David

... Så heter han (förutsatt att det är en han) Fredrik Wikingson eller Filip Hammar. Jag, som inte har någon direkt åsikt om Guds vara eller icke vara, ser åtminstone dessa herrar som mina gudar. Jag tror nog inte att jag tidigare har hyllat dom i nåt av mina tidigare inlägg, så jag tyckte det var dags. Nu ska jag förklara vad som är så roligt med dessa två. Allt. När jag säger allt så menar jag verkligen allt. Säger någon av dom "hej" är det roligt. Till och med när de pratar om allvarliga saker så är det roligt. Jag tror nog att när det handlar om dom här två så älskar man eller hatar man. Jag har väl varit ganska tydlig med var jag står. Blir jag någonsin vuxen (hoppas, hoppas) så vill jag bli som dom. Dom spelar visserligen i en helt annan liga, dom är untouchable, men om jag bara kommer i närheten så blir jag nöjd.  Förmodligen omöjligt det också..  
Anledningen till att jag kom att tänka på dom just nu var Kristallgalan (visst hette det väl så?). Nej vänta, Kristallen, så hette det. Jag tittade bara sista timmen, men jag började titta lagom till att "Årets humorprogram" skulle koras. Jag var säker på att 100 Höjdare (ett av Filip & Fredriks program) skulle vinna, självklart på grund av att jag anser att dom är extremt humoristiska. Vann dom? Nej. Blev jag förbannd? Ja. Vilka vann? Nåt program från SVT som jag knappt hade hört talas om. Jag antar att det där förbannade, oj förlåt, det där underbara programmet var roligt, men lika roligt som F & F? Aldrig. Det kan jag alltså svara på utan att ens ha sett programmet. F & F skulle ha vunnit. Jag känner att jag börjar bli aggressiv i mitt skrivande, så det är bäst att jag släpper det här ämnet.
Distansdag imorgon, vilket är mycket skönt. Men, jag har en hel del att göra.
Nu ger mina ögon snart upp, godnatt,
Adiós