David

Prioritering. Ett ord man stöter på ibland, och att skriva i en (meningslös) blogg ligger inte högt i min prioritering. Speciellt inte när det händer så pass mycket som det gjort den senaste tiden. Ett annars ganska händelselöst liv har helt plötsligt blommat ut till något annat. Mina elva månader i Boden har gått, och det är numera jävligt slut mellan mig och Försvarsmakten. Ja, om de här sköna fredstiderna fortsätter vill säga. Dagen för MUCK, ja den var... Skrämmande lik studentdagen. Men lite mindre glädje, lite mer sorg. Studenten, då var det mest "hej då, buhu - men vi kommer ju ses ganska ofta ändå". Nu var det verkligen hej då. En stor, fet nackdel med konceptet lumpen är att alla kommer från olika delar av landet. Positivt på ett sätt, det blir en bra mix av vad det här landet har att erbjuda, visst - men, det negativa väger, tyvärr, tyngre. Man kommer ju inte träffa personerna igen. Möjligtvis de som bor i närheten, men Kalix?- Nej. Stället ligger förfan mer norrut än Boden. Och Boden ligger lååångt norrut. Men skiten - för det måste jag ändå kalla det - är slut: jag har blivit ett år äldre, jag har varit hemifrån mycket, jag har, faktiskt, lärt känna nya sidor av mig själv och ja... Lite mer mogen ska man väl förhoppningsvis ha blivit.
Nej, nog om lumpen. Verkligen, nog om skiten.
Och så hoppar man direkt in i en ganska viktig fråga: och nu då? Ja, vad fan nu då? En sista veckas ledighet, sen jobb i sju veckor, sen kommer hösten, med den kommer dimman. Dimman som består av min framtid. Jag har åtminstone insett vad jag måste syssla med i framtiden för att jag inte ska bli mentalt ostabil. Idrott. Ingen högoddsare direkt. Och eftersom jag gått det "förberedande" samhällsprogrammet så måste jag ju plugga. Igen. Jag vill syssla med idrott, jag måste plugga, jag bor där jag bor. Summa summmarum: Gymnastik och Idrottshögskolan i huvudstaden. Det här är verkligen inget bestämt, men det är ju... Något. Något man kanske kan fundera på. Men inte än. Nej, jag ska njuta av sommaren, försöka lära mig trivas i dimman under hösten, för där ska jag befinna mig ett tag, minst tills dess att år 2010 blir 2011.
Det händer för mycket för att jag skulle kunna ta upp pluggandet redan nu. Visst, jag är ledig, men nära släktingar som behöver ens närvaro är viktigare än det mesta.
Tack och lov så finns det vänner och systrar som har tid att umgås, och när jag spenderar tid med dessa fina människor så kommer jag ihåg hur mycket jag har saknat allt och alla under min alldeles för långa vistelse i de norrländska skogarna.
Jag välkomnar det civila livet med öpnna armar. Frihet, jag har saknat dig.