I'd swim the ocean for you
Now it's gonna get harder,
and it's gonna burn brighter,
and it's gonna feel tougher,
each and every day.
Metro Station - Kelsey
and it's gonna burn brighter,
and it's gonna feel tougher,
each and every day.
Metro Station - Kelsey
Saknad
Det är något jag känt mycket den senaste tiden. Eller något är egentligen fel benämning. Ens perspektiv förändras en hel del när man lever 100 mil hemifrån. Man märker vad man saknar. Och man märker vem man saknar. Jag tänker "sånt kan jag ta igen under helgerna". Men jag har märkt att helgerna inte riktigt räcker till. Det är vadå, knappt 9 månader kvar av lumpen, men en fråga som återkommer är "om jag saknar saker och ting nu, hur stor kommer då den saknaden vara om några månader?". 9 månader. Tittar jag på siffran så känns det som att denna saknad kommer bli olidlig. Men samtidigt, det känns som att studentdagen utspelade sig igår - och det var ändå drygt tre månader sen. Så ska jag vara negativ eller positiv? Tiden verkar ju gå märkligt snabbt, så det är klart jag ska vara positiv! Och lumparlivet blir mindre och mindre tråkigt - ja det börjar nästan bli roligt.
Saknad, saknad, saknad. Den kommer alltid finnas där. Men mitt nya positiva jag säger att saknad kan vara något bra, och att jag kommer lära mig att leva med den.
Jag vet egentligen inte vad jag ville med det här. Typ skriva av mig. Eller nåt..
Men nu står det här.
Alltså: jag saknar. Men. Det kan väl kanske vara något positivt. På något märkligt, märkligt sätt.
Saknad, saknad, saknad. Den kommer alltid finnas där. Men mitt nya positiva jag säger att saknad kan vara något bra, och att jag kommer lära mig att leva med den.
Jag vet egentligen inte vad jag ville med det här. Typ skriva av mig. Eller nåt..
Men nu står det här.
Alltså: jag saknar. Men. Det kan väl kanske vara något positivt. På något märkligt, märkligt sätt.
Hey hey, look who's here
Lumpen. Vad är egentligen det? Låt mig återkomma till frågan.
Hej förresten. Mitt namn är David. En gång i tiden skrevs det flitigt på den här bloggen. Vad hände? Jag skulle kunna vara elak mot alla bloggare och säga "livet". Livet hände. Tiden efter gymnasiet liksom. Och livet har utspelat sig i Boden. En, på många sätt, bra stad. Och min arbetsgivare då? Jo, Försvarsmakten har hittills fungerat som en bra arbetsgivare, och de gröna kläderna har blivit mer och mer bekväma.
Tillbaka till frågan. Lumpen. De första åtta veckorna (att det gått så lång tid är förresten helt sjukt) har varit tunga, av flera anledningar. Om jag ens ska försöka mig på att beskriva veckorna får jag göra det kort:
- Det har varit teori, teori, teori. Och så en del praktik.
- En vecka spenderades i Kusträsk (det var precis lika glamoröst som det låter), där vi lärde oss hur man lever som en "riktig soldat" (läs idiot som lever i skogen), hur man skjuter, att man absolut inte får glömma sitt vapen, vad som händer om man mot förmodan skulle glömma sitt vapen, hur snabbt man lärde sig att hata sitt vapen, att gå 1,5 - 2 mil med smått överjävlig packning utan att gnälla, 3-punkts-tvätt (att duscha efter den där veckan var det skönaste jag gjort i hela mitt liv), hur man lär sig att passa tider genom att öva, öva, öva. Vi märkte hur äckligt ett matkärl kan bli efter en veckas måltider, utan tillgång till diskborste och diskmedel. Vi hade gräs att "diska" med. Jag tyckte, och detta är inte ett skämt, det var kul att diska när vi kom tillbaka. Det var, mycket kort sagt, en psykiskt påfrestande vecka.
- Disciplin. Ett ord som ligger till grund för det mesta i det militära. Och jag gillar det faktiskt. Men något jag inte gillar är all förbannad...
- Stress. Ett annat ord som beskriver mycket. "Fem minuter, uppställning!!", "Sju minuter, allt ska vara inrättat!!". Stress är något jag hatar, och det är något det har varit för mycket av inledningsvis. Stressen har dock minskat på senare tid. Me like.
- Pansarskyttekompaniet är annars en utmärkt plats för mig. Alla härliga människor... Det är i sådana miljöer jag trivs allra bäst. Jag kom från en helt underbar grupp (Sp06B, som jag fortfarande kan sakna) - och jag verkar ha hamnat i ännu en. Det går inte en dag utan skratt, och när mycket är psykiskt jobbigt är ju skratt något som kan få en värdelös dag till en mycket jävla bättre dag. Det här kompaniet är, som sagt, något alldeles extra.
- De senaste två veckorna har jag spenderat tillsammans med en radio och en dator. Det är tydligen vad jag till viss del kommer syssla med fortsättningsvis. En sysselsättning som verkar vara helt okej, även om en radio från 90-talet kanske inte är det ultimata redskapet man vill använda sig av...
- Och fysiken då? Jo, visst handlar det mycket om fysik. Testerna vi har genomfört hittills har gått bra, och den förbannade ryggsäcken, som väger ett x antal kilon och som alldeles för ofta ska med på övningarna, har gett mig många fina stunder med värk i axlarna. Löpning har det också blivit en del av. Men som vanligt med (tråkig) träning - känner man att det ger något så blir det ju lättare att genomföra. Just nu konstaterar jag att ordet "stel" har fått en helt ny innebörd. Mina lår och ljumskar är så pass stela att jag redan nu kan säga att jag inte kommer lyckas ta mig ur sängen imorgon. Och min högerfot verkar just nu leva sitt eget liv, den liksom knakar när jag går. En aning oroväckande. Men "En dag utan träningsvärk är en förlorad dag", som det så fint heter på PSK.
Nej, nog om lumpen. Jag har ju faktiskt ett liv här hemma också. Ja, jag kallar fortfarande Edsbro för mitt hem. Här hemma har jag min familj som det är otroligt skönt att träffa nästan varje helg, och här har jag också mina fina vänner. Och, detta får inte glömmas bort, min blivande fru. (Giftermålet kommer Pörni, du kan vara lugn). Att komma hem och bara umgås med familj och vänner känns som något man siktar mot varje vecka, och det mesta blir lättare då man bara tänker på att man ska få åka hem.
Två månader av elva i lumpen är avklarade, och även om jag fruktar för den norrländska vintern så känner jag mig positivt inställd till fortsättningen av mitt liv i gröna kläder. Det kommer nog bli en bra tid. Speciellt tack vare alla de sköna människor jag är omgiven av.
Vad gäller bloggen, och egentligen allt annat också, tar jag det bara som det kommer. Jag lever ett liv jag trivs med, och det tänker jag fortsätta med.
Over and out
Hej förresten. Mitt namn är David. En gång i tiden skrevs det flitigt på den här bloggen. Vad hände? Jag skulle kunna vara elak mot alla bloggare och säga "livet". Livet hände. Tiden efter gymnasiet liksom. Och livet har utspelat sig i Boden. En, på många sätt, bra stad. Och min arbetsgivare då? Jo, Försvarsmakten har hittills fungerat som en bra arbetsgivare, och de gröna kläderna har blivit mer och mer bekväma.
Tillbaka till frågan. Lumpen. De första åtta veckorna (att det gått så lång tid är förresten helt sjukt) har varit tunga, av flera anledningar. Om jag ens ska försöka mig på att beskriva veckorna får jag göra det kort:
- Det har varit teori, teori, teori. Och så en del praktik.
- En vecka spenderades i Kusträsk (det var precis lika glamoröst som det låter), där vi lärde oss hur man lever som en "riktig soldat" (läs idiot som lever i skogen), hur man skjuter, att man absolut inte får glömma sitt vapen, vad som händer om man mot förmodan skulle glömma sitt vapen, hur snabbt man lärde sig att hata sitt vapen, att gå 1,5 - 2 mil med smått överjävlig packning utan att gnälla, 3-punkts-tvätt (att duscha efter den där veckan var det skönaste jag gjort i hela mitt liv), hur man lär sig att passa tider genom att öva, öva, öva. Vi märkte hur äckligt ett matkärl kan bli efter en veckas måltider, utan tillgång till diskborste och diskmedel. Vi hade gräs att "diska" med. Jag tyckte, och detta är inte ett skämt, det var kul att diska när vi kom tillbaka. Det var, mycket kort sagt, en psykiskt påfrestande vecka.
- Disciplin. Ett ord som ligger till grund för det mesta i det militära. Och jag gillar det faktiskt. Men något jag inte gillar är all förbannad...
- Stress. Ett annat ord som beskriver mycket. "Fem minuter, uppställning!!", "Sju minuter, allt ska vara inrättat!!". Stress är något jag hatar, och det är något det har varit för mycket av inledningsvis. Stressen har dock minskat på senare tid. Me like.
- Pansarskyttekompaniet är annars en utmärkt plats för mig. Alla härliga människor... Det är i sådana miljöer jag trivs allra bäst. Jag kom från en helt underbar grupp (Sp06B, som jag fortfarande kan sakna) - och jag verkar ha hamnat i ännu en. Det går inte en dag utan skratt, och när mycket är psykiskt jobbigt är ju skratt något som kan få en värdelös dag till en mycket jävla bättre dag. Det här kompaniet är, som sagt, något alldeles extra.
- De senaste två veckorna har jag spenderat tillsammans med en radio och en dator. Det är tydligen vad jag till viss del kommer syssla med fortsättningsvis. En sysselsättning som verkar vara helt okej, även om en radio från 90-talet kanske inte är det ultimata redskapet man vill använda sig av...
- Och fysiken då? Jo, visst handlar det mycket om fysik. Testerna vi har genomfört hittills har gått bra, och den förbannade ryggsäcken, som väger ett x antal kilon och som alldeles för ofta ska med på övningarna, har gett mig många fina stunder med värk i axlarna. Löpning har det också blivit en del av. Men som vanligt med (tråkig) träning - känner man att det ger något så blir det ju lättare att genomföra. Just nu konstaterar jag att ordet "stel" har fått en helt ny innebörd. Mina lår och ljumskar är så pass stela att jag redan nu kan säga att jag inte kommer lyckas ta mig ur sängen imorgon. Och min högerfot verkar just nu leva sitt eget liv, den liksom knakar när jag går. En aning oroväckande. Men "En dag utan träningsvärk är en förlorad dag", som det så fint heter på PSK.
