror att det här kan vara början på ett långt förhållande mellan mig och den här fina staden. Första terminen på förskollärarprogrammet är avklarad, och det har varit tentor, inlämningsuppgifter, mängder av redovisningar - och praktik. Det var en mycket bra praktikperiod (även fast det var i Roslagens rövhål: Hallstavik) med bra personal och härliga barn. Och jag fick definitivt bekräftat för mig att jag valt helt rätt. Sex terminer kvar, och jag är positiv!
Okej, uppdatering avklarad. Ska försöka producera mer än ett inlägg de kommande fem månaderna. Hej!

Ja, det känns väl litegrann som att den här bloggen är på väg käpprätt åt helvete. Men men, "skit samma", så känner jag ungefär inför det konstaterandet.
Jag har just tagit mina första stapplande steg in i Uppsalas studentliv, och det har nog varit några av de bästa dagarna på mycket, mycket länge. Efter att ha delats in i lag - Vikingarna - har det varit, i princip, tre dagar av förbannat trevligt umgänge. Stadsvandring i Uppsala, sjungandes alla förträffliga vikingaramsor, utgångar på nationer, dans och ja, umgänge. Intensivt, visst, men så. jävla. roligt.
Efter några dagar med information om allmänna saker och förskollärarutbildningen så börjar skolan "på riktigt" imorgon, och jag känner mig faktiskt taggad. När har man någonsin gjort det inför en skolstart? Men Uppsala har välkomnat mig och alla vikingar med öppna armar, så det är egentligen inte konstigt att man känner så. Nu väntar de första lektionerna och ytterligare en och en halv vecka tillsammans med "Lag Viking". Det kan bara bli grymt bra.
Jag gillar Uppsala skarpt.
Och jag tror att Uppsala kan lära sig att gilla mig också.
Hej

Ett tag sen sist, jag vet. Jag har helt enkelt haft annat för mig.
En resa till grannlandet i väst, till exempel. Ett land som jag utan att tveka skulle kunna flytta till. Vägen till Morgedal, där min morbror med fru bor, är den vackraste jävla bilturen man kan tänka sig. Naturen är helt sjuk. Men... Edsbros natur är väl inte fy skam den heller.
Det var, kort sagt, en underbar resa. Födelsedagspartaj, grillning, promenader, utflykter - allt med de bästa personerna jag vet, min familj.
En smula ångest kände jag allt när jag kom hem. Jag trivs alldeles förträffligt bra i Norge. Men... Edsbro är väl inte fy skam det heller.
Sen jag kom hem har jag återigen tagit upp mitt jobb som tidningsutdelare. Ingen glamour i det arbetet, men det ger pengar, pengar är bra, och jag har inget emot att cykla runt på nätterna och lyssna på musik. Den stora feta nackdelen är mina knän, som verkar åldras mycket snabbare än mitt huvud. Och snart drar både fotbollen och innebandyn igång, det kommer kanske bli lite väl stor påfrestning för mina stackars knän.
Äh, det är ju egentligen inget att gnälla över. Jag har ett jobb, jag motionerar, då kan fan kroppen få ta lite skit.
Hösten har hittills varit något av ett frågetecken, vad jag ska göra och så. MEN, Uppsala tycker att jag ska komma dit och plugga, så visst, det ska jag göra! Mitt förstahandsval löd "Förskollärarprogrammet", och just det kom jag in på. Jag ska med andra ord syssla med precis det jag ville syssla med. Nu återstår ju det svåraste - boende. För pendla... Nä, det vill jag helst undvika.
Hej

- Snart bye bye Södertörn, ett sista besök kvar.
- Väntar bara på ett redigt jävla bakslag i sommarvärmen.
- Fotbollscomebacken har inte direkt börjat bra - enbart förluster och ett spel som skulle kunna få en att gråta.
- Min fot är blå och full av skavsår, ett resultat av bollsparkandet.
- Känns drygt att veta att jag måste vänta till slutet av juli innan jag vet vad fan jag ska göra i höst. Förhoppningsvis drar jag till Uppsala och lär mig att bli förskollärare.
- Tröttnar på folk som bangar, det börjar bli... Ja, tröttsamt.  
- Måste ju ändå applådera Barcelona, en acceptabel förlust, för jävlar, det där laget kan spela fotboll.
- Inser ofta att jag saknar Boden, lumparlivet och de skönaste människorna det här ruttna landet har att erbjuda. Insåg nog inte då hur kul det kunde vara.
- Ser fram emot sommarledighet, Norge och allt härligt sommaren -11 förhoppningsvis kommer att bjuda på.

