David

Här är jag igen, med ännu ett försök att åstadkomma någon slags uppdatering, på en blogg där antalet läsare nu förmodligen är lika med noll. Om livet, om vad som komma skall och om vad jag egentligen gör.
Jag kom på mig själv med att sakna lumpen. Ja, en viss del av den naturligtvis. Jag saknar min pluton. Jag saknar de personer jag vet att jag aldrig kommer träffa igen. Jag saknar umgänget. Jag saknar... Ja, jag saknar det. För här är jag nu, undrandes. Jag undrar vad som ska hända nu, vad som händer när det temporära jobbet upphör, vad som händer när dagarna blir ännu mer händelsefattiga än vad de är nu. För det temporära jobbet kommer inte leda till någon fast anställning, nej, det skulle jag inte ens klara av. Jag vill att jobbet ska ta slut. Men ändå inte. För då måste jag, ännu mer än tidigare, brottas med den ständiga frågan: "vad ska jag göra nu?". För jag har ju kommit till den insikten nu - frågan kan inte längre undvikas.
- Jag ska plugga - vart ska jag plugga? Vad ska jag plugga? Ska jag bli idrottslärare eller sportjournalist? Ska jag bli... Fanimej, statsminister?!
- Jag vill resa - vart vill jag resa? När vill jag resa? Jag behöver komma bort från Sverige, jag har rest från Boden till Lund med tåg - jag har sett vad det här (jävla) landet har att erbjuda.
Det är jag och frågetecknen. Men jag känner mig säker på mig själv, jag ska inte umgås med dessa frågetecken alltför länge.
Det här blev alldeles för seriöst. Vidare till min oseriösa vardag:
Jag har prövat på att bo ensam i en lägenhet. Betyg: fem av fem lägenheter.
Jag cyklar till badhuset då och då, simning är, har jag märkt, roligare än löpning.
Jag umgås mycket med mina systrar. Mina systrar är kvinnorna i mitt liv. (Men jag är öppen för förslag). Vi har gjort huvudstaden, spelat laserdome (det jag lärde mig i lumpen hjälpte inte), sett Inception (Mr. Leonardo, vänta dig ett frieri inom kort).
Jag umgås mycket med Agnes, och jag blir hela tiden påmind om vilken bra vän hon är. En sån där vän som man alltid kommer ha liksom. 
Jag har ofta besökt sjukhus och äldreboende, platser jag egentligen inte gillar. Platser jag verkligen inte gillar. Men när älskade människor som betyder så oerhört mycket befinner sig på sådana platser, då går besöken att genomföra. Eller de måste gå att genomföra.

Just nu är jag i Edsbro, det är natt, och jag njuter av att sitta i en säng och inte på en cykel. Två veckor kvar av jobb, sen kommer hösten med alla frågetecken. 
Ännu en intetsägande uppdatering avklarad. Det var skönt att skriva av sig.
Jag tror bestämt att jag hör av mig igen.
Hej.