David

Härmed är David en tandställningslös pojke. David är väldigt glad för det. Jajamensan!! Nu är den borta. Tjalalala. Nu kanske ni tycker att jag är lite tjatig, och att jag "bara" har haft den i ett år (det är ju faktiskt ganska kort tid, och jag lider med alla dom som måste ha skiten längre), men jag struntar just nu i dom som tycker att jag är tjatig. :D För jävlar vad skönt det är. Jag kan alltså känna mina tänder för första gången på ett år. Inte riktigt sant kanske, men så känns det. Som en helt ny värld liksom.. Och mitt mardrömsscenario inträffade inte. Och mina tänder var inte gula/svarta. Tack för det. Visst, jag ska fortfarande ha nån slags tråd bakom vissa tänder i fem år (!), men den känns inte, så det är lugnt ändå. Jag är alltså nästan fri. Men rälsjäveln är borta! Halleluja. Så, nu får det vara nog med prat om tandställningar.. Fader var snäll och körde in mig till tandläkaren i Stockholm, och han väntade snällt på mig tills jag var klar. Sen körde han snällt hem mig igen. På vägen hem blev det ett stopp på Donken (cheeseburgare är mumma), och resten av bilresan hem använde jag faktiskt till att plugga :O Jag var bara hem och vände, eftersom jag och Empo skulle "storhandla" i Norrtan. Hata påsken. Eller hata att man måste handla så mycket inför påsken. 
Empo känner fortfarande inte igen mig, jag hade ju trots allt en järnväg i ansiktet. 
På Coop var det halvgalna påskfanatiker överallt, och man fick åka slalom med den extremt tunga vagnen. På nåt sätt kunde vi handla allt vi skulle handla, och på nåt sätt lyckades vi ta oss ut till bilen. På hemvägen satt vi och sjöng.. Som vanligt alltså. Och som vanligt lät det skit. 
Men nä hörnini, nu ska jag ta mig en titt i spegeln på mina raka tänder. Jag kommer förmodligen tillbringa hela lovet framför spegeln. Adiós!
Dagens låt: Phenomena - Dance With the Devil