.
Jag har genomlidit den värsta veckan i mitt liv, och bearbetningen går inte så fort som jag hade önskat. Död är ett ord jag hatar, ett ord jag aldrig vill höra, läsa eller inte ens skriva. Men jag skriver ändå. Död är ett ord jag är totalt jävla dödsrädd för. Jag måste intala mig själv att jag kommer träffa min älskade farfar igen, någonstans, någon gång, för annars skulle mitt psyke gå käpprätt åt helvete.
Att skriva om saker som dessa på en blogg, en totalt meningslös blogg, öppen för vilken människa som helst, är egentligen helt fel. Men jag skriver ändå. För att skriva av mig. För att försöka lyckas bättre med en hittills misslyckad bearbetning.
Vardagen börjar så sakteliga bli mer vardaglig, men tankarna är fortfarande någon helt annanstans.
Hos min familj är där jag mår bra, utan den vet jag ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till.
Och jag är så förbannat glad över alla minnen jag har kvar.
Vi ses farfar
Att skriva om saker som dessa på en blogg, en totalt meningslös blogg, öppen för vilken människa som helst, är egentligen helt fel. Men jag skriver ändå. För att skriva av mig. För att försöka lyckas bättre med en hittills misslyckad bearbetning.
Vardagen börjar så sakteliga bli mer vardaglig, men tankarna är fortfarande någon helt annanstans.
Hos min familj är där jag mår bra, utan den vet jag ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till.
Och jag är så förbannat glad över alla minnen jag har kvar.
Vi ses farfar