Hej

Ehm... Nu är det alltså tänkt att jag ska skriva ett andra inlägg på bara några dagar. När hände det senast, kan man ju fråga sig. Men här är jag nu.
Igår kväll spelades det fotbollsmatch, den första på många år. Efter 90 minuters bollsparkande konstaterades det att vi hade förlorat med 4 jävla 0. Kul match att göra comeback i. Men bortsett från resultatet, den blåslagna hälen och de ömmande låren så var det förbannat kul att spela fotbollsmatch igen. 
Efter matchen begav jag mig direkt till N-town för att spendera en natt på tidningscykeln. Ganska nice ändå, att dela ut tidningar till otacksamma människor, när vädret är skönt. Vad som däremot inte är nice är att dela ut tidningar när man är stel i benen som en... ja, nånting. Gjorde misstaget att inte stretcha efter matchen, och det kombinerat med en natts springande i trappor ledde till det, ganska väntade, resultatet att jag kan knappt gå idag. Mitt huvud är 21 år, men mina ben är nog fanimej uppemot 80.
Annars då? Ska hälsa på syster imorgon, se hur hon och Andreas har installerat sig i Märsta. (Ja, dom har alltså flyttat till Märsta av alla ställen). Annars... Nä, annars händer det inte så mycket.

Har börjat inse att svensk musik faktiskt är jävligt bra. Jag planerar en middagsbjudning någon gång nästa vecka, på gästlistan finns: fröken Maggio, Lykke Li, pojkarna i Johnossi och en hemlig gäst (Håkan).
Kan bli en trevlig tillställning.

Dags för månadens uppdatering. Skolan närmar sig sitt slut, vi har nu börjat med grafisk form, och det är väl inte direkt "my cup of tea". Det är ju den här bloggen ett mycket bra exempel på. "Designen" är ju för fan sorglig...
MEN, kursen verkar rolig och jag ska väl förhoppningsvis lära mig en del.
Innebandyn fick ett definitivt slut i och med den årliga tennisturneringen i Rimbo (orten där någon tennisstjärna aldrig någonsin setts till). Och det var en minst sagt otippad slutsegrare. Jag. Jag? Jepp, jag. Och Ulrik då förstås. Jävlar, den killen kunde spela tennis. Och där har vi också förklaringen till segern. Jag försöker inte vara ödmjuk, men det var tack vare honom som vi vann. Man United säkrade ligatiteln samma dag, därför sprutades det champagne och dansades det (i duschen). Kvällen fortsatte med buffé, en god buffé och avslutades i en soffa, halvt sovandes, där det tittades på omröstningen i den där musiktävlingen. Saade-killen får ingen tolvpoängare av mig (hans danssteg får däremot en mycket stark tiopoängare), men det var ju kul att Schweden kom så pass högt upp. Så det ska han ha cred för, verkligen.
Men månadens grej är väl ändå att jag har gjort comeback inom den fantastiska fotbollsvärlden. Vi snackar division fem, vi snackar skavsår på fötter som är ovana vid skorna, vi snackar Edsbro jävla IF. "Klubben där allt började" liksom. Fotboll är roligare än innebandy, alla dagar i veckan, därför tycker till och med jag att det är konstigt att det dröjde ända fram till nu innan jag tog mig i den berömda kragen och började igen. Kul är det, och roligare kommer det bli när mina fötter slutar skrika "ta av dom här jääävla skooorna!!!".
Jag och min syster har varit barnvakt åt kusinbarnet Alina, medans min andra syster hade konsert i Konserthuset (hur coolt är inte det?). Jag gillar den där ungen. Väldigt mycket. Och ju äldre hon blir, desto bättre fungerar vi tillsammans. Kommer nog bli ett bra team det där.

Just det, bin Ladin har ju dött. Vad ska man säga... Härligt? Nice? Braa jobbat USA, bra!! Äh, jag vet inte. Tror nog att hans lilla fanclub kan göra ganska mycket skit även utan honom.
Så ja, då fick jag med en politisk kommentar också!
Hej

Plötsligt slog det mig: "just det, jag har ju en blogg". Att skriva blogg har väl inte direkt... Prioriterats den senaste tiden. Eller, ärligt talat, jag har inte ägnat bloggen en enda jävla tanke. MEN. Här är jag nu, redo att förgylla denna digitala dagbok med min närvaro.
Det har väl hänt ganska mycket den senaste tiden, därav den något blygsamma uppdateringen. Skolan börjar ta mer och mer plats, uppgifter hit och uppgifter dit. Men jag har nog saknat det där litegrann, att ha deadlines hela tiden. Sitta uppe sent på kvällarna och skriva texter. Ja, jag gillar nog det. Och fler deadlines lär det bli i framtiden, det har nämligen skickats in ansökningar till höstens studier. Förstahandsvalet: förskolelärare i Uppsala. Något otippat, även för mig, men det känns som ett bra val. Jag gillar verkligen Uppsala, tror jag skulle passa bra där. Och jag som lärare för små barn? Ja, varför inte.
Jag har hunnit fylla år sedan sist jag skrev - jag lämnade den ganska betydelsefulla åldern 20 och gick in i den helt meningslösa åldern 21. 

