David

Jag har äntligen slutat jobba, och hur firar man det på bästa sätt? Jo, genom att börja skolan. Man kan säga "jamen nu är det ju bara ett år kvar" eller "det kommer gå fort", men jag köper inte det. För lik förbannat så är det ännu ett år i skolan. Som vanligt så är jag ganska positivt inställd till att börja igen, träffa alla igen och så, men efter de första dagarna, när allt är som vanligt igen, då är det lika värdelöst som det alltid är. Dessutom har jag sett schemat för den första perioden, och det gör inte skolstarten lättare. Men har man klarat sig hittills i alla år, så ska man väl fixa ett år till..
Jag jobbade alltså min sista natt för nån dag sen, och det känns grymt skönt att det är klart. Jag har många gånger sagt att Sverige är ett skitland, förlåt, ett mindre bra land, och nu när sommaren tydligen har tagit slut (vart tog den vägen?) så är det ett ännu sämre land. På sommaren är det i stort sett ljust dygnet runt, men nu när hösten (fan ta hösten) är runt hörnet, då blir det mörkt tidigt på kvällen och ljust sent (sent med mina mått mätt = halv fem på morgonen). Alltså är det mörkt, oftast kolsvart hela natten, vilket gör det mycket mer ansträngande att jobba. Varför vet jag inte, men så är det.. Nu när det är OS-tider, och OS tyvärr (tyvärr av flera olika anledningar) går i Kina, så är ju alla sändningstider en aning märkliga. Kanske kan det vara för att Kina ligger sisådär sex timmar före Sverige, eller bara för att Kina vill jävlas med resten av världen. Jag tror nog mer på alternativ nummer två. Natten till söndag spelade Sverige handboll, en väldigt viktig match, klockan tre på natten. Det var sista natten jag jobbade, och jag såg min chans till att kanske få se ett par minuter. Först ska jag bara säga att det brukar ta ungefär tre timmar att köra ut alla tidningar på helgen - om man stressar. Jag gillar uttrycket "kötta", därför tänker jag använda mig av det uttrycket nu. Den här natten så köttade jag. Det vill säga: jag cyklade som en galning, jag sprang i alla trappor och gjorde allt väldigt snabbt. Jag vet inte om det var för att jag ville hinna se lite av handbollen, eller om jag hela tiden var medveten om att det var min sista natt, och att jag snart hade gjort mitt på det där jobbet. Hursomhelst, köttandet lönade sig,  jag var klar på 2½ timme, och jag hann se de sista tio minuterna. Sverige vann, och jag var nöjd. Sverige vann, och jag hade jobbat min sista natt. Klockrent.
Resultatet av denna natt: jag kom knappt upp ur sängen dagen efter eftersom mina ben inte gjorde som jag ville, och fortfarande känns mina ben som.. Som.. Ja, som något segt. Dessutom slog jag knäskålen i cykelstyret, och för några sekunder domnade knät bort. Men, jag hann se de sista tio minuterna på handbollen.
Igår började det som ofta räddar mitt liv när exempelvis skolan pågår, eller när allt bara är allmänt jävligt: Premier League. Alltså, den engelska ligan i fotboll. Har det inte framgått i tidigare inlägg, så är "mitt" lag Manchester United. Och laget jag helt ärligt skulle kunna spy på är Chelsea. Det värsta som finns är alltså när Chelsea vnner mot United, eller om Chelsea vinner en match samtidigt som United spelar oavgjort eller förlorar. Tyvärr så inträffade scenario nummer två igår. Jag håller även en smula på Hammarby. Men för att jämföra detta: att Hammarby leder med 2-0 mot GAIS och förlorar med 2-4 kan jag acceptera, men att Man United spelar oavgjort?! Nej! Absolut inte! Det är bäst jag slutar prata om det här, innan tangentbordet får smaka på min ilska.
Så vad har mer hänt den gångna veckan? Det enda som är värt att kommentera är mina tv-spelsbesök hos Mr. Ankaräng. Det märktes tidigt att jag ska hålla mig till fotboll. Jag förlorade alla matcher på hockey, inklusive matcherna mot Eriks lillebror, som jag tror är åtta eller nio år gammal. Men fotboll däremot, där knäckte jag Erik i alla matcher, möjligtvis alla utom en. Och då spelade vi ändå väldigt många matcher. Eller förlorade jag två kanske..
Inlägget börjar bli för långt nu, men jag ska bara komma tillbaka till Norge-resan en snabbis. Där tog jag nämligen en bild på min syster som jag blev väldigt nöjd med. Dels för att det blev rätt så bra, med utsikt och allt sånt, men också för att hon på det här kortet ser ut som om hon skulle kunna spela Frodos syster i en eventuell uppföljare av Sagan om Ringen. Hon är kort i verkligheten, ingen snack om saken, men så kort som en hobbit? Nej. För att ni ska förstå hur kort genomsnittslängden i min familj är så kan jag säga att jag är längst. Och jag når väldigt knappt upp till 1,70. Då får man lite perspektiv på saken..



 
Handboll inatt igen, men nu jobbar jag ju inte. Vad ska jag göra..
Adiós
Dagens låt: Death Cab For Cutie - Passenger Seat