Nej, nog om lumpen. Jag har ju faktiskt ett liv här hemma också. Ja, jag kallar fortfarande Edsbro för mitt hem. Här hemma har jag min familj som det är otroligt skönt att träffa nästan varje helg, och här har jag också mina fina vänner. Och, detta får inte glömmas bort, min blivande fru. (Giftermålet kommer Pörni, du kan vara lugn). Att komma hem och bara umgås med familj och vänner känns som något man siktar mot varje vecka, och det mesta blir lättare då man bara tänker på att man ska få åka hem.
Två månader av elva i lumpen är avklarade, och även om jag fruktar för den norrländska vintern så känner jag mig positivt inställd till fortsättningen av mitt liv i gröna kläder. Det kommer nog bli en bra tid. Speciellt tack vare alla de sköna människor jag är omgiven av.
Vad gäller bloggen, och egentligen allt annat också, tar jag det bara som det kommer. Jag lever ett liv jag trivs med, och det tänker jag fortsätta med.
Over and out
Wave goodbye, wish me well.. You've gotta let me go
Okej, here's the thing. Mitt liv rullar nu. I huvudsak framåt. Kanske några meter åt sidan. Men inte bakåt. Absolut inte. Jag har nyligen kommit hem från Hultsfred, och om det skulle jag kunna skriva en fucking bok. Men jag nöjer mig med några rader. Att jag har sett The Killers i det riktiga livet innebär att jag kan dö lycklig. Jag vet inte vad mer jag kan säga om den konserten, det blir nog mest bara överflödigt. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde den kvällen. Kort sagt. Jag har sett Kings of Leon - makalöst bra, jag har på nytt fått upp ögonen för The Sounds - den spelningen var bland det bästa jag sett, och det är ingen som helst överdrift, jag har hoppat och diggat till Ludacris, jag fick privilegiet att lyssna på Regina Spektor och hennes underbara musik, jag har lyssnat på Mando Diao, Markus Krunegård, Norrtälje/Rimbos stolthet Shotgun Crackers, White Lies, Adiam Dymott, Timbuktu och Maia Hirasawa. Vi kan väl lämna det vid det? Festivallivet var kanske inget för mig - jag ska aldrig mer tälta - men vad gör man inte för musiken? Utan den, och utan såna som The Killers, skulle saker och ting bli så mycket svårare. Eller allt snarare.
Det finns tydligen en första gång för allt. Och då menar jag ALLT. För jag, jag som alltid haft samma "frisyr", d.v.s. långt hår som bara hänger här och där och dinglar, har snaggat mig. Jag skulle tippa att måttet ligger på 2 millimeter. "Det var på tiden", som de visa brukar säga. Om det är för att jag ska in i lumpen om ett x antal dagar vet jag inte, men, vis som jag är, så skulle jag nog vilja säga att det var på tiden. Skönt om inte annat.
Med Boden i bakhuvudet (eller bakhuvudet, vem försöker jag lura, det är väl det enda jag tänker på...) har jag nu "på riktigt" tagit tag i min träning. Jag går med kängorna, med tung ryggsäck, jag springer och jag styrketränar. Och även om det inte syns så känner jag att det ger något. Och det gör träningen lättare. Jag tänker inte gå så långt som att säga att det är roligt, absolut inte, men det blir helt enkelt lättare.
Och nu med mitt nyklippta huvud kommer jag väl flyga fram...
Förresten, om någon i Edsbro undrar; nej, jag är inte på väg till någon träff för skinheads, jag är bara ute och tränar. Man kan ju undra - kängor och rakat huvud. Men som sagt, ni kan vara lugna.
Det är mindre än två veckor kvar tills Boden är den plats som kommer få njuta av mitt sällskap. Jag har därför börjat styra upp en "avskedsfest". Någon avskedsfest behövs ju egentligen inte, med tanke på att jag bara ska vara borta i elva månader, men jag ser det som ett perfekt tillfälle att få partaja. Fast ett litet avsked blir det kanske. Det finns många jag vill träffa innan jag åker. Och alla dessa kommer jag förmodligen sakna förbannat när jag är där uppe.
Det enda som oroar mig just nu: om det är så jävla mycket mygg som det är här nere nu - hur mycket är det då i fucking Norrland?! Och: hur tidigt kommer egentligen vintern? Och kanske viktigare: när fan tar den slut?
För övrigt känner jag mig relativt lugn inför vad som komma skall. Nästan oroväckande lugn. Det är ju trots allt ett nytt liv jag kommer leva. Men man lär sig väl. Antar jag.
Hoppas jag...
Vad gäller bloggen är jag splittrad. Eller egentligen inte. Jag ska göra lumpen, med allt vad det innebär, och jag antar att jag inte kommer ägna detta så mycket tid. Om ens någon. Jag får helt enkelt se. Visst kommer jag slänga in ett inlägg då och då, men mycket mer än så blir det nog inte.
Jag är mer sugen på att skriva ner mina tankar och dylikt på papper fortsättningsvis. Dagbok? Nä. Mer ett anteckningsblock... Som jag skriver i när jag känner för att skriva. Fast det är väl kanske så en dagbok fungerar..? Hursomhelst, det känns liksom... Mer.. Originellt.
Men som sagt, jag kommer fortsätta skriva här. Var så säkra.
Bye bye...
... For now.
My sign is vital
My hands are cold
And I'm on my knees
Looking for the answer
Are we human?
Or are we dancer?
- Jag såg The Killers,
9/7-09.
Jag kan dö lycklig.
Det finns tydligen en första gång för allt. Och då menar jag ALLT. För jag, jag som alltid haft samma "frisyr", d.v.s. långt hår som bara hänger här och där och dinglar, har snaggat mig. Jag skulle tippa att måttet ligger på 2 millimeter. "Det var på tiden", som de visa brukar säga. Om det är för att jag ska in i lumpen om ett x antal dagar vet jag inte, men, vis som jag är, så skulle jag nog vilja säga att det var på tiden. Skönt om inte annat.
Med Boden i bakhuvudet (eller bakhuvudet, vem försöker jag lura, det är väl det enda jag tänker på...) har jag nu "på riktigt" tagit tag i min träning. Jag går med kängorna, med tung ryggsäck, jag springer och jag styrketränar. Och även om det inte syns så känner jag att det ger något. Och det gör träningen lättare. Jag tänker inte gå så långt som att säga att det är roligt, absolut inte, men det blir helt enkelt lättare.
Och nu med mitt nyklippta huvud kommer jag väl flyga fram...
Förresten, om någon i Edsbro undrar; nej, jag är inte på väg till någon träff för skinheads, jag är bara ute och tränar. Man kan ju undra - kängor och rakat huvud. Men som sagt, ni kan vara lugna.
Det är mindre än två veckor kvar tills Boden är den plats som kommer få njuta av mitt sällskap. Jag har därför börjat styra upp en "avskedsfest". Någon avskedsfest behövs ju egentligen inte, med tanke på att jag bara ska vara borta i elva månader, men jag ser det som ett perfekt tillfälle att få partaja. Fast ett litet avsked blir det kanske. Det finns många jag vill träffa innan jag åker. Och alla dessa kommer jag förmodligen sakna förbannat när jag är där uppe.
Det enda som oroar mig just nu: om det är så jävla mycket mygg som det är här nere nu - hur mycket är det då i fucking Norrland?! Och: hur tidigt kommer egentligen vintern? Och kanske viktigare: när fan tar den slut?
För övrigt känner jag mig relativt lugn inför vad som komma skall. Nästan oroväckande lugn. Det är ju trots allt ett nytt liv jag kommer leva. Men man lär sig väl. Antar jag.
Hoppas jag...
Vad gäller bloggen är jag splittrad. Eller egentligen inte. Jag ska göra lumpen, med allt vad det innebär, och jag antar att jag inte kommer ägna detta så mycket tid. Om ens någon. Jag får helt enkelt se. Visst kommer jag slänga in ett inlägg då och då, men mycket mer än så blir det nog inte.
Jag är mer sugen på att skriva ner mina tankar och dylikt på papper fortsättningsvis. Dagbok? Nä. Mer ett anteckningsblock... Som jag skriver i när jag känner för att skriva. Fast det är väl kanske så en dagbok fungerar..? Hursomhelst, det känns liksom... Mer.. Originellt.
Men som sagt, jag kommer fortsätta skriva här. Var så säkra.
Bye bye...
... For now.
My sign is vital
My hands are cold
And I'm on my knees
Looking for the answer
Are we human?
Or are we dancer?
- Jag såg The Killers,
9/7-09.
Jag kan dö lycklig.
Midsommarafton 09 - en kväll att minnas
Årets midsommarafton var den bästa på mycket, mycket länge. Den spenderades hemma hos Stina i Spillersboda, och det grillades och dracks tillsammans med mycket trevligt (och nytt) folk.
Det bjöds på skratt, vinglande cykelturer, ett ofrivilligt besök i ett dike (inte jag, nej nej), den mest obekväma sovplatsen någonsin, klättring i träd, en förkrossande seger i kubb och dans. Dans i Spillersboda? Kan tyckas låta lite märkligt, men en applåd till arrangemanget - det var livemusik (kvalitén på den behöver jag kanske inte säga något om), "dansgolv" och till och med alkoholservering. Spillersboda fixade många bonuspoäng den där kvällen.
Men hörnini, tack för igår. Jag har många fina dagar att se tillbaka på när jag ligger med fyra klädlager i 30 minusgrader om några månader. Och många av de dagarna har jag upplevt de senaste veckorna, ständigt omgiven av ursköna människor.
Om ändå alla dagar kunde se ut så...
Imorgon börjar jag jobba, och jag kommer därför inte vara speciellt aktiv den kommande veckan. Om jag har tid så kommer jag förmodligen inte orka skriva något. Eller orka, vilja snarare. "Tyvärr", mina kära läsare.
Hur ser jag då på att börja jobba? Nja, med blandade känslor kan jag väl säga. Hur drygt och jobbigt det än kan vara att cykla runt mitt i natten och dela ut tidningar till folk som inte bryr sig det minsta om hur mycket slit som ligger bakom att tidiningen faktiskt ligger i deras brevlåda, så finns det ändå en viss charm i det här jobbet. Vad det är kan jag inte sätta fingret på, men hade jag inte känt den så skulle jag inte ha fortsatt jobba den här sommaren.
Kan det kanske vara att båda mina systrar också jobbar där under sommaren? Ja, förmodligen. Vem vet, nu kanske det till och med kan bli kul att jobba.
Fast nä, så långt ska jag nog inte gå.
Med bra musik i öronen så blir det där jobbet egentligen bara som ett helt vanligt motionspass. Eller vanligt är det väl inte - man får betalt för att motionera.