Innebandysäsongen är slut, och den slutade på allra bästa sätt. Vi tog oss upp till division 3 och har de tre senaste säsongerna gått upp en division för varje år. Rimbo IBK är ett lag på frammarsch! Säsongen avslutades med en stoor fest och det var en perfekt avslutning på en perfekt säsong.

Och det får väl bli en (perfekt) avslutning på ett (perfekt) inlägg.
Nej, det här var inte mycket att komma med, men jag har åtminstone kommit med något.
Hej!

Ehm, vad gör du nuförtiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för längesen vi sågs.. Nej, jag ska inte göra det här inlägget till en hyllning av Tomas Ledin, kanske för att jag till viss del delar min fars hat mot mannen, eller kanske bara för att det skulle bli ett jävligt tråkigt inlägg.
Det var alltså en månad sen jag visade mig senast i bloggvärlden, och det finns många (godtagbara) ursäkter för det.
Jag har spelat mycket innebandy. Statusuppdatering från laget som är på ständig uppgång, Rimbo: vi ligger tvåa i serien, som nykomling, och vi har en mycket bra chans att vinna. Jag har spelat de senaste matcherna med A-laget, och det är ju kul. Dessutom har jag fått skriva matchreferat till några matcher, vilket verkar ha uppskattats. Innebandybollen rullar på med andra ord.
Den kanske största ursäkten till min frånvaro lyder såklart: skola. Jupp, jag har gjort comeback som student. Södertörn, Stockholm, svenska. Där har ni min vardag fram till sommaren. Jag gillar't, och det verkar som att jag återigen fått förmånen att hamna i en väldigt bra klass.
Den enda (och visserligen jävligt stora) nackdelen är att det är så långt bort. För jag menar, två timmar enkel resa, det måste väl få klassas som långt? Men, jag visste ju vad jag gav mig in på. Och en termin ska jag nog kunna stå ut.
Det här är ingen ursäkt till att jag inte har skrivit blogg, men jag måste nämna det ändå. För det är ju ändå det en blogg handlar om, att skriva om (meningslösa) saker som vardagen består av. Jag har blivit av med rista-in-bläck-i-huden-oskulden. Just det, jag har tatuerat mig. Eller, jag har låtit mig tatueras. Så kan man väl säga? Jag har helt enkelt en tatuering. På underarmen. Och det var väl egentligen ganska självklart att det skulle vara någon slags kärleksförklaring till mina systrar, därav resultatet: mitt och mina systrars födelsedatum. För jag tycker om mina systrar. Faktiskt väldigt mycket.
Det kändes som ett lagom startskott för min eventuella fortsatta karriär som "någon som låter sig tatueras".
De märkliga formuleringarna flödar.
Uppdatering, check.
Hej

Nu har det gått så där lång tid igen, att jag inte kommer ihåg vad jag gjort sen den senaste uppdateringen. Men jag gör väl ett försök:
- Julen kom, julen gick. Kort sagt var det en mycket bra jul. Den bästa på länge, faktiskt. Hela familjen samlad, något som blir alltmer ovanligt. Och det är väl med en samlad familj man mår som bäst. Åtminstone gör jag det.
- 2010 blev 2011, och det nya året välkomnades med dunder och brak. En takvåning (jo faktiskt, en takvåning!) i Uppsala var platsen, och med så många sköna människor på en och samma plats kan det bara bli succé. Ett mycket bra slut på det gamla året, och en ännu bättre start på det nya.
- Den 2:a januari - alltså när nyårsfirandet i allra högsta grad fortfarande satt i kroppen - spelades det innebandycup i Alunda. Och vi var där. Med tanke på förutsättningarna (lite halvt bakfulla, alla andra lag som var där kom från högre divisioner, två av våra spelare stukade en varsin fot i första matchen... osv, osv) så gick det ändå helt okej. Visst, ingen seger, men som sagt. Bortförklaringar kan man alltid, alltid!, hitta.
- Seriematch idag med A-laget. Ganska ovanligt att jag huserar i det laget, men idag var det dags. Seger med 11-7, och faktiskt en riktigt bra match. Tvåa i serien som nykomling, Rimbo är på gång.
- Var på dejt med Erik och Pernilla, käkade lunch och såg till så att Pörni inte längre är obesegrad i "Buzz". Jepp, det var en mycket bra dag. Gillar dom där två. Gillar dom två riktigt mycket.
- Min comeback till skollivet närmar sig med stormsteg, och ja, jag längtar nog lite. Så som man kan längta till skolstart, men jag är väl medveten om att det också kommer bli precis som vanligt: man är less, trött och uttråkad efter bara några veckor. Men hey, jag har ju valt det själv! Det blir nog bra.

