I'd swim the ocean for you
Now it's gonna get harder,
and it's gonna burn brighter,
and it's gonna feel tougher,
each and every day.
Metro Station - Kelsey
and it's gonna burn brighter,
and it's gonna feel tougher,
each and every day.
Metro Station - Kelsey
Saknad
Det är något jag känt mycket den senaste tiden. Eller något är egentligen fel benämning. Ens perspektiv förändras en hel del när man lever 100 mil hemifrån. Man märker vad man saknar. Och man märker vem man saknar. Jag tänker "sånt kan jag ta igen under helgerna". Men jag har märkt att helgerna inte riktigt räcker till. Det är vadå, knappt 9 månader kvar av lumpen, men en fråga som återkommer är "om jag saknar saker och ting nu, hur stor kommer då den saknaden vara om några månader?". 9 månader. Tittar jag på siffran så känns det som att denna saknad kommer bli olidlig. Men samtidigt, det känns som att studentdagen utspelade sig igår - och det var ändå drygt tre månader sen. Så ska jag vara negativ eller positiv? Tiden verkar ju gå märkligt snabbt, så det är klart jag ska vara positiv! Och lumparlivet blir mindre och mindre tråkigt - ja det börjar nästan bli roligt.
Saknad, saknad, saknad. Den kommer alltid finnas där. Men mitt nya positiva jag säger att saknad kan vara något bra, och att jag kommer lära mig att leva med den.
Jag vet egentligen inte vad jag ville med det här. Typ skriva av mig. Eller nåt..
Men nu står det här.
Alltså: jag saknar. Men. Det kan väl kanske vara något positivt. På något märkligt, märkligt sätt.
Saknad, saknad, saknad. Den kommer alltid finnas där. Men mitt nya positiva jag säger att saknad kan vara något bra, och att jag kommer lära mig att leva med den.
Jag vet egentligen inte vad jag ville med det här. Typ skriva av mig. Eller nåt..
Men nu står det här.
Alltså: jag saknar. Men. Det kan väl kanske vara något positivt. På något märkligt, märkligt sätt.
Hey hey, look who's here
Lumpen. Vad är egentligen det? Låt mig återkomma till frågan.
Hej förresten. Mitt namn är David. En gång i tiden skrevs det flitigt på den här bloggen. Vad hände? Jag skulle kunna vara elak mot alla bloggare och säga "livet". Livet hände. Tiden efter gymnasiet liksom. Och livet har utspelat sig i Boden. En, på många sätt, bra stad. Och min arbetsgivare då? Jo, Försvarsmakten har hittills fungerat som en bra arbetsgivare, och de gröna kläderna har blivit mer och mer bekväma.
Tillbaka till frågan. Lumpen. De första åtta veckorna (att det gått så lång tid är förresten helt sjukt) har varit tunga, av flera anledningar. Om jag ens ska försöka mig på att beskriva veckorna får jag göra det kort:
- Det har varit teori, teori, teori. Och så en del praktik.
- En vecka spenderades i Kusträsk (det var precis lika glamoröst som det låter), där vi lärde oss hur man lever som en "riktig soldat" (läs idiot som lever i skogen), hur man skjuter, att man absolut inte får glömma sitt vapen, vad som händer om man mot förmodan skulle glömma sitt vapen, hur snabbt man lärde sig att hata sitt vapen, att gå 1,5 - 2 mil med smått överjävlig packning utan att gnälla, 3-punkts-tvätt (att duscha efter den där veckan var det skönaste jag gjort i hela mitt liv), hur man lär sig att passa tider genom att öva, öva, öva. Vi märkte hur äckligt ett matkärl kan bli efter en veckas måltider, utan tillgång till diskborste och diskmedel. Vi hade gräs att "diska" med. Jag tyckte, och detta är inte ett skämt, det var kul att diska när vi kom tillbaka. Det var, mycket kort sagt, en psykiskt påfrestande vecka.
