David

Jag är inne på min sista timme som tonåring, 19 ska bytas ut mot 20 och jag känner mig... Inte speciellt speciell. Bortsett från att det ska bli ganska skönt att slippa det där "ton" i slutet på ens ålder så känns det väl som en helt vanlig födelsedag.
Firandet är hittills bara ett stort frågetecken. Mina vänner verkar vara... "Otillgängliga". Så ja, det blir väl som det blir. I guess. På dagen: släkt. Kvällen: ännu obestämd.

För att förstå att det faktiskt är april så måste jag titta mer än en gång i kalendern. April. Vad hände? Nyss var det juli, och jag satt, osäker som få, på ett tåg upp till Norrland. Mycket har hänt. Kan man ju lugnt säga.
Just nu avnjuter jag mitt sista lov som värnpliktig, och jag har, just det, njutit. Fixat sex veckors sommarjobb - som en lagom avrundning efter att Försvaret släppt mig fri, träffat Agnes som jag träffar alldeles för sällan nuförtiden, tagit mig i kragen och sprungit ett par gånger och, viktigast av allt, slappat.
Igår fick jag också en överraskande inbjudan om att spela fotboll. Fotboll!! Roslagsbros idrottshall, 4 on 4 med Ibbe och hans homies. Fan så jag har saknat att springa runt och jaga den där bollen. Får jag sparka på en boll mår min själ som bäst. Men att ha kul har tydligen alltid ett pris. Mina lår brinner för tillfället. Min kropps status: huvud - 19, snart 20 år. Ben - 85 år. En hastig rörelse och jag kommer ligga på golvet med kramp. Och jag vet, faktiskt!, inte hur fan det kommer sig, för jag kan inte direkt påstå att jag är otränad. Märkligt... Men visst var det väl värt det. O ja.

Födelsedag. Sen står jag inför en sista utbildningsvecka, innan I19 i Boden byts ut mot Skåne och slutövning. Norrländsk kyla känner jag numera till alltför väl, så södra Sverige och dess värme kommer vara mycket välkommet.
Jag måste titta i kalendern igen för att faktiskt förstå att det är april. Att det faktiskt bara är drygt två månader kvar av lumpen. Av Boden.
För Boden, två månader - sen är det slut mellan oss. Men... Det är inte jag. Det är du...