Well well, jag har återigen lyckats få till en uppdatering. En riktig bedrift skulle jag nog vilja påstå.
Hej

Jag fortsätter förvåna mig själv med att fortfarande uppdatera den här bloggen. Den lever väl på konstgjord andning, I guess. Om det finns någon eller några läsare kvar, så ska du/ni fan ha en varm applåd.
Det enda som ligger tillräckligt nära i tiden för att jag ska kunna berätta om det är väl helgen. Den spenderades i en idrottshall - årets sista match, årets sista förlust. Men tyvärr inte årets enda förlust. (Värt att tillägga: jag gjorde mitt livs snyggaste mål. Också värt att tillägga: det spelar ju väldigt liten roll när man förlorar med 10 mål). En del av helgen spenderades i ett dike. Jepp, för första gången i mitt liv har jag suttit i en bil som hamnat i diket. Första gången alltså. Jag är 20 år. Summa summarum: jag ska vara ganska nöjd.
Den sista delen av helgen spenderades i en soffa, framför EM-finalen i handboll. Ja, där kan man väl snacka om att vara nöjd med ett silver, vilket sällan, sällan!, är fallet. Möcke bra!
Idag har varit en kall dag. Jag som var säker på att det bara var Norrland som hade vintrar som den här. Trots kylan drog jag till Uppsala - en mycket underskattad stad! - och träffades Agnes, Viktor och Emil. Julklappar inhandlades, och vi åt en utomjordiskt god thaibuffé. Låt mig måla upp bilden av den här buffén. All god mat som alla asiatiska länder har att erbjuda. Ja, jag menar all god mat. Ät hur jävla mycket du vill. Efterrätt - glass, friterad banan, melon - ingick självklart. Ehhm, det var nåt mer... Just det, det kostade 150 kronor. 150 svenska jävla kronor, för allt det. Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker det är ett minst sagt överkomligt pris. Ett genidrag av uppsalaborna som hade rekat innan jag kom dit, och sa "hit ska vi gå". Tack, tack, jag behöver inte äta igen på flera dagar.

Ja, det här tycker jag är en godkänd uppdatering (kanske till och med väl godkänd).

Här sitter jag och skriver, och under tio sekunder händer följande:
- Jag upptäckter att det finns en hockeyspelare som heter Subban. (Han är inte svensk). 
- Min katt hickar.  

Ibland har man tur.
Hej

Dagarna dansar vidare, vintern börjar mer och mer likna den jag lärde känna i Norrland och den senaste veckan har inte varit helt händelselös.
- Nu kan jag säga "hej Södertörn". För jag blev antagen till kursen jag sökte, "Svenska med inriktning mot textproduktion", och det känns skönt att veta att jag faktiskt har nåt att göra efter årsskiftet.
- Alltid samma panik när man får ett brev där det står "Avsändare: Försvarsmakten". Nu handlade det om en krigsplaceringsorder, som låter bra mycket värre än vad det är. "Blir det krig ska du åka hit". Typ. Blir det krig ska jag åka till... *trumvirvel*.... Boden! Inte speciellt överraskande alltså. Men eftersom Sverige är ett "sånt" land som inte krigar speciellt ofta (tack för det), så känner jag mig ganska lugn.
- Släktträff + en magsjuk person = många magsjuka personer. Jepp, har stött på min första magsjuka på... Väldigt, väldigt många år. Och det krävdes en snart ettårig tjej för att bryta min långa tid som frisk. En natt, halvt sovandes, på badrumsgolvet - sen blev det bra.
- Jobbveckan som skulle bestått av fem nätter reducerades till två, på grund av den där bacillen som härjade runt i min mage. (Den försvann ju visserligen ganska snabbt, men för "säkerhets skull" vilade jag några nätter till..).
En vecka till, sen dröjer det länge, länge innan jag syns till på den arbetsplatsen igen. 

