rUbRiK
Ehm, vad gör du nuförtiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för längesen vi sågs.. Nej, jag ska inte göra det här inlägget till en hyllning av Tomas Ledin, kanske för att jag till viss del delar min fars hat mot mannen, eller kanske bara för att det skulle bli ett jävligt tråkigt inlägg.
Det var alltså en månad sen jag visade mig senast i bloggvärlden, och det finns många (godtagbara) ursäkter för det.
Jag har spelat mycket innebandy. Statusuppdatering från laget som är på ständig uppgång, Rimbo: vi ligger tvåa i serien, som nykomling, och vi har en mycket bra chans att vinna. Jag har spelat de senaste matcherna med A-laget, och det är ju kul. Dessutom har jag fått skriva matchreferat till några matcher, vilket verkar ha uppskattats. Innebandybollen rullar på med andra ord.
Den kanske största ursäkten till min frånvaro lyder såklart: skola. Jupp, jag har gjort comeback som student. Södertörn, Stockholm, svenska. Där har ni min vardag fram till sommaren. Jag gillar't, och det verkar som att jag återigen fått förmånen att hamna i en väldigt bra klass.
Den enda (och visserligen jävligt stora) nackdelen är att det är så långt bort. För jag menar, två timmar enkel resa, det måste väl få klassas som långt? Men, jag visste ju vad jag gav mig in på. Och en termin ska jag nog kunna stå ut.
Det här är ingen ursäkt till att jag inte har skrivit blogg, men jag måste nämna det ändå. För det är ju ändå det en blogg handlar om, att skriva om (meningslösa) saker som vardagen består av. Jag har blivit av med rista-in-bläck-i-huden-oskulden. Just det, jag har tatuerat mig. Eller, jag har låtit mig tatueras. Så kan man väl säga? Jag har helt enkelt en tatuering. På underarmen. Och det var väl egentligen ganska självklart att det skulle vara någon slags kärleksförklaring till mina systrar, därav resultatet: mitt och mina systrars födelsedatum. För jag tycker om mina systrar. Faktiskt väldigt mycket.
Det kändes som ett lagom startskott för min eventuella fortsatta karriär som "någon som låter sig tatueras".
De märkliga formuleringarna flödar.
Uppdatering, check.
Hej
Det var alltså en månad sen jag visade mig senast i bloggvärlden, och det finns många (godtagbara) ursäkter för det.
Jag har spelat mycket innebandy. Statusuppdatering från laget som är på ständig uppgång, Rimbo: vi ligger tvåa i serien, som nykomling, och vi har en mycket bra chans att vinna. Jag har spelat de senaste matcherna med A-laget, och det är ju kul. Dessutom har jag fått skriva matchreferat till några matcher, vilket verkar ha uppskattats. Innebandybollen rullar på med andra ord.
Den kanske största ursäkten till min frånvaro lyder såklart: skola. Jupp, jag har gjort comeback som student. Södertörn, Stockholm, svenska. Där har ni min vardag fram till sommaren. Jag gillar't, och det verkar som att jag återigen fått förmånen att hamna i en väldigt bra klass.
Den enda (och visserligen jävligt stora) nackdelen är att det är så långt bort. För jag menar, två timmar enkel resa, det måste väl få klassas som långt? Men, jag visste ju vad jag gav mig in på. Och en termin ska jag nog kunna stå ut.
Det här är ingen ursäkt till att jag inte har skrivit blogg, men jag måste nämna det ändå. För det är ju ändå det en blogg handlar om, att skriva om (meningslösa) saker som vardagen består av. Jag har blivit av med rista-in-bläck-i-huden-oskulden. Just det, jag har tatuerat mig. Eller, jag har låtit mig tatueras. Så kan man väl säga? Jag har helt enkelt en tatuering. På underarmen. Och det var väl egentligen ganska självklart att det skulle vara någon slags kärleksförklaring till mina systrar, därav resultatet: mitt och mina systrars födelsedatum. För jag tycker om mina systrar. Faktiskt väldigt mycket.
Det kändes som ett lagom startskott för min eventuella fortsatta karriär som "någon som låter sig tatueras".
De märkliga formuleringarna flödar.
Uppdatering, check.
Hej