Hultsfred är inte långt borta nu. Inte alls långt borta. Och jag blir mer och mer laddad. Aaaahhh, jag ska se The Killers!!! LIVE!!! Det är ju bara sjukt. Dessutom har nu mitt tjat på Sundinemelie (jag intalar åtminstone mig själv att det är tack vare mig som hon nu bestämt sig) gett resultat: hon och Elina ska dit, och jag och syster kommer dessutom få njuta av deras sällskap i bilen. Klockrent. Även tre av de trevliga herrarna som var hos Stina ska dit, vilket gör det hela ännu roligare.
Nu vill jag egentligen bara att den 8 juli ska komma.
The Killers, Kings of Leon, White Lies, Regina Spektor, Mando Diao, Timbuktu. Ge mig.
Hej svejs.
Det bjöds på skratt, vinglande cykelturer, ett ofrivilligt besök i ett dike (inte jag, nej nej), den mest obekväma sovplatsen någonsin, klättring i träd, en förkrossande seger i kubb och dans. Dans i Spillersboda? Kan tyckas låta lite märkligt, men en applåd till arrangemanget - det var livemusik (kvalitén på den behöver jag kanske inte säga något om), "dansgolv" och till och med alkoholservering. Spillersboda fixade många bonuspoäng den där kvällen.
Men hörnini, tack för igår. Jag har många fina dagar att se tillbaka på när jag ligger med fyra klädlager i 30 minusgrader om några månader. Och många av de dagarna har jag upplevt de senaste veckorna, ständigt omgiven av ursköna människor.
Om ändå alla dagar kunde se ut så...
Imorgon börjar jag jobba, och jag kommer därför inte vara speciellt aktiv den kommande veckan. Om jag har tid så kommer jag förmodligen inte orka skriva något. Eller orka, vilja snarare. "Tyvärr", mina kära läsare.
Hur ser jag då på att börja jobba? Nja, med blandade känslor kan jag väl säga. Hur drygt och jobbigt det än kan vara att cykla runt mitt i natten och dela ut tidningar till folk som inte bryr sig det minsta om hur mycket slit som ligger bakom att tidiningen faktiskt ligger i deras brevlåda, så finns det ändå en viss charm i det här jobbet. Vad det är kan jag inte sätta fingret på, men hade jag inte känt den så skulle jag inte ha fortsatt jobba den här sommaren.
Kan det kanske vara att båda mina systrar också jobbar där under sommaren? Ja, förmodligen. Vem vet, nu kanske det till och med kan bli kul att jobba.
Fast nä, så långt ska jag nog inte gå.
Med bra musik i öronen så blir det där jobbet egentligen bara som ett helt vanligt motionspass. Eller vanligt är det väl inte - man får betalt för att motionera.
Hultsfred är inte långt borta nu. Inte alls långt borta. Och jag blir mer och mer laddad. Aaaahhh, jag ska se The Killers!!! LIVE!!! Det är ju bara sjukt. Dessutom har nu mitt tjat på Sundinemelie (jag intalar åtminstone mig själv att det är tack vare mig som hon nu bestämt sig) gett resultat: hon och Elina ska dit, och jag och syster kommer dessutom få njuta av deras sällskap i bilen. Klockrent. Även tre av de trevliga herrarna som var hos Stina ska dit, vilket gör det hela ännu roligare.
Nu vill jag egentligen bara att den 8 juli ska komma.
The Killers, Kings of Leon, White Lies, Regina Spektor, Mando Diao, Timbuktu. Ge mig.
Hej svejs.
Those golden days
Att detta inlägg är alldeles för långt skiter jag i. Dessa dagar förtjänar många ord.
Vilket liv jag levt de senaste dagarna. Allt började med Lommarrännet och Landslaget i tisdags. Onsdagen handlade om avslutningslunch, gudomlig middag gjord av Pörnis mamma och helt galet underbart sällskap under middagen och den efterföljande utgången; Landslaget + Sofie. Kvällens två spelplaner var Svanberga och Trädgår'n. Kvällen var, mycket kort sagt, klockren.
Torsdagen var egentligen bara en mellandag. Dagen mellan den klockrena onsdagen och Dagen med stort D. Men i såna här tider är vaje dag underbar. Även en mellandag som denna. Vi träffades i klassen, trots att vi var lediga, och fixade sakerna vi skulle ha på flaket. På kvällen fick jag återigen äran att sätta på mig Impuls FCs fina matchtröja. Säsongens sista match, men det ryktas om en "vänskaplig" rivalmatch nu i veckan... Än är jag inte med i laget "på riktigt", men efter att spelat matchen fick jag höra att jag kanske skulle skrivas in i truppen. Haha, det lät seriöst!! Jag vill poängtera att det handlar om ett mycket oseriöst gäng, och jag är precis lika oseriös. Som det ska vara med andra ord. Matchen då? Den vanns med 3-2, och vi visade upp ett skickligt sambaliknande lir. (Inte).
Dagen med stort D var nu kommen. Studenten. Fucking studenten. Jag kan omöjligt beskriva dagen i detalj, därför tänker jag inte göra det. Men kortfattat ska nog kunna vara möjligt:
Ja jävlar, var ska man egentligen börja? Med morgonen kanske? Det låter vettigt. Vi klädde flaket, samtidigt som vi hällde i oss champagne. Klockan var knappt mer än åtta, men en dag som denna får man dricka när man vill och hur mycket man vill. Flaket blev klart, resultatet blev bra. Efter detta skrevs det i mössor, och allas pennor brann. Framtida minnen ska skrivas, och var gör man det bättre än i mössan man ska ha kvar hela livet? Frukost med lärarna var nästa stopp.
Erik bjöd på ännu en makalös dikt, alla skrattade, halva klassen grät och det sjöngs. Falskt, men ändå ack så vackert.
Efter ett kortare besök i aulan för hyfsad musikunderhållning var det så dags för min diktläsning. Erik satte ribban högt, men jag lyckades ta mig igenom högläsningen. Erik är min mentor, och han har genom åren lärt mig hur man behandlar den där klassen på allra bästa sätt: genom att dikta skiten ur den. Och jag framkallade nog några tårar jag också. Och så bröt jag mot lärarnas miljöpolicy och skrev ut drygt 200 A4-papper, för att ge alla i klassen det 9-sidiga dokumentet jag hade skrivit, tillägnat min underbara klass. Räddningen av miljön får vänta.
Klockan blev halv tolv, och utspringet välkomnades. Vilken känsla. Mer säger jag inte om det. Min familj väntade, och det gräts nog en del nu också. Flaket nästa. Detta flak. Kan det kanske vara det skönaste jag gjort i mitt liv? Jag ville inte att timmen på flaket skulle ta slut. Men det gjorde den, och vi kom fram till parken. Efter mingel åkte jag hem, tillsammans med min familj. Vädergudarna var tydligen på alla studenters sida. Strålande sol ända fram tills alla vände hemåt. Då kom ösregnet. Tack alla ni där uppe.
Strudentmottagningen var felfri den också. Tack alla som kom, ni gjorde en underbar dag ännu mer underbar.
Och så åkte jag till Norrtälje. Mot Folkets Hus, och några fina klasskamrater. Och så därifrån till Mobergs. Om Mobergs tänker jag fatta mig kort. Det var galet många studenter, alla lika lyckliga som jag. Det var dans, skratt och fina vänner. Det var Shotgun Crackers (fyfaaaaan så bra de är!!!!). Och framför allt. Det var glädje. Glädje hos alla nyblivna studenter, som nu ser vuxenlivet - "det riktiga livet" - komma allt närmare. Och till det livet säger jag bara: Välkommen.
Studenten är avklarad, och redan mycket saknad. Dagen präglades av glädje, men visst fanns det också sorg. Ni har redan läst det i det jag skrev till er, men jag vill faktiskt återigen beskylla er, mina fina klasskamrater. Jag citerar mig själv:
"Mina vänner. Mina kära klasskamrater. Tack för de här tre åren. Ni har förgyllt varenda dag. Jag tackar mig själv för att jag var en av alla dem som "inte visste vad jag ville göra" när jag sökte till gymnasiet. Det ledde mig till er, och för det är jag glad.
Ni kan känna er stolta i resten av era liv. Ni har gått i Sp06B - en klass för sig."
Ju fler gånger jag läser det jag skrivit, desto säkrare blir jag. Klassen jag nu lämnat är en treårig värdefull skatt, och den lämnar ett alldeles för stort hål i mitt hjärta. Men jag citerar återigen mig själv:
"Även om tunneln nu nått sitt slut,
så ska vänskaperna i den här klassen bestå, absolut."
Och visst fan stämmer det. Även om min idé om att alla i klassen ska komma till Boden, och göra sitt där, inte alls kommer fungera så kommer vänskaperna den här klassen skapat finnas kvar länge.
Vi har ju för fan redan bestämt att vi ska träffas två eller tre gånger den här veckan.
Älskar er, Sp06B.
Livet, välkommen.
Vilket liv jag levt de senaste dagarna. Allt började med Lommarrännet och Landslaget i tisdags. Onsdagen handlade om avslutningslunch, gudomlig middag gjord av Pörnis mamma och helt galet underbart sällskap under middagen och den efterföljande utgången; Landslaget + Sofie. Kvällens två spelplaner var Svanberga och Trädgår'n. Kvällen var, mycket kort sagt, klockren.
Torsdagen var egentligen bara en mellandag. Dagen mellan den klockrena onsdagen och Dagen med stort D. Men i såna här tider är vaje dag underbar. Även en mellandag som denna. Vi träffades i klassen, trots att vi var lediga, och fixade sakerna vi skulle ha på flaket. På kvällen fick jag återigen äran att sätta på mig Impuls FCs fina matchtröja. Säsongens sista match, men det ryktas om en "vänskaplig" rivalmatch nu i veckan... Än är jag inte med i laget "på riktigt", men efter att spelat matchen fick jag höra att jag kanske skulle skrivas in i truppen. Haha, det lät seriöst!! Jag vill poängtera att det handlar om ett mycket oseriöst gäng, och jag är precis lika oseriös. Som det ska vara med andra ord. Matchen då? Den vanns med 3-2, och vi visade upp ett skickligt sambaliknande lir. (Inte).
Dagen med stort D var nu kommen. Studenten. Fucking studenten. Jag kan omöjligt beskriva dagen i detalj, därför tänker jag inte göra det. Men kortfattat ska nog kunna vara möjligt:
Ja jävlar, var ska man egentligen börja? Med morgonen kanske? Det låter vettigt. Vi klädde flaket, samtidigt som vi hällde i oss champagne. Klockan var knappt mer än åtta, men en dag som denna får man dricka när man vill och hur mycket man vill. Flaket blev klart, resultatet blev bra. Efter detta skrevs det i mössor, och allas pennor brann. Framtida minnen ska skrivas, och var gör man det bättre än i mössan man ska ha kvar hela livet? Frukost med lärarna var nästa stopp.
Erik bjöd på ännu en makalös dikt, alla skrattade, halva klassen grät och det sjöngs. Falskt, men ändå ack så vackert.
