David

Först och främst: Jag har skrivit det sista provet på gymnasiet. Jag vill ju så gärna säga att det var det sista provet jag någonsin kommer att skriva, men så är ju självklart inte fallet. Det gick ändå rätt så hyfsat, även om min hjärna till 90 % bestod av gröt innan provet. Det har varit lite för mycket med prov i måndags, redovisning igår och ett av de fetaste proven för året idag. Hjärnan behöver liksom vila ibland. Men nu min kära hjärna, nu får du lite välförtjänt vila. Endast två uppgifter återstår, sen tar både du och jag fucking sommarlov. Den sista tjugosjättedelen av skoltiden närmar sig ett slut.

Nu kommer resten av inlägget att handla om fotboll. Bara för att varna onitresserade läsare.
20.45. Olympiastadion i Rom. United. Barça. Världens två bästa lag. Kan det egentligen bli bättre? Jo, möjligtvis om finalen hade spelats på Lummevi IP i Edsbro. Men jag sitter redan som i trans (även om finalen spelas i Rom och inte i Edsbro). Just nu vill jag bara att klockan ska bli kvart i nio, så att jag kan få skrika lite. Jag vill säga att det inte gör så mycket om United inte vinner. Jag menar, de har vunnit Premier League två år i rad, de vann VM för klubblag i år OCH ligacupen. Och det grymmaste av allt: man har kommit till två finaler (och vann i fjol) i Champions League på två år. Det är lätt att vara nöjd med det liksom. Men visst fan kommer det vara bittert om man förlorar ikväll. Att de ska förlora ska ju inte ens finnas på kartan. "Jag bryr mig inte speciellt mycket om United inte vinner, att komma till final i världens bästa turnering två år i rad, och vinna en gång, är ju helt sanslöst grymt bara det". Fuck no. Visst fan kommer jag vara förbannad om man inte vinner. Men jag är hoppfull:
Vi har Wayne "The Beast" Rooney. Han är min hjälte, han är min mentor, han är min Gud. Han är den jag skulle ta med mig till en öde ö. Han är den jag skulle välja först på idrottslektionen. Han är den jag skulle gifta mig med (om jag var lagd åt det hållet). Han är den jag skulle tillbedja om jag var religiös. Han är helt enkelt Wayne Rooney. Ronaldo? Messi? Haha. Nej nej, Wayne Rooney är min kung.
Och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om han avgör den där förbannade matchen på Olympiastadion i Rom ikväll. Och gör han det, och United vinner världens bästa turnering och världens bästa liga för andra året i rad, ja då ska jag tamejfan bli religiös och tillbedja honom varje kväll i resten av mitt liv.
Extrem? Nej, jag är väl bara fundamentalist, och fanatisk anhängare av Unitedism.

Men nu till den riktiga fotbollen. Ännu en tillfrågan om match i korpen. Efter viss tvekan tackade jag ja. Den korta tvekan berodde på en sak, och endast en sak. Matchen spelas på Norrtäljeanstalten, mot Norrtäljeanstaltens inneboende. Fångar alltså. Kriminella. Inga mördare eller så, men lik förbannat är det kriminella jag ska springa runt och jaga en boll tillsammans med. Klart som fan man tvekar. Men fotboll är en ädel sport, en sport för gentlemän. Då spelar det ingen roll om man är bankrånare, mördare eller studerande på Rodengymnasiet.
Visst kommer det kännas märkligt att gå genom portarna, portarna som skiljer oss "vanliga" från landets kriminella, och förenas med dessa kriminella. Men som sagt, det är ju bara fotboll det handlar om. Men kanske är de väldigt ivriga att vinna den där fotbollsmatchen. "Människor har väl dödat för mindre", som man brukar säga.
Davilinhos comeback får alltså åtminstone ett kapitel till. Och även om kapitlet utspelar sig på ett fängelse är jag förväntansfull. Det jag prioriterar nu är att köpa ett par benskydd. Det fungerade att spela utan mot några gamla gubbar, men att spela utan mot kriminella män tror jag inte mina smalben skulle uppskatta.

Nu, mina fotbollsvänner, och alla andra inte fullt så fotbollsintresserade vänner (förlåt för detta inlägg), nu är det nära. United - Barça. Tidningarna skriver att det kommer bli en av de bästa matcherna i världshistorien. Vinner De Röda Djävlarna kommer jag nog vara beredd att hålla med.  
Goodbye och adiós.