David

En fågel viskade i mitt öra att jag är halvvägs i mitt liv som lumpare. Vad har jag att säga till fågeln? Stört. Helt galet. Det har med andra ord gått drygt fem månader sedan jag satt på tåget till Boden för första gången, mer nervös än vad jag var första dagen på gymnasiet. "Destination Boden". Jag har upplevt mycket. Mer än vad jag trodde att man kunde uppleva i den där staden. Staden jag lär hata om ytterligare fem månader. Hata mer borde jag kanske säga. Men trots det lilla hatet som infunnit sig i mitt hemlängtande huvud så finns det ändå en viss charm i det mesta man gör i staden i norr. Det finns en charm i att tälta tillsammans med 15 grabbar när det är 20 minusgrader. Det finns en charm i att enbart äta den vidriga grönpåsen i en vecka. Det finns en charm i att ligga på golvet varje morgon och göra armhävningar. Det finns en charm i att resa tält, riva tält, resa tält tills man bara vill spy på det. Det finns en charm i att, hur illa man än tycker om personen, bara tvingas göra som någon säger. Det finns en charm i att gå en och annan milslång promenad tillsammans med den förbannade ryggsäcken. Det finns en charm i att bära runt på ett tungt vapen i otaliga dagar, utan att ens vara i närheten av att få använda det. Det finns en charm i att dag efter dag gå den tråkiga vägen till garaget för att hoppa in i vagnen som man mycket snart kommer vilja ha sönder med flit. Och, tro det eller ej, det finns en viss charm i att gång på gång åka upp till den sömniga och kalla staden Boden, trots att det enda man vill är att ligga kvar hemma - hemma! - i soffan. För, och detta är viktigt, det är ju ändå något man har valt att göra. (Jo, Sverige fungerar faktiskt så idag, det är i princip frivilligt. Ett "jag har problem med mitt knä" räcker gott och väl för att "slippa"). Och det faktum att det redan är halvtid gör mig egentligen bara motiverad. Och tittar jag på det kommande schemat blir jag inte mindre motiverad. Vi ska vakta kungen (ja, nästan i alla fall...) då vi går högvakt under en vecka. Veckan efter det är det sportlov. Två veckor utan att behöva se Bodens gator alltså. Några veckor senare är det påsklov - jag fyller 20 - och efter ett antal veckor till är det dags för slutövning. Jag hamnade på regementet längst norrut i vårt avlånga land, och naturligtvis kommer denna slutövning ske i Skåne. Ser fram emot resan. Det betyder ytterligare några veckor utanför Boden.

Dock. Är det något jag inte kan finna någon charm i så är det följande: vi ska bada isvak. Varför? Varför i helvete? Och varför, varför direkt efter att man varit ledig i över tre veckor? Det är bara omänskligt. Jag skulle nog vilja placera mig själv i kategorin "Badkruka", så jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna genomföra detta. Jag kommer förmodligen dö. I ett hål i isen. I Boden.
Men om jag, mot förmodan, skulle överleva är jag optimistisk. Det är halvtid i matchen mot Försvarsmakten, och den 18:e juni är inte speciellt långt borta.
Men satan så jag längtar.

Hej