Efter ett kortare besök i aulan för hyfsad musikunderhållning var det så dags för min diktläsning. Erik satte ribban högt, men jag lyckades ta mig igenom högläsningen. Erik är min mentor, och han har genom åren lärt mig hur man behandlar den där klassen på allra bästa sätt: genom att dikta skiten ur den. Och jag framkallade nog några tårar jag också. Och så bröt jag mot lärarnas miljöpolicy och skrev ut drygt 200 A4-papper, för att ge alla i klassen det 9-sidiga dokumentet jag hade skrivit, tillägnat min underbara klass. Räddningen av miljön får vänta.
Klockan blev halv tolv, och utspringet välkomnades. Vilken känsla. Mer säger jag inte om det. Min familj väntade, och det gräts nog en del nu också. Flaket nästa. Detta flak. Kan det kanske vara det skönaste jag gjort i mitt liv? Jag ville inte att timmen på flaket skulle ta slut. Men det gjorde den, och vi kom fram till parken. Efter mingel åkte jag hem, tillsammans med min familj. Vädergudarna var tydligen på alla studenters sida. Strålande sol ända fram tills alla vände hemåt. Då kom ösregnet. Tack alla ni där uppe.
Strudentmottagningen var felfri den också. Tack alla som kom, ni gjorde en underbar dag ännu mer underbar.
Och så åkte jag till Norrtälje. Mot Folkets Hus, och några fina klasskamrater. Och så därifrån till Mobergs. Om Mobergs tänker jag fatta mig kort. Det var galet många studenter, alla lika lyckliga som jag. Det var dans, skratt och fina vänner. Det var Shotgun Crackers (fyfaaaaan så bra de är!!!!). Och framför allt. Det var glädje. Glädje hos alla nyblivna studenter, som nu ser vuxenlivet - "det riktiga livet" - komma allt närmare. Och till det livet säger jag bara: Välkommen.
Studenten är avklarad, och redan mycket saknad. Dagen präglades av glädje, men visst fanns det också sorg. Ni har redan läst det i det jag skrev till er, men jag vill faktiskt återigen beskylla er, mina fina klasskamrater. Jag citerar mig själv:
"Mina vänner. Mina kära klasskamrater. Tack för de här tre åren. Ni har förgyllt varenda dag. Jag tackar mig själv för att jag var en av alla dem som "inte visste vad jag ville göra" när jag sökte till gymnasiet. Det ledde mig till er, och för det är jag glad.
Ni kan känna er stolta i resten av era liv. Ni har gått i Sp06B - en klass för sig."
Ju fler gånger jag läser det jag skrivit, desto säkrare blir jag. Klassen jag nu lämnat är en treårig värdefull skatt, och den lämnar ett alldeles för stort hål i mitt hjärta. Men jag citerar återigen mig själv:
"Även om tunneln nu nått sitt slut,
så ska vänskaperna i den här klassen bestå, absolut."
Och visst fan stämmer det. Även om min idé om att alla i klassen ska komma till Boden, och göra sitt där, inte alls kommer fungera så kommer vänskaperna den här klassen skapat finnas kvar länge.
Vi har ju för fan redan bestämt att vi ska träffas två eller tre gånger den här veckan.
Älskar er, Sp06B.
Livet, välkommen.
Aaah, denna underbara kyla
Vilken dag. Endast en dag kommer slå högre än den här, och det är studentdagen. Åtminstone hoppas jag det.
Lommarrännet 2009. Landslaget. Iskallt vatten. Kebab. En inte speciellt överraskande segrare. Badmössor. Färg i ansiktet. Vilken jävla dag.
Jag kanske ska beskriva "kebaben" mer i detalj. Det var på pizzerian vår uppladdning ägde rum. Och det skulle visa sig vara en mycket bra uppladdning. Vi åkte efter uppladdningen för de inte så idrottsintresserade hem till Erik och inledde förberedelserna. Stina stod för kläderna, allt med landslagstema, självklart, och färgen, som vi sedan målade oss fulla med, var Elin så vänlig och köpte. Och båten fixade som bekant jag och Erik.
Med lite hjälp från Eriks mamma fick vi båten till Lommarn, och uppladdningen på plats var i full gång. Badmössorna åkte på, glasögonen åkte på och vår raketliknande farkost sköt iväg efter startskottet. Och fyfan så bra det gick. Av 14 deltagande, 7 i varje heat, slutade vi totalt 6:a. Och 2:a i heatet. Förvånansvärt jävla bra med tanke på att vi räknade med att båten skulle kollapsa så fort den nuddade vattnet, och att vi egentligen endast hade ett mål med denna tävling. Att besegra vår grannklass, de förjävliga A:arna. (Jag tycker inte att de är förjävliga, de är mycket trevliga). Och visst besegrade vi dem. Eller besegra är kanske fel ord att använda. Förudmjuka passar kanske bättre. Segern gick till byggprogrammet (och andraplatsen också för den delen...), men det var ju inte alls oväntat. Den åttonde raka segern för byggarna, "grattis" till er.
Ska jag sammanfatta själva racet med ett ord är det inte speciellt svårt att hitta ett. Kyla. Rykten sa att det var högst tio grader i vattnet. Det var chock som uppenbarade sig när man nuddade vattnet för första gången. Men efter några sekunder var det lugnt, då hade jag inte längre någon känsel. Och armarna. Dessa väderkvarnsarbetande amar. Jag låg på den underbara "båten" och flaxade med armarna. Jag tror det hjälpte. Men det var nog de runt om båten, som alltså låg i vattnet, som gjorde skitjobbet. Men det var en riktigt jävla bra arbetsinsats. Av samtliga! Helt galet... Nu väntar vi bara på att det "riktiga" landslaget ska höra av sig...
Den meriterande sjätteplatsen kommer vi i Sam(-)laget - Det nya landslaget leva på länge. Riktigt jävla länge. Det var en klockren dag, ett klockrent race och ett klockrent sällskap. Guld.
Det här var, som sagt, den förmodligen roligaste dagen under vår gymnasietid. Men på lördag ska jag ha en annan uppfattning; då ska jag just ha upplevt gymnasiets, och mitt livs, bästa dag.
Adiós
Lommarrännet 2009. Landslaget. Iskallt vatten. Kebab. En inte speciellt överraskande segrare. Badmössor. Färg i ansiktet. Vilken jävla dag.
Jag kanske ska beskriva "kebaben" mer i detalj. Det var på pizzerian vår uppladdning ägde rum. Och det skulle visa sig vara en mycket bra uppladdning. Vi åkte efter uppladdningen för de inte så idrottsintresserade hem till Erik och inledde förberedelserna. Stina stod för kläderna, allt med landslagstema, självklart, och färgen, som vi sedan målade oss fulla med, var Elin så vänlig och köpte. Och båten fixade som bekant jag och Erik.
Med lite hjälp från Eriks mamma fick vi båten till Lommarn, och uppladdningen på plats var i full gång. Badmössorna åkte på, glasögonen åkte på och vår raketliknande farkost sköt iväg efter startskottet. Och fyfan så bra det gick. Av 14 deltagande, 7 i varje heat, slutade vi totalt 6:a. Och 2:a i heatet. Förvånansvärt jävla bra med tanke på att vi räknade med att båten skulle kollapsa så fort den nuddade vattnet, och att vi egentligen endast hade ett mål med denna tävling. Att besegra vår grannklass, de förjävliga A:arna. (Jag tycker inte att de är förjävliga, de är mycket trevliga). Och visst besegrade vi dem. Eller besegra är kanske fel ord att använda. Förudmjuka passar kanske bättre. Segern gick till byggprogrammet (och andraplatsen också för den delen...), men det var ju inte alls oväntat. Den åttonde raka segern för byggarna, "grattis" till er.
Ska jag sammanfatta själva racet med ett ord är det inte speciellt svårt att hitta ett. Kyla. Rykten sa att det var högst tio grader i vattnet. Det var chock som uppenbarade sig när man nuddade vattnet för första gången. Men efter några sekunder var det lugnt, då hade jag inte längre någon känsel. Och armarna. Dessa väderkvarnsarbetande amar. Jag låg på den underbara "båten" och flaxade med armarna. Jag tror det hjälpte. Men det var nog de runt om båten, som alltså låg i vattnet, som gjorde skitjobbet. Men det var en riktigt jävla bra arbetsinsats. Av samtliga! Helt galet... Nu väntar vi bara på att det "riktiga" landslaget ska höra av sig...
Den meriterande sjätteplatsen kommer vi i Sam(-)laget - Det nya landslaget leva på länge. Riktigt jävla länge. Det var en klockren dag, ett klockrent race och ett klockrent sällskap. Guld.
Det här var, som sagt, den förmodligen roligaste dagen under vår gymnasietid. Men på lördag ska jag ha en annan uppfattning; då ska jag just ha upplevt gymnasiets, och mitt livs, bästa dag.
Adiós
Sam(-)laget - Det nya landslaget
Båten är färdigbyggd, svenska flaggan sitter där den ska, de raketliknande vingarna ser grymt fräsiga ut och tejpen i kombination med plankorna och frigoliten har skapat ett monster som kommer besegra alla i morgondagens lopp i Lommarns iskalla vatten.
Med ett lag bestående av en svensk mästarinna i simning, en elitseriemålvakt i handboll, en ishockeymålvakt av rang och en avdankad fotbollsspelare kan alla andra deltagande lika gärna ge upp. Jag, Erik, Stina och Elin. Sam(-)laget. Det nya landslaget.
Lommarn ska imorgon få se det bästa loppet som någonsin ägt rum i staden Norrtälje.
Med ett lag bestående av en svensk mästarinna i simning, en elitseriemålvakt i handboll, en ishockeymålvakt av rang och en avdankad fotbollsspelare kan alla andra deltagande lika gärna ge upp. Jag, Erik, Stina och Elin. Sam(-)laget. Det nya landslaget.
Lommarn ska imorgon få se det bästa loppet som någonsin ägt rum i staden Norrtälje.
Is this the place that I've been dreaming of?
Veckan som gått har varit en vecka helt i min smak:
- Betygen är satta och jag är mer än nöjd med hur de ser ut. Jag hade ett mål innan jag började på Roden - ett mål som sa att jag skulle ha minst VG i alla ämnen. Och målet uppnåddes, därför känner jag mig nöjd.
- Betygen sattes i onsdags; torsdagen och fredagen var därför mycket sköna (och extremt onödiga).
- Lunch, en mycket rolig sådan, på det älskade Roni med finfina vänner. Men att Simon är inne i en formsvacka när det gäller att äta pizza är tydligt. Killen som tidigare kunde äta två-två och en halv pizza utan problem får nu knappt i sig en.