Det var väl det hela. 
Adiós 

Här sitter jag, mitt i en ledig vecka. Men jag sitter också här med vad jag tror är ett inflammerat knä. Och där har vi också anledningen till den lediga veckan. Inte helt fel, enligt mig. Jag kan acceptera lite smärta i ett knä för att slippa jobba i en vecka (även om det är ett högst frivilligt jobb).

Vad hände med vädret?, kan man ju undra. Från att ha varit lite så där ruggigt, men ändå ovanligt kallt för att vara sent på hösten, så har det helt plötsligt blivit femton minus. Hjälp. Trösten i detta är ju att det kommer bli varmare ganska snabbt igen.

För några veckor sen hade jag varit på en begravning i hela mitt liv, på torsdag ska jag på min andra på några veckor. Det är en förbannat tråkig trend som jag hoppas ska ta ett långt uppehåll efter torsdag.  

Hej

Jaha, det är väl dags att försöka komma med en uppdatering.
Det låter inte så värst entusiastiskt (svårt att stava), men det kan också bero på att det inte hänt något så värst spännande.
Innebandyn rullar på. A-laget ångar på, där har jag ännu ingen plats, B-laget kämpar på. Utan större resultat. Förra helgen betydde säsongens första seger, dagens match betydde ännu en förlust. Efter att ha förlorat första perioden med 0-7 (ja, helt seriöst), blev det 3-3 i andra, och tredje vann vi med 2-0. En... Konstig match. Ja, minst sagt. Och för första gången sen min bejublade (?) comeback gjorde jag mål. Förhoppningsvis betyder det att det kan lossna lite för egen del. Men laget... Ja, det går knackigt. Men A-laget, där jäklar!

Igår var det en underbar återträff med några underbara från sp06B. En kväll som innehöll bowling, en mexikansk hamburgare - storlek XXL - lagom mycket dricka, och, som vanligt med dessa människor, massor av skratt. Nu flyttar en till Norge, en till USA (efter en liten avstickare till Dubai för att simma VM), och det känns som att det kommer bli svårare och svårare att träffas. Men vi tog oss i kragen igår, då kan vi göra det igen.
Och just det, jag vann bowlingen.

Jag har upplevt den finaste dagen i mitt liv, då vi sa ett sista hej då till den finaste människan jag träffat. Min farfar har varit en otroligt stor del av mitt liv, och det kommer han fortsätta vara. Älskar dig.

Ja, bloggen verkar vara ganska seg.
Det ska den ha cred för.
Hej

Återhämtningen börjar gå bättre, och om en vecka kommer saker och ting kännas ganska avslutat. Vilket är otroligt efterlängtat. Sedan jag skrev senast har jag väl försökt återgå till vardagen - spelat väldigt mycket innebandy, skrivit högskoleprov, träffat bra människor från bästa klassen - en liten återträff - umgåtts med nära och kära, putsat fönster, asnsökt till högskola (skrivarkurs på Södertörn), varit på underbara Söderstadion och sett Bajen rädda upp en riktig skitsäsong (final i Svenska Cupen) och... Ja, en del har jag gjort, mest för att försöka tänka på annat. Och det har jag lyckats relativt bra med.
Imorgon ska jag agera barnvakt, på lördag ryktas det om lagfest och på söndag är det bortamatch, alldeles för långt borta. Tierp, närmare bestämt. Usch.
Och just det. Jag har tydligen sträckt ljumsken. Har gjort det en gång förut, och jag känner igen känslan, alldeles för väl. Hoppas det har släppt till söndag.
Nej, målet med inlägget var att åstadkomma någon slags uppdatering, och det har jag väl lyckats hyfsat med.
Så det var väl det.
Hej

Jag har genomlidit den värsta veckan i mitt liv, och bearbetningen går inte så fort som jag hade önskat. Död är ett ord jag hatar, ett ord jag aldrig vill höra, läsa eller inte ens skriva. Men jag skriver ändå. Död är ett ord jag är totalt jävla dödsrädd för. Jag måste intala mig själv att jag kommer träffa min älskade farfar igen, någonstans, någon gång, för annars skulle mitt psyke gå käpprätt åt helvete.
Att skriva om saker som dessa på en blogg, en totalt meningslös blogg, öppen för vilken människa som helst, är egentligen helt fel. Men jag skriver ändå. För att skriva av mig. För att försöka lyckas bättre med en hittills misslyckad bearbetning.
Vardagen börjar så sakteliga bli mer vardaglig, men tankarna är fortfarande någon helt annanstans.
Hos min familj är där jag mår bra, utan den vet jag ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till.
Och jag är så förbannat glad över alla minnen jag har kvar.
Vi ses farfar