David

Har precis tagit en välbehövlig dusch efter en extremt ansträngande dag. Faktiskt så längtar jag tillbaka lite till igår, då man fortfarande hade känsel i benen.. Idag fick alltså Kungsberget njuta av min underbara skidåkning, och jag var där tillsammans med min syster och padre. Tävlingen i antalet vurpor vanns av syster (5 st), jag kom tvåa på 3 vurpor och padre kom sist eftersom han bara ramlade två gånger. Dåligt pappa..
Jag höll vad jag lovade: jag bojkottade alla backar med svart märkning och alla ankarliftar. Det var sittliften för hela slanten - precis i min smak (även om jag är extremt höjdrädd).
Mjölksyra har fått en helt ny innebörd efter idag, eftersom den gjorde så att jag tvingades stanna två gånger i minuten, och benen känns fortfarande som gelé.
Kände mig en aning förnedrad lite för många gånger när 8-åriga ungar gled förbi, hoppandes och voltandes, samtidigt som jag var tvungen att anstränga mig rejält för att kunna stå på benen. Jag försöker intala mig själv att dom har åkt varje år sen dom föddes, vilket inte jag har gjort. Frågan är om man kan skylla på det.. Jo, det måste man kunna.. Nån stolthet ska man väl ha kvar :/
Något som inte var speciellt smart var att köra utan skidglasögon. Varje gång jag åkte för fort så blev ögonen typ som is.. Men å andra sidan, då visste jag ju när det gick för fort och när det var dags att stanna. Vem behöver hastighetsmätare liksom..?
Nu kanske jag har målat upp en bild där ni tror att jag är helt kass på att åka skidor, och jo visst, det stämmer kanske till viss del, men jag tar mig ner iaf (men skulle jag göra det om jag gav mig på en svart backe?!). Men hursomhelst, jag är inte hemskt dålig..
Men det var en klockren dag och klockren åkning (host), och det blir utan tvekan 5/5.
Samtidigt måste jag väl göra lite reklam för Kungsberget: backarna var också fina..
Nä hörni, nu ska jag behandla mina ben. Hej svejs!
Dagens låt: I'm happy now - ?