- Mitt livs sista idrottslektion. Och den spenderades med en fotboll. Perfekt. Istället för att säga just att det var den sista idrottslektionen valde Ibbe istället att säga: "Det här lär ju vara sista gången vi duschar tillsammans...". Om det konstaterandet har jag bara en sak att säga: Qué?
- Jag har faktiskt insett att det nu är mindre än en vecka kvar tills jag tar studenten. Tjugosex terminer. Inte ens en vecka kvar. Det är ju bara läskigt.
- Under veckan har det varit många sena kvällar. På grund av min klass. Med studenten och allt det där så är det ju nästan ett måste att man ska säga nåt på någon av de många tillställningarna som kommer med studenten. Och det ska jag göra, riktat till min klass, och det är vad jag suttit uppe med den senaste veckan. Men det har jag ju tid med nu när det inte längre finns några läxor i mitt liv. Eller ja, inte än på ett tag iallafall.
- Spotify är ju ett mästerverk. En guldgruva. Och helt underbart. Jag har pressat Keane de senaste dagarna, och det finns mycket ljuvligt att hämta från det bandet.
- Båtbyggandet är i full gång. Eller ja, det har börjat. Knappt. Men vi är optimistiska, båtjäveln ska nog kunna vara klar till start på tisdag. Egentligen det enda som oroar är vädret. Det är kallt i Sverige, det regnar i Sverige, och jag vill ha fint väder i Sverige. Åtminstone på tisdag. Och inte minst på fredag. Det får inte bli någon repris från fjolårets studentdag: det var förjävla kallt och det haglade. Nej, på fredag kommer det vara skinande sol, och hela Roden kommer le.
- Skolårets mest överraskande: vi fick stipendium till projektgruppen. Efter att vi gjort klart arbetet. 6000 jävla kronor. En hyfsad kompensation till pengarna vi fick lägga ut själva i Oslo. Mycket kommer bli över, och överskottet glider rakt ner i våra fickor. Me like.
Men jag kanske ska följa Agnes råd om att inte ta ut något i förskott förrän pengarna finns på någons konto. Än så länge finns de bara på ett papper.
- Jag har beställt tid hos optikern för att se om jag behöver "tjänsteglasögon". För några år sedan fick jag domen "du behöver glasögon (när du sitter framför datorn eller TV:n)", men jag har inte riktigt känt att jag behövt dessa glasögon. Jag har dessutom fått bra resultat då jag gjort syntest efter domen, men jag antar att det här testet ska göras bara för att jag en gång faktiskt behövt glasögon.
- Änglar och demoner är den bästa boken jag läst. Någonsin, alla kategorier. Så bra att jag läst den två gånger, och det är inte många böcker som får den äran, att bli lästa två gånger av mig. Därför var det självklart att jag skulle se filmen. Jag satte mig i salongen med inställningen att jag skulle bli besviken, mest för att jag visste att den omöjligt kunde överträffa boken, men inställningen var felaktig. Den var ju bra. Till och med riktigt bra. Inte i närheten av boken, självklart, men jag blev ju inte besviken, och det var i slutändan viktigast.
- Svensk förlust mot danskjävlarna på nationaldagen. Ja, vad ska man egentligen säga? Går vi till VM gör vi det via kval, och det känns väl ändå som att Portugal kommer ta den där kvalplatsen.
Och till alla er som hela tiden gnäller på att Zlatan är dålig i landslaget, men så bra i Inter: titta på en laguppställning när Inter spelar match, och på en när Sverige spelar match. Han har ju så grymt mycket bättre lagkamrater i Inter. Inte konstigt att han är bättre där. Det är också ett mycket bra bevis på att en spelare inte gör ett lag. En spelare måste ha bra lagkamrater också.
Det var väl den veckan det.
För vi ska ta studenten
Fyfan vad vi är bra
- Betygen är satta och jag är mer än nöjd med hur de ser ut. Jag hade ett mål innan jag började på Roden - ett mål som sa att jag skulle ha minst VG i alla ämnen. Och målet uppnåddes, därför känner jag mig nöjd.
- Betygen sattes i onsdags; torsdagen och fredagen var därför mycket sköna (och extremt onödiga).
- Lunch, en mycket rolig sådan, på det älskade Roni med finfina vänner. Men att Simon är inne i en formsvacka när det gäller att äta pizza är tydligt. Killen som tidigare kunde äta två-två och en halv pizza utan problem får nu knappt i sig en.
- Mitt livs sista idrottslektion. Och den spenderades med en fotboll. Perfekt. Istället för att säga just att det var den sista idrottslektionen valde Ibbe istället att säga: "Det här lär ju vara sista gången vi duschar tillsammans...". Om det konstaterandet har jag bara en sak att säga: Qué?
- Jag har faktiskt insett att det nu är mindre än en vecka kvar tills jag tar studenten. Tjugosex terminer. Inte ens en vecka kvar. Det är ju bara läskigt.
- Under veckan har det varit många sena kvällar. På grund av min klass. Med studenten och allt det där så är det ju nästan ett måste att man ska säga nåt på någon av de många tillställningarna som kommer med studenten. Och det ska jag göra, riktat till min klass, och det är vad jag suttit uppe med den senaste veckan. Men det har jag ju tid med nu när det inte längre finns några läxor i mitt liv. Eller ja, inte än på ett tag iallafall.
- Spotify är ju ett mästerverk. En guldgruva. Och helt underbart. Jag har pressat Keane de senaste dagarna, och det finns mycket ljuvligt att hämta från det bandet.
- Båtbyggandet är i full gång. Eller ja, det har börjat. Knappt. Men vi är optimistiska, båtjäveln ska nog kunna vara klar till start på tisdag. Egentligen det enda som oroar är vädret. Det är kallt i Sverige, det regnar i Sverige, och jag vill ha fint väder i Sverige. Åtminstone på tisdag. Och inte minst på fredag. Det får inte bli någon repris från fjolårets studentdag: det var förjävla kallt och det haglade. Nej, på fredag kommer det vara skinande sol, och hela Roden kommer le.
- Skolårets mest överraskande: vi fick stipendium till projektgruppen. Efter att vi gjort klart arbetet. 6000 jävla kronor. En hyfsad kompensation till pengarna vi fick lägga ut själva i Oslo. Mycket kommer bli över, och överskottet glider rakt ner i våra fickor. Me like.
Men jag kanske ska följa Agnes råd om att inte ta ut något i förskott förrän pengarna finns på någons konto. Än så länge finns de bara på ett papper.
- Jag har beställt tid hos optikern för att se om jag behöver "tjänsteglasögon". För några år sedan fick jag domen "du behöver glasögon (när du sitter framför datorn eller TV:n)", men jag har inte riktigt känt att jag behövt dessa glasögon. Jag har dessutom fått bra resultat då jag gjort syntest efter domen, men jag antar att det här testet ska göras bara för att jag en gång faktiskt behövt glasögon.
- Änglar och demoner är den bästa boken jag läst. Någonsin, alla kategorier. Så bra att jag läst den två gånger, och det är inte många böcker som får den äran, att bli lästa två gånger av mig. Därför var det självklart att jag skulle se filmen. Jag satte mig i salongen med inställningen att jag skulle bli besviken, mest för att jag visste att den omöjligt kunde överträffa boken, men inställningen var felaktig. Den var ju bra. Till och med riktigt bra. Inte i närheten av boken, självklart, men jag blev ju inte besviken, och det var i slutändan viktigast.
- Svensk förlust mot danskjävlarna på nationaldagen. Ja, vad ska man egentligen säga? Går vi till VM gör vi det via kval, och det känns väl ändå som att Portugal kommer ta den där kvalplatsen.
Och till alla er som hela tiden gnäller på att Zlatan är dålig i landslaget, men så bra i Inter: titta på en laguppställning när Inter spelar match, och på en när Sverige spelar match. Han har ju så grymt mycket bättre lagkamrater i Inter. Inte konstigt att han är bättre där. Det är också ett mycket bra bevis på att en spelare inte gör ett lag. En spelare måste ha bra lagkamrater också.
Det var väl den veckan det.
För vi ska ta studenten
Fyfan vad vi är bra
Life is waiting to begin
För det första. Mitt, Agnes och Saras projektarbete gav oss ett MVG. Det var oväntat på alla sätt och vis. Det var nog det där med att vi verkligen kom iväg till Oslo som gav oss det betyget. Oväntat som sagt, men självklart förbannat glädjande. Engelskaredovisning igår (gick helt okej), och nu återstår egentligen bara en redovisning i svenska. Sen ska allt det här vara över. Då återstår endast två saker: bygga en båt (och för första gången ge segern i Lommarrännet till sam-korridoren) och ta studenten.
Matchen på fängelset (det är förmodligen första och sista gången jag skriver de orden tillsammans) var nästan lika skrämmande som jag trodde den skulle vara. För andra gången på kort tid så upplevde jag en mer en Hollowood-liknande situation än en Sverigeliknande. Vi blev insläppta, "visiterade" och transporterade till planen. Väl vid planen ville jag egentligen bara vända. Det stod 15-20 fångar på planen och skrek och lät galet råtaggade (läs förbannat jävla skräckinjagande), runt planen, bakom stängsel, stod det minst lika många fångar och slog med vad som liknade pinnar (får de verkligen ha sådana redskap...?) på stängslet, ljudvolymen var minst sagt hög, det spöregnade och jag ville som sagt egentligen bara vända.
Matchen då? Vi förlorade med 4-2. Bedrövligt kan tyckas, med tanke på hur dåliga dessa fångar faktiskt var (förutom den där killen som enligt ryktena ska ha spelat i landets högre divisioner). Men det finns en anledning till det bedrövliga resultatet. Deras minst sagt fysiska spel. Eller ska vi kanske säga brutala? Jag trodde faktiskt att de skulle vara lite lugnare på planen än vad de är ute i samhället - men ack så fel jag hade. Mitt lår är smyckat med två fina märken efter sparken jag fick, dobbmärkena syns förvånansvärt tydligt, och märkena är omringade av ett trevligt blåmärke, som nu börjar skifta åt det gröna hållet. Jag skulle nog säga att det är en lårkaka. Om än en mild sådan.
För övrigt var det näsblod, en spark i arslet, en spark (med dobbarna först, självklart) på vaden (ja, allt detta stod fångarna för) och allmänt grisigt, FULT spel.
Men det kanske allra mest skrämmande var ändå efter matchen. Vi frågade en väktare vilka som fick spela i "fängelsets lag". Svaret blev "den som vill". Jag som sprang runt under matchen och trodde att jag bara mötte rånare, misshandlare som värst. Nehej, då kan jag lika gärna ha sprungit runt tillsammans med mördare och våldtäktsmän. "Vänta nu, var det Hagamannen som hade mössan så där långt nerdragen...?". Tur ändå att man inte visste om detta innan matchen... Då hade jag garanterat vänt när jag möttes av den där skräckinjagande synen.