- Disciplin. Ett ord som ligger till grund för det mesta i det militära. Och jag gillar det faktiskt. Men något jag inte gillar är all förbannad...
- Stress. Ett annat ord som beskriver mycket. "Fem minuter, uppställning!!", "Sju minuter, allt ska vara inrättat!!". Stress är något jag hatar, och det är något det har varit för mycket av inledningsvis. Stressen har dock minskat på senare tid. Me like.
- Pansarskyttekompaniet är annars en utmärkt plats för mig. Alla härliga människor... Det är i sådana miljöer jag trivs allra bäst. Jag kom från en helt underbar grupp (Sp06B, som jag fortfarande kan sakna) - och jag verkar ha hamnat i ännu en. Det går inte en dag utan skratt, och när mycket är psykiskt jobbigt är ju skratt något som kan få en värdelös dag till en mycket jävla bättre dag. Det här kompaniet är, som sagt, något alldeles extra.
- De senaste två veckorna har jag spenderat tillsammans med en radio och en dator. Det är tydligen vad jag till viss del kommer syssla med fortsättningsvis. En sysselsättning som verkar vara helt okej, även om en radio från 90-talet kanske inte är det ultimata redskapet man vill använda sig av...
- Och fysiken då? Jo, visst handlar det mycket om fysik. Testerna vi har genomfört hittills har gått bra, och den förbannade ryggsäcken, som väger ett x antal kilon och som alldeles för ofta ska med på övningarna, har gett mig många fina stunder med värk i axlarna. Löpning har det också blivit en del av. Men som vanligt med (tråkig) träning - känner man att det ger något så blir det ju lättare att genomföra. Just nu konstaterar jag att ordet "stel" har fått en helt ny innebörd. Mina lår och ljumskar är så pass stela att jag redan nu kan säga att jag inte kommer lyckas ta mig ur sängen imorgon. Och min högerfot verkar just nu leva sitt eget liv, den liksom knakar när jag går. En aning oroväckande. Men "En dag utan träningsvärk är en förlorad dag", som det så fint heter på PSK.
Nej, nog om lumpen. Jag har ju faktiskt ett liv här hemma också. Ja, jag kallar fortfarande Edsbro för mitt hem. Här hemma har jag min familj som det är otroligt skönt att träffa nästan varje helg, och här har jag också mina fina vänner. Och, detta får inte glömmas bort, min blivande fru. (Giftermålet kommer Pörni, du kan vara lugn). Att komma hem och bara umgås med familj och vänner känns som något man siktar mot varje vecka, och det mesta blir lättare då man bara tänker på att man ska få åka hem.
Två månader av elva i lumpen är avklarade, och även om jag fruktar för den norrländska vintern så känner jag mig positivt inställd till fortsättningen av mitt liv i gröna kläder. Det kommer nog bli en bra tid. Speciellt tack vare alla de sköna människor jag är omgiven av.
Vad gäller bloggen, och egentligen allt annat också, tar jag det bara som det kommer. Jag lever ett liv jag trivs med, och det tänker jag fortsätta med.
Over and out
Hej förresten. Mitt namn är David. En gång i tiden skrevs det flitigt på den här bloggen. Vad hände? Jag skulle kunna vara elak mot alla bloggare och säga "livet". Livet hände. Tiden efter gymnasiet liksom. Och livet har utspelat sig i Boden. En, på många sätt, bra stad. Och min arbetsgivare då? Jo, Försvarsmakten har hittills fungerat som en bra arbetsgivare, och de gröna kläderna har blivit mer och mer bekväma.
Tillbaka till frågan. Lumpen. De första åtta veckorna (att det gått så lång tid är förresten helt sjukt) har varit tunga, av flera anledningar. Om jag ens ska försöka mig på att beskriva veckorna får jag göra det kort:
- Det har varit teori, teori, teori. Och så en del praktik.
- En vecka spenderades i Kusträsk (det var precis lika glamoröst som det låter), där vi lärde oss hur man lever som en "riktig soldat" (läs idiot som lever i skogen), hur man skjuter, att man absolut inte får glömma sitt vapen, vad som händer om man mot förmodan skulle glömma sitt vapen, hur snabbt man lärde sig att hata sitt vapen, att gå 1,5 - 2 mil med smått överjävlig packning utan att gnälla, 3-punkts-tvätt (att duscha efter den där veckan var det skönaste jag gjort i hela mitt liv), hur man lär sig att passa tider genom att öva, öva, öva. Vi märkte hur äckligt ett matkärl kan bli efter en veckas måltider, utan tillgång till diskborste och diskmedel. Vi hade gräs att "diska" med. Jag tyckte, och detta är inte ett skämt, det var kul att diska när vi kom tillbaka. Det var, mycket kort sagt, en psykiskt påfrestande vecka.
- Disciplin. Ett ord som ligger till grund för det mesta i det militära. Och jag gillar det faktiskt. Men något jag inte gillar är all förbannad...
- Stress. Ett annat ord som beskriver mycket. "Fem minuter, uppställning!!", "Sju minuter, allt ska vara inrättat!!". Stress är något jag hatar, och det är något det har varit för mycket av inledningsvis. Stressen har dock minskat på senare tid. Me like.
- Pansarskyttekompaniet är annars en utmärkt plats för mig. Alla härliga människor... Det är i sådana miljöer jag trivs allra bäst. Jag kom från en helt underbar grupp (Sp06B, som jag fortfarande kan sakna) - och jag verkar ha hamnat i ännu en. Det går inte en dag utan skratt, och när mycket är psykiskt jobbigt är ju skratt något som kan få en värdelös dag till en mycket jävla bättre dag. Det här kompaniet är, som sagt, något alldeles extra.
- De senaste två veckorna har jag spenderat tillsammans med en radio och en dator. Det är tydligen vad jag till viss del kommer syssla med fortsättningsvis. En sysselsättning som verkar vara helt okej, även om en radio från 90-talet kanske inte är det ultimata redskapet man vill använda sig av...
- Och fysiken då? Jo, visst handlar det mycket om fysik. Testerna vi har genomfört hittills har gått bra, och den förbannade ryggsäcken, som väger ett x antal kilon och som alldeles för ofta ska med på övningarna, har gett mig många fina stunder med värk i axlarna. Löpning har det också blivit en del av. Men som vanligt med (tråkig) träning - känner man att det ger något så blir det ju lättare att genomföra. Just nu konstaterar jag att ordet "stel" har fått en helt ny innebörd. Mina lår och ljumskar är så pass stela att jag redan nu kan säga att jag inte kommer lyckas ta mig ur sängen imorgon. Och min högerfot verkar just nu leva sitt eget liv, den liksom knakar när jag går. En aning oroväckande. Men "En dag utan träningsvärk är en förlorad dag", som det så fint heter på PSK.
Nej, nog om lumpen. Jag har ju faktiskt ett liv här hemma också. Ja, jag kallar fortfarande Edsbro för mitt hem. Här hemma har jag min familj som det är otroligt skönt att träffa nästan varje helg, och här har jag också mina fina vänner. Och, detta får inte glömmas bort, min blivande fru. (Giftermålet kommer Pörni, du kan vara lugn). Att komma hem och bara umgås med familj och vänner känns som något man siktar mot varje vecka, och det mesta blir lättare då man bara tänker på att man ska få åka hem.
Två månader av elva i lumpen är avklarade, och även om jag fruktar för den norrländska vintern så känner jag mig positivt inställd till fortsättningen av mitt liv i gröna kläder. Det kommer nog bli en bra tid. Speciellt tack vare alla de sköna människor jag är omgiven av.
Vad gäller bloggen, och egentligen allt annat också, tar jag det bara som det kommer. Jag lever ett liv jag trivs med, och det tänker jag fortsätta med.
Over and out
