David

Den här förbannade tanken sitter fortfarande fast någonstans i huvudet, och den tar upp mitt fokus i skolan, när jag är hemma och ibland även när jag sover. Tanken är till viss del rätt så behaglig, men när den tar upp så pass mycket utrymme som den faktiskt gör, då blir det mest irriterande.
Och iband när man vill något så pass mycket, ja då kraschar ofta det mesta ihop. Jag antar att det kommer gå så i det här fallet också.
Skolan orkar jag inte ens prata om. Därför skriver jag om den istället. För tillfället hatar jag alla lärare, på det där sättet som man bara kan hata lärare. Jag har inget emot lärarna som personer, men deras lärande är jag för tillfället ingen stor beundrare av.
Måndag: Prov i sam C. Ett till synes omöjligt sådant.
Till svenskan ska jag kunna en dikt utantill. Dikten, av Harry Martinsson, är visserligen förbannat bra, och inte speciellt lång, men all min knappa fritid fram till måndag kommer behöva ägnas åt samhällskunskapen.
Onsdag: Prov i fucking rättskunskap. Jag orkar inte ens öppna boken, eftersom jag vet att det är fem kapitel jag måste läsa igenom. Och dessutom lära mig.
Fredag: Engelska. Den förbannade boken ska vara utläst. Just det är inget större problem, men recensionen och uppgifterna, det är verkligen större problem.
Veckan efter denna skitvecka är minst lika förjävlig. Prov i filosofi, ett mindre prov i historia och en massa annat som jag säkert glömt.
Och visst ja, sen var det fördjupningsuppgifterna i sam B och geografi. Och det obligatoriska besöket till Norrtälje Tingsrätt för att se en rättegång. Jag har hittills klarat min skoltid utan att få några restuppgifter hängandes efter mig, men ska det komma nån gång så är det nu.
Under alla dessa veckor måste jag dessutom få in en väldans massa träning. På helgerna är det oftast match(er), så jag ställer mig själv frågan: hur i h*lvete ska man ha tid att leva?

När det gäller projektet känns det som att vi bara står och trampar. Resan och boende är visserligen bokat och klart, men på något sätt känns det ändå mest skit. Jag är inte ens säker på vad vi egentligen vill med projektet...

Och nu, när man behöver vara så pigg som möjligt för att orka med allt, är jag trött mest hela tiden. Huvudet känns degigt, och energin undrar jag var den har tagit vägen. Jag behöver nog bara ett litet lyft. Det är vad jag hoppas.
Rädda mig, någon?

Men kanske kan jag hitta en del ljusglimtar?
- Resan till Norge är ju faktiskt bokad, och även om projektet inte går som på räls för tillfället, så kommer jag komma bort från skolan ett par dagar. Och sen är det ju sportlov. Skolan som plats är det inget fel på, det är där mina vänner finns och där kan jag stundtals må väldigt bra, men är det verkligen nödvändigt med alla dessa prov och uppgifter? Jag kanske ska börja tänka positivt - "det är bara en termin kvar".
- Tanken som förföljt mig är en mycket behaglig tanke, även om den tar upp på tok för mycket tid, och då och då kan den lyfta upp mig.

- Tillsammans med ungefär halva klassen ska jag på sportlovet åka på kryssning. 24-timmars till Åbo.
- Innebandy är för tillfället roligt, jag är till och med (nästan) glad när en träning börjar, vilket inte alltid har varit fallet under den här säsongen. Det går dessutom väldigt bra för laget. Laget är för övrigt det skönaste jag spelat i. Sammanhållning? Hell yeah.
- Dagarna går väldigt fort = slutet på gymnasiet närmar sig alltmer. Visserligen närmar sig även ett liv i Boden, men det kanske inte blir så farligt ändå. Har det inte hänt något med tanken tills dess, så kommer jag ha den med mig till det kalla landet där uppe i norr. Då blir det nog varmare.

Jag har hört att man inte ska lägga sig och försöka sova när man är arg eller frustrerad. Kanske ska man inte heller avsluta ett blogginlägg med att vara arg eller frustrerad?
Jag tycker det låter som en mycket bra bloggfilosofi.

Adiós