Veckans coolaste: Mr. Ibrahim. Brännboll med Sp06B = livsfara. Erik, biffigast i klassen, kastar upp bollen och får en perfekt träff. 5-10 meter därifrån står Ibrahim. Han hann inte blinka innan bolljäveln träffade käften på honom. Jag stod en bra bit därifrån, men jag hörde nog fanimej när bollen träffade. Ibbe vacklade till, stod med huvudet i händerna i någon minut. Sen fortsatte vi spela. På kvällen hade han "lite ont i tänderna". Veckans coolaste: Ibrahim Mlik.
Veckans misslyckande: Glömt leg. Jag är en sån kille som verkligen måste ha legitimation med migför att komma in någonstans. Fast jag är 19 år. Det kommer förmodligen vara likadant när jag är 30. Jag, Erik och Ibbe står beredda för att gå in på Trädgår'n, jag gräver i min ficka - men hittar inget leg. Synd. Eller klantigt är väl ett mer passande ord. Veckans misslyckande: Jag.
Adiós
P.S. Den där matchen i onsdags har jag glömt nu. Glory glory Man United... D.S.
.
Hatten av för Barcelona.
Mitt huvud är ikväll i Rom
Först och främst: Jag har skrivit det sista provet på gymnasiet. Jag vill ju så gärna säga att det var det sista provet jag någonsin kommer att skriva, men så är ju självklart inte fallet. Det gick ändå rätt så hyfsat, även om min hjärna till 90 % bestod av gröt innan provet. Det har varit lite för mycket med prov i måndags, redovisning igår och ett av de fetaste proven för året idag. Hjärnan behöver liksom vila ibland. Men nu min kära hjärna, nu får du lite välförtjänt vila. Endast två uppgifter återstår, sen tar både du och jag fucking sommarlov. Den sista tjugosjättedelen av skoltiden närmar sig ett slut.
Nu kommer resten av inlägget att handla om fotboll. Bara för att varna onitresserade läsare.
20.45. Olympiastadion i Rom. United. Barça. Världens två bästa lag. Kan det egentligen bli bättre? Jo, möjligtvis om finalen hade spelats på Lummevi IP i Edsbro. Men jag sitter redan som i trans (även om finalen spelas i Rom och inte i Edsbro). Just nu vill jag bara att klockan ska bli kvart i nio, så att jag kan få skrika lite. Jag vill säga att det inte gör så mycket om United inte vinner. Jag menar, de har vunnit Premier League två år i rad, de vann VM för klubblag i år OCH ligacupen. Och det grymmaste av allt: man har kommit till två finaler (och vann i fjol) i Champions League på två år. Det är lätt att vara nöjd med det liksom. Men visst fan kommer det vara bittert om man förlorar ikväll. Att de ska förlora ska ju inte ens finnas på kartan. "Jag bryr mig inte speciellt mycket om United inte vinner, att komma till final i världens bästa turnering två år i rad, och vinna en gång, är ju helt sanslöst grymt bara det". Fuck no. Visst fan kommer jag vara förbannad om man inte vinner. Men jag är hoppfull:
Vi har Wayne "The Beast" Rooney. Han är min hjälte, han är min mentor, han är min Gud. Han är den jag skulle ta med mig till en öde ö. Han är den jag skulle välja först på idrottslektionen. Han är den jag skulle gifta mig med (om jag var lagd åt det hållet). Han är den jag skulle tillbedja om jag var religiös. Han är helt enkelt Wayne Rooney. Ronaldo? Messi? Haha. Nej nej, Wayne Rooney är min kung.
Och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om han avgör den där förbannade matchen på Olympiastadion i Rom ikväll. Och gör han det, och United vinner världens bästa turnering och världens bästa liga för andra året i rad, ja då ska jag tamejfan bli religiös och tillbedja honom varje kväll i resten av mitt liv.
Extrem? Nej, jag är väl bara fundamentalist, och fanatisk anhängare av Unitedism.
Men nu till den riktiga fotbollen. Ännu en tillfrågan om match i korpen. Efter viss tvekan tackade jag ja. Den korta tvekan berodde på en sak, och endast en sak. Matchen spelas på Norrtäljeanstalten, mot Norrtäljeanstaltens inneboende. Fångar alltså. Kriminella. Inga mördare eller så, men lik förbannat är det kriminella jag ska springa runt och jaga en boll tillsammans med. Klart som fan man tvekar. Men fotboll är en ädel sport, en sport för gentlemän. Då spelar det ingen roll om man är bankrånare, mördare eller studerande på Rodengymnasiet.
Visst kommer det kännas märkligt att gå genom portarna, portarna som skiljer oss "vanliga" från landets kriminella, och förenas med dessa kriminella. Men som sagt, det är ju bara fotboll det handlar om. Men kanske är de väldigt ivriga att vinna den där fotbollsmatchen. "Människor har väl dödat för mindre", som man brukar säga.
Davilinhos comeback får alltså åtminstone ett kapitel till. Och även om kapitlet utspelar sig på ett fängelse är jag förväntansfull. Det jag prioriterar nu är att köpa ett par benskydd. Det fungerade att spela utan mot några gamla gubbar, men att spela utan mot kriminella män tror jag inte mina smalben skulle uppskatta.
Nu, mina fotbollsvänner, och alla andra inte fullt så fotbollsintresserade vänner (förlåt för detta inlägg), nu är det nära. United - Barça. Tidningarna skriver att det kommer bli en av de bästa matcherna i världshistorien. Vinner De Röda Djävlarna kommer jag nog vara beredd att hålla med.
Goodbye och adiós.
Nu kommer resten av inlägget att handla om fotboll. Bara för att varna onitresserade läsare.
20.45. Olympiastadion i Rom. United. Barça. Världens två bästa lag. Kan det egentligen bli bättre? Jo, möjligtvis om finalen hade spelats på Lummevi IP i Edsbro. Men jag sitter redan som i trans (även om finalen spelas i Rom och inte i Edsbro). Just nu vill jag bara att klockan ska bli kvart i nio, så att jag kan få skrika lite. Jag vill säga att det inte gör så mycket om United inte vinner. Jag menar, de har vunnit Premier League två år i rad, de vann VM för klubblag i år OCH ligacupen. Och det grymmaste av allt: man har kommit till två finaler (och vann i fjol) i Champions League på två år. Det är lätt att vara nöjd med det liksom. Men visst fan kommer det vara bittert om man förlorar ikväll. Att de ska förlora ska ju inte ens finnas på kartan. "Jag bryr mig inte speciellt mycket om United inte vinner, att komma till final i världens bästa turnering två år i rad, och vinna en gång, är ju helt sanslöst grymt bara det". Fuck no. Visst fan kommer jag vara förbannad om man inte vinner. Men jag är hoppfull:
Vi har Wayne "The Beast" Rooney. Han är min hjälte, han är min mentor, han är min Gud. Han är den jag skulle ta med mig till en öde ö. Han är den jag skulle välja först på idrottslektionen. Han är den jag skulle gifta mig med (om jag var lagd åt det hållet). Han är den jag skulle tillbedja om jag var religiös. Han är helt enkelt Wayne Rooney. Ronaldo? Messi? Haha. Nej nej, Wayne Rooney är min kung.
Och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om han avgör den där förbannade matchen på Olympiastadion i Rom ikväll. Och gör han det, och United vinner världens bästa turnering och världens bästa liga för andra året i rad, ja då ska jag tamejfan bli religiös och tillbedja honom varje kväll i resten av mitt liv.
Extrem? Nej, jag är väl bara fundamentalist, och fanatisk anhängare av Unitedism.
Men nu till den riktiga fotbollen. Ännu en tillfrågan om match i korpen. Efter viss tvekan tackade jag ja. Den korta tvekan berodde på en sak, och endast en sak. Matchen spelas på Norrtäljeanstalten, mot Norrtäljeanstaltens inneboende. Fångar alltså. Kriminella. Inga mördare eller så, men lik förbannat är det kriminella jag ska springa runt och jaga en boll tillsammans med. Klart som fan man tvekar. Men fotboll är en ädel sport, en sport för gentlemän. Då spelar det ingen roll om man är bankrånare, mördare eller studerande på Rodengymnasiet.
Visst kommer det kännas märkligt att gå genom portarna, portarna som skiljer oss "vanliga" från landets kriminella, och förenas med dessa kriminella. Men som sagt, det är ju bara fotboll det handlar om. Men kanske är de väldigt ivriga att vinna den där fotbollsmatchen. "Människor har väl dödat för mindre", som man brukar säga.
Davilinhos comeback får alltså åtminstone ett kapitel till. Och även om kapitlet utspelar sig på ett fängelse är jag förväntansfull. Det jag prioriterar nu är att köpa ett par benskydd. Det fungerade att spela utan mot några gamla gubbar, men att spela utan mot kriminella män tror jag inte mina smalben skulle uppskatta.
Nu, mina fotbollsvänner, och alla andra inte fullt så fotbollsintresserade vänner (förlåt för detta inlägg), nu är det nära. United - Barça. Tidningarna skriver att det kommer bli en av de bästa matcherna i världshistorien. Vinner De Röda Djävlarna kommer jag nog vara beredd att hålla med.
Goodbye och adiós.
We still fear what we don't know
Vad upplevde jag under resan genom i princip hela vårt land och besöket i en av de nordligare städerna i det avlånga landet kallat Sverige?
- Jag gick upp halv sex tre dagar i rad. Det är inget jag rekommenderar. Psyket påverkas, och absolut inte åt det positiva hållet.
- Att våren är varmare i Boden än i södra halvan av Sverige. Så borde det inte vara.
- En Hollywood-liknande situation: att ligga och sola på en stridsvagn är absolut inte något som ryms i vardagen hemma i Edsbro.
- Några av de roligaste timmarna på galet länge. Tågresan i fredags kväll var rolig, killarna jag delade kupé med var ursköna. Men tågresan hem i söndags tog alla möjliga pris som kan tas. Jag hade ont i magen, jag fick tårar i ögonen, jag kunde inte andas - allt på grund av "för mycket" skratt. Synd bara att ingen av de där fyra killarna ska gå samma utbildning som jag. Men det verkar finnas gott om sköna människor inom mitt kompani, så det ordnar sig säkert.
- Fystest som inte alls var så tuffa som jag trott. Testen klarades av galant, ja till och med styrketesten. (Att det inte var speciellt "tuffa" test ska jag kanske inte nämna..).
- Utifrån den här helgen känns det som att lumpen kan sammanfattas i ett ord: disciplin.
- Två till synes galna killar som försökte kasta vattenballonger på några stackars personer som gick på perrongen när tåget rullade förbi. Men kul var det.
