David

Det är något jag känt mycket den senaste tiden. Eller något är egentligen fel benämning. Ens perspektiv förändras en hel del när man lever 100 mil hemifrån. Man märker vad man saknar. Och man märker vem man saknar. Jag tänker "sånt kan jag ta igen under helgerna". Men jag har märkt att helgerna inte riktigt räcker till. Det är vadå, knappt 9 månader kvar av lumpen, men en fråga som återkommer är "om jag saknar saker och ting nu, hur stor kommer då den saknaden vara om några månader?". 9 månader. Tittar jag på siffran så känns det som att denna saknad kommer bli olidlig. Men samtidigt, det känns som att studentdagen utspelade sig igår - och det var ändå drygt tre månader sen. Så ska jag vara negativ eller positiv? Tiden verkar ju gå märkligt snabbt, så det är klart jag ska vara positiv! Och lumparlivet blir mindre och mindre tråkigt - ja det börjar nästan bli roligt.
Saknad, saknad, saknad. Den kommer alltid finnas där. Men mitt nya positiva jag säger att saknad kan vara något bra, och att jag kommer lära mig att leva med den.

Jag vet egentligen inte vad jag ville med det här. Typ skriva av mig. Eller nåt..
Men nu står det här.
Alltså: jag saknar. Men. Det kan väl kanske vara något positivt. På något märkligt, märkligt sätt.