David

För det första. Mitt, Agnes och Saras projektarbete gav oss ett MVG. Det var oväntat på alla sätt och vis. Det var nog det där med att vi verkligen kom iväg till Oslo som gav oss det betyget. Oväntat som sagt, men självklart förbannat glädjande. Engelskaredovisning igår (gick helt okej), och nu återstår egentligen bara en redovisning i svenska. Sen ska allt det här vara över. Då återstår endast två saker: bygga en båt (och för första gången ge segern i Lommarrännet till sam-korridoren) och ta studenten.

Matchen på fängelset (det är förmodligen första och sista gången jag skriver de orden tillsammans) var nästan lika skrämmande som jag trodde den skulle vara. För andra gången på kort tid så upplevde jag en mer en Hollowood-liknande situation än en Sverigeliknande. Vi blev insläppta, "visiterade" och transporterade till planen. Väl vid planen ville jag egentligen bara vända. Det stod 15-20 fångar på planen och skrek och lät galet råtaggade (läs förbannat jävla skräckinjagande), runt planen, bakom stängsel, stod det minst lika många fångar och slog med vad som liknade pinnar (får de verkligen ha sådana redskap...?) på stängslet, ljudvolymen var minst sagt hög, det spöregnade och jag ville som sagt egentligen bara vända.
Matchen då? Vi förlorade med 4-2. Bedrövligt kan tyckas, med tanke på hur dåliga dessa fångar faktiskt var (förutom den där killen som enligt ryktena ska ha spelat i landets högre divisioner). Men det finns en anledning till det bedrövliga resultatet. Deras minst sagt fysiska spel. Eller ska vi kanske säga brutala? Jag trodde faktiskt att de skulle vara lite lugnare på planen än vad de är ute i samhället - men ack så fel jag hade. Mitt lår är smyckat med två fina märken efter sparken jag fick, dobbmärkena syns förvånansvärt tydligt, och märkena är omringade av ett trevligt blåmärke, som nu börjar skifta åt det gröna hållet. Jag skulle nog säga att det är en lårkaka. Om än en mild sådan. 
För övrigt var det näsblod, en spark i arslet, en spark (med dobbarna först, självklart) på vaden (ja, allt detta stod fångarna för) och allmänt grisigt, FULT spel.
Men det kanske allra mest skrämmande var ändå efter matchen. Vi frågade en väktare vilka som fick spela i "fängelsets lag". Svaret blev "den som vill". Jag som sprang runt under matchen och trodde att jag bara mötte rånare, misshandlare som värst. Nehej, då kan jag lika gärna ha sprungit runt tillsammans med mördare och våldtäktsmän. "Vänta nu, var det Hagamannen som hade mössan så där långt nerdragen...?". Tur ändå att man inte visste om detta innan matchen... Då hade jag garanterat vänt när jag möttes av den där skräckinjagande synen.

Veckans coolaste: Mr. Ibrahim. Brännboll med Sp06B = livsfara. Erik, biffigast i klassen, kastar upp bollen och får en perfekt träff. 5-10 meter därifrån står Ibrahim. Han hann inte blinka innan bolljäveln träffade käften på honom. Jag stod en bra bit därifrån, men jag hörde nog fanimej när bollen träffade. Ibbe vacklade till, stod med huvudet i händerna i någon minut. Sen fortsatte vi spela. På kvällen hade han "lite ont i tänderna". Veckans coolaste: Ibrahim Mlik.

Veckans misslyckande: Glömt leg. Jag är en sån kille som verkligen måste ha legitimation med migför att komma in någonstans. Fast jag är 19 år. Det kommer förmodligen vara likadant när jag är 30. Jag, Erik och Ibbe står beredda för att gå in på Trädgår'n, jag gräver i min ficka - men hittar inget leg. Synd. Eller klantigt är väl ett mer passande ord. Veckans misslyckande: Jag.

Adiós
P.S. Den där matchen i onsdags har jag glömt nu. Glory glory Man United... D.S.