- Vapen är nog inget jag kommer ägna så jättemycket tid åt i lumpen. Jag kände mig helt borta när man fick "provhålla" vapnen och när de andra pratade om det lät det som att de pratade ett annat språk. Jag kommer göra det man måste göra, självklart, men inget mer. Nej nej.
-Tillbaka till disciplinen. För visst var det lite småcoolt när vårt befäl mitt under en föreläsning skriker "pansarskytte STÅ UPP!", och 60 ungdomar ställer sig upp, alla samtidigt. Alla andra i salen såg faktiskt imponerade ut..
Just det, kompaniet jag kommer tillhöra i elva månader är "Pansarskyttekompaniet". Vad det innebär? Ingen aning.
- Fysiska övningar klockan sex på morgonen var inte speciellt populärt. Men det är något man kommer få vänja sig vid, och jag intalar mig själv att det är i förebyggande syfte. Intalar man sig det är det mesta genomförbart.
- Det är inte ofta jag inte bryr mig om vad jag stoppar i mig, men under helgen åt jag rejäla frukostar, luncher och middagar, bara för att jag hela tiden var så in i helvete hungrig. Visst kommer man gå upp i vikt under lumpen. Och den där maten ska ju omvandlas till muskler. Så är det åtminstone tänkt.
- Långa och många föreläsningar. Visserligen med bra och nödvändig information, men när man enbart försöker koncentrera sig på att hålla sig vaken så är det svårt att fokusera sig på vad som sägs.
- Det är mycket svårt att sova på tåg. Som tur är kommer vi oftast ha rätt till flyg hem istället för tåg.
- Nästa gång jag gnäller om hur långt jag måste åka så ska jag tänka på den som bor i Lund. Den tågresan är inte att leka med.
Sammanfattningsvis upplevde jag en mycket bra helg i Boden. Den var intensiv, rolig, nyttig och så vidare. Nu kommer jag garanterat känna mig mer bekväm vid inryckningen, och det känns väldigt skönt.
En liten kort rapport från skolan:
Historialäraren bestämde sig för att sätta det där MVG:et, och det känns som en rejäl bonus. Vågen fortsatte med ett MVG på debattartikeln, och förhoppningsvis ska det betyda att jag får det som betyg i svenska C. (Som för övrigt har varit den roligaste kursen på gymnasiet). Min debattartikel handlade om att ishockey bör förbjudas, något som jag självklart inte tycker, men det visar att man kan skriva som bara fan, även om man egentligen inte tycker det man skriver.
Annars flyter väl skolan på som vanligt. Det är två prov, någon eller några redovsningar och någon inlämning kvar. Man börjar ju se ljuset i slutet av tunneln.
Okej, när man tror att man inte kan gilla något mer än man redan gör, så hittar man en live-version av A Dustland Fairytale med The Killers. Det är ju för fan magi! Ren jävla magi.
Jag nyper mig fortfarande i armen när jag tänker på att jag stå och sjunga framför det här bandet.
Och jag förstår fortfarande inte varför ett band som The Killers kommer till ett land som Sverige. Men det tackar jag för.
Det här blev ju ett förjävla långt inlägg, och ganska tråkigt. Men det var min helg, and I liked it.
Nu långhelg. Snart studenten.
Adiós
- Jag gick upp halv sex tre dagar i rad. Det är inget jag rekommenderar. Psyket påverkas, och absolut inte åt det positiva hållet.
- Att våren är varmare i Boden än i södra halvan av Sverige. Så borde det inte vara.
- En Hollywood-liknande situation: att ligga och sola på en stridsvagn är absolut inte något som ryms i vardagen hemma i Edsbro.
- Några av de roligaste timmarna på galet länge. Tågresan i fredags kväll var rolig, killarna jag delade kupé med var ursköna. Men tågresan hem i söndags tog alla möjliga pris som kan tas. Jag hade ont i magen, jag fick tårar i ögonen, jag kunde inte andas - allt på grund av "för mycket" skratt. Synd bara att ingen av de där fyra killarna ska gå samma utbildning som jag. Men det verkar finnas gott om sköna människor inom mitt kompani, så det ordnar sig säkert.
- Fystest som inte alls var så tuffa som jag trott. Testen klarades av galant, ja till och med styrketesten. (Att det inte var speciellt "tuffa" test ska jag kanske inte nämna..).
- Utifrån den här helgen känns det som att lumpen kan sammanfattas i ett ord: disciplin.
- Två till synes galna killar som försökte kasta vattenballonger på några stackars personer som gick på perrongen när tåget rullade förbi. Men kul var det.
- Vapen är nog inget jag kommer ägna så jättemycket tid åt i lumpen. Jag kände mig helt borta när man fick "provhålla" vapnen och när de andra pratade om det lät det som att de pratade ett annat språk. Jag kommer göra det man måste göra, självklart, men inget mer. Nej nej.
-Tillbaka till disciplinen. För visst var det lite småcoolt när vårt befäl mitt under en föreläsning skriker "pansarskytte STÅ UPP!", och 60 ungdomar ställer sig upp, alla samtidigt. Alla andra i salen såg faktiskt imponerade ut..
Just det, kompaniet jag kommer tillhöra i elva månader är "Pansarskyttekompaniet". Vad det innebär? Ingen aning.
- Fysiska övningar klockan sex på morgonen var inte speciellt populärt. Men det är något man kommer få vänja sig vid, och jag intalar mig själv att det är i förebyggande syfte. Intalar man sig det är det mesta genomförbart.
- Det är inte ofta jag inte bryr mig om vad jag stoppar i mig, men under helgen åt jag rejäla frukostar, luncher och middagar, bara för att jag hela tiden var så in i helvete hungrig. Visst kommer man gå upp i vikt under lumpen. Och den där maten ska ju omvandlas till muskler. Så är det åtminstone tänkt.
- Långa och många föreläsningar. Visserligen med bra och nödvändig information, men när man enbart försöker koncentrera sig på att hålla sig vaken så är det svårt att fokusera sig på vad som sägs.
- Det är mycket svårt att sova på tåg. Som tur är kommer vi oftast ha rätt till flyg hem istället för tåg.
- Nästa gång jag gnäller om hur långt jag måste åka så ska jag tänka på den som bor i Lund. Den tågresan är inte att leka med.
Sammanfattningsvis upplevde jag en mycket bra helg i Boden. Den var intensiv, rolig, nyttig och så vidare. Nu kommer jag garanterat känna mig mer bekväm vid inryckningen, och det känns väldigt skönt.
En liten kort rapport från skolan:
Historialäraren bestämde sig för att sätta det där MVG:et, och det känns som en rejäl bonus. Vågen fortsatte med ett MVG på debattartikeln, och förhoppningsvis ska det betyda att jag får det som betyg i svenska C. (Som för övrigt har varit den roligaste kursen på gymnasiet). Min debattartikel handlade om att ishockey bör förbjudas, något som jag självklart inte tycker, men det visar att man kan skriva som bara fan, även om man egentligen inte tycker det man skriver.
Annars flyter väl skolan på som vanligt. Det är två prov, någon eller några redovsningar och någon inlämning kvar. Man börjar ju se ljuset i slutet av tunneln.
Okej, när man tror att man inte kan gilla något mer än man redan gör, så hittar man en live-version av A Dustland Fairytale med The Killers. Det är ju för fan magi! Ren jävla magi.
Jag nyper mig fortfarande i armen när jag tänker på att jag stå och sjunga framför det här bandet.
Och jag förstår fortfarande inte varför ett band som The Killers kommer till ett land som Sverige. Men det tackar jag för.
Det här blev ju ett förjävla långt inlägg, och ganska tråkigt. Men det var min helg, and I liked it.
Nu långhelg. Snart studenten.
Adiós
En tur till exotiska Boden - och en efterlängtad comeback
Jepp, ikväll åker jag till Boden för informationshelg. Jag vet inte om det är meningen att man ska vara nervös, men det är jag hursomhelst inte. Inte det minsta. Eller möjligtvis för fystesterna. Annars ser jag minst fram emot tågresorna. Sammanlagt 24 timmar låter inte speciellt lockande. Visserligen är det främst på natten, och jag har sovplats, men ändå. Jag vet inte om jag ser fram emot helgen eller om jag bara vill få den överstökad. Jag tror dock mer på det förstnämnda.
Igår var det en historisk dag. David (Davilinho) gjorde comeback på fotbollsplanen. Och det var så in i helvete kul. Team Impuls (laget jag spelade i) mot Norrtälje Boys. Efter att ha blivit tillfrågad om att lira en match i korpligan så kunde jag bara tacka ja. För att inte ha spelat fotboll "på riktigt" på två-tre år så gick det faktiskt bra. Att spela back har inte varit något för mig, aldrig någonsin, men det funkade ju helt okej. Jag fick in många fina inlägg, och det slutade med en assist (även om det borde ha varit tre-fyra.....). Vi vann med 4-2, och konstigt vore det väl annars - ett gäng 18-19-åringar mot ett gäng 40-plusare.
Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att spela fotboll igen. Även om det var i korpligan. Nu vill jag ju självklart bara spela mer, men vi får se hur det blir med den saken.
Projektarbetet är härmed så gott som avslutat. Nu återstår bara en utvärdering. Men rapporten är inlämnad och redovisningen är avklarad. Och redovisningen gick bra. Åtminstone kändes det så, och Sara och Agnes tyckte likadant.
Nu är det ju inte alls mycket kvar in tha school. Några prov hit och dit, en och annan inlämning, men ja, sen är det ju klart. Och betygen börjar spikas allt mer. Min historielärare sa igår att han "förmodligen" skulle sätta ett MVG på monsterrapporten jag skrev om amerikanska inbördeskriget, och att han därför skulle "se över" allt annat jag gjort för att se om jag kunde få samma betyg i kursen. Det skulle isåfall vara ett betyg jag absolut inte hade räknat med. Man kan ju åtminstone hoppas på det bästa.
Nu är det dags att börja packa.
Boden, here I come!
Igår var det en historisk dag. David (Davilinho) gjorde comeback på fotbollsplanen. Och det var så in i helvete kul. Team Impuls (laget jag spelade i) mot Norrtälje Boys. Efter att ha blivit tillfrågad om att lira en match i korpligan så kunde jag bara tacka ja. För att inte ha spelat fotboll "på riktigt" på två-tre år så gick det faktiskt bra. Att spela back har inte varit något för mig, aldrig någonsin, men det funkade ju helt okej. Jag fick in många fina inlägg, och det slutade med en assist (även om det borde ha varit tre-fyra.....). Vi vann med 4-2, och konstigt vore det väl annars - ett gäng 18-19-åringar mot ett gäng 40-plusare.
Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att spela fotboll igen. Även om det var i korpligan. Nu vill jag ju självklart bara spela mer, men vi får se hur det blir med den saken.
Projektarbetet är härmed så gott som avslutat. Nu återstår bara en utvärdering. Men rapporten är inlämnad och redovisningen är avklarad. Och redovisningen gick bra. Åtminstone kändes det så, och Sara och Agnes tyckte likadant.
Nu är det ju inte alls mycket kvar in tha school. Några prov hit och dit, en och annan inlämning, men ja, sen är det ju klart. Och betygen börjar spikas allt mer. Min historielärare sa igår att han "förmodligen" skulle sätta ett MVG på monsterrapporten jag skrev om amerikanska inbördeskriget, och att han därför skulle "se över" allt annat jag gjort för att se om jag kunde få samma betyg i kursen. Det skulle isåfall vara ett betyg jag absolut inte hade räknat med. Man kan ju åtminstone hoppas på det bästa.
Nu är det dags att börja packa.
Boden, here I come!
En fartfylld vecka, innehållande...
- ... En konflikt, en hetsig sådan, mellan en lärare och elever.
- Ännu en hopplös uppgift från den nyss nämnde läraren, därav konflikten.
- Den drygaste förkylningen på mycket, mycket länge. En förkylning som tack och lov börjar försvinna. Men som garanterat kommer bryta ut igen eftersom alla andra i huset blivit smittade av mig och nu är dunderförkylda.
- En trevlig fredagskväll, då båda mina systrar för en gångs skull var hemma samtidigt. Jag saknar mina systrar när det bara är jag här hemma...
- En färdigskriven projektrapport. Jag, Agnes och Sara blev mycket nöjda med resultatet. Nu är det bara redovisningen kvar (fyfan!), sen är det förbannade projektarbetet ur världen!
- En lördag bestående av plugg. Men med ännu en uppgift ur världen kan jag acceptera att behöva plugga en lördag.
- Den skönaste segern för säsongen - Man United är i CL-final för andra året i rad. Och i semifinalen slog man ut min pappas Arsenal. Och just det, man kommer förmodligen vinna ligan också.
- Den märkligaste domarinsatsen jag sett. Jag hatar Chelsea, förmodligen mer än allt annat här i världen, men man måste ju känna medlidande när domaren förstör ens chanser att nå final.
- En rolig (!) skoluppgift. Vi skulle skriva en debattartikel, och mitt ämne var...... *Trumvirvel*.... Förbjud ishockeyn! Något jag självklart inte tycker, men jag måste säga att jag blev nöjd med slutprodukten.
- Anmälan till Lommarrännet. Vi har kommit överens om att vi ska vinna, och för att det ska lyckas har vi kommit på en bra strategi: Stina, svensk mästarinna i simning och nämnd i Expressen så sent som idag efter ett svenskt rekord, ska fungera som någon slags motor. Nu ska vi bara bygga en båt. Klarar vi av det har vi en grym fördel i Stinas simkunskaper.
- Insikten att jag ska till Boden om mindre än en vecka. Är det kanske dags att bli lite smånervös?
- Hjärt- och lungräddning på en läskig docka. (Jag är ledsen MiniAnne, men jag tror helt enkelt inte att det kommer fungera mellan oss. Men det är inte du, det är jag...).
Klassen blev onormalt fnittrig när vi skulle göra mun-mot-mun-metoden.
- Ibbes födelsedag. Grattis igen min vän.
- Ytterligare ett beroende inom musikens värld. Kings of Leon. Jag sitter bara och ler när jag lyssnar. Främst på Ragoo. Hultsfred kommer allt närmare...
- Edsbrorevyn. Kalla mig nörd, kalla mig fjant, kalla mig bonde. Nörd, fjant och bonde. Men jag är stolt över att bo i Edsbro. Och till alla fucking "stadsbor" som någon gång klankat ner på den lilla skithålan Edsbro: vi har en revy. Och den är så in i helvete bra, år ut och år in. I 20 år har den fått skithålans invånare att skratta. 20 år. Sug på den ni.
- Ännu en hopplös uppgift från den nyss nämnde läraren, därav konflikten.
- Den drygaste förkylningen på mycket, mycket länge. En förkylning som tack och lov börjar försvinna. Men som garanterat kommer bryta ut igen eftersom alla andra i huset blivit smittade av mig och nu är dunderförkylda.
- En trevlig fredagskväll, då båda mina systrar för en gångs skull var hemma samtidigt. Jag saknar mina systrar när det bara är jag här hemma...
- En färdigskriven projektrapport. Jag, Agnes och Sara blev mycket nöjda med resultatet. Nu är det bara redovisningen kvar (fyfan!), sen är det förbannade projektarbetet ur världen!
- En lördag bestående av plugg. Men med ännu en uppgift ur världen kan jag acceptera att behöva plugga en lördag.
- Den skönaste segern för säsongen - Man United är i CL-final för andra året i rad. Och i semifinalen slog man ut min pappas Arsenal. Och just det, man kommer förmodligen vinna ligan också.
- Den märkligaste domarinsatsen jag sett. Jag hatar Chelsea, förmodligen mer än allt annat här i världen, men man måste ju känna medlidande när domaren förstör ens chanser att nå final.
- En rolig (!) skoluppgift. Vi skulle skriva en debattartikel, och mitt ämne var...... *Trumvirvel*.... Förbjud ishockeyn! Något jag självklart inte tycker, men jag måste säga att jag blev nöjd med slutprodukten.
- Anmälan till Lommarrännet. Vi har kommit överens om att vi ska vinna, och för att det ska lyckas har vi kommit på en bra strategi: Stina, svensk mästarinna i simning och nämnd i Expressen så sent som idag efter ett svenskt rekord, ska fungera som någon slags motor. Nu ska vi bara bygga en båt. Klarar vi av det har vi en grym fördel i Stinas simkunskaper.
- Insikten att jag ska till Boden om mindre än en vecka. Är det kanske dags att bli lite smånervös?
- Hjärt- och lungräddning på en läskig docka. (Jag är ledsen MiniAnne, men jag tror helt enkelt inte att det kommer fungera mellan oss. Men det är inte du, det är jag...).
Klassen blev onormalt fnittrig när vi skulle göra mun-mot-mun-metoden.
- Ibbes födelsedag. Grattis igen min vän.
- Ytterligare ett beroende inom musikens värld. Kings of Leon. Jag sitter bara och ler när jag lyssnar. Främst på Ragoo. Hultsfred kommer allt närmare...
- Edsbrorevyn. Kalla mig nörd, kalla mig fjant, kalla mig bonde. Nörd, fjant och bonde. Men jag är stolt över att bo i Edsbro. Och till alla fucking "stadsbor" som någon gång klankat ner på den lilla skithålan Edsbro: vi har en revy. Och den är så in i helvete bra, år ut och år in. I 20 år har den fått skithålans invånare att skratta. 20 år. Sug på den ni.
Jag som hade gett upp hoppet om valborg
Efter en alldeles för intensiv vecka har David bestämt sig för att inte dricka någon alkohol innan studenten. Möjligtvis med undantag för Naturs studentskiva... Det har varit lagfest, studentskiva och valborg. Detta är anledningen till min nya inställning till alkohol.
Studentskivan var sådär. Absolut inte mer. Jag skrotade idén om Cartman när jag fick förfrågan från Elin, Stina och Sofie om att vara Hugh Hefner. Under kvällen gled jag omkring i en morgonrock i siden och tofflor tillsammans med mina tre "bunnies". Det var kul, men jag tilläts inte ha så kul som jag ville ha eftersom min mage jävlades med mig hela kvällen. Det har den för övrigt gjort hela veckan. Men studentskivan får väl ett godkänt åtminstone.
Valborg 2009 var den bästa dagen på mycket, mycket länge.
Dagen började som en vanlig skoldag, sedan mösspåtagning. En aning överskattat kan jag tycka, eftersom det faktiskt är en månad kvar till studenten. Vi drog efter detta ner till parken, käkade pizza, spelade kubb och kastade tennisbollar i vattnet. Och tittade på när en polis hällde ut en hel flaska champagne. Vad kan man säga? Jag lider med snubben vars, förmodligen, dyra dricka hälldes ut. Nästa hållplats: Kims place. Trevligt trevligt, minst sagt, med några av mina underbara klasskamrater. Vi drack, skrattade, tog kort, spelade fotboll, skrattade lite till, drack mycket till och gjorde oss redo för Trädgår'n. Väl där möttes vi av många lyckliga blivande studenter. Vissa med studentmössan på sig, vissa inte. Min satt på under hela kvällen. Även här fick jag umgås med många av mina fina vänner och jag gick bara runt och var allmänt glad under hela kvällen.
Och när jag egentligen inte trodde att det kunde bli bättre så bestämmer vi - jag, Pirre Pung och hans flickvän Elin, Anna, Linda och den ursköne Bender - oss för att bege oss till den sistnämndes hus för efterfest. En grym sådan med härliga människor jag inte träffat på länge, i ett hus som garanterat är finare än Mr. Hefners. Vi badade jacuzzi, vi bastade och vi skrattade. Det var helt enkelt en perfekt avslutning på en perfekt dag.
Kort och gott, valborg 2009 var en helt grym dag. Och inledningen på 1:a maj var minst lika grym. Jag känner mig lyckligt lottad över att vara omgiven av så många ursköna människor. Just därför vet jag inte riktigt vad jag tycker om studenten. Jag vill ju fortsätta vara omgiven av dessa människor...
Det slog mig just att jag ska till Boden om två veckor. Informationshelg kallas det tydligen. Och ryktet säger att det kommer genomföras fys- och konditionstester. Om jag känner mig orolig? O ja. Jag har varit sjuk nu i en knapp vecka och magen verkar inte vilja ge med sig, så jag halkar efter i träningen. Nu måste jag först och främst se till att bli frisk innan jag ska dit, sen kan jag ta upp träningen igen.
Just nu pressar jag de underbara låtarna av Kings of Leon och jag känner mig mycket nöjd med att jag ska få lyssna till deras låtar i Hultsfred. Jag har insett att det faktiskt är många bra artister som kommer. Men det är fortfarande faktumet att jag ska se The Killers live som ger mig rysningar.
Adiós
Studentskivan var sådär. Absolut inte mer. Jag skrotade idén om Cartman när jag fick förfrågan från Elin, Stina och Sofie om att vara Hugh Hefner. Under kvällen gled jag omkring i en morgonrock i siden och tofflor tillsammans med mina tre "bunnies". Det var kul, men jag tilläts inte ha så kul som jag ville ha eftersom min mage jävlades med mig hela kvällen. Det har den för övrigt gjort hela veckan. Men studentskivan får väl ett godkänt åtminstone.
Valborg 2009 var den bästa dagen på mycket, mycket länge.
Dagen började som en vanlig skoldag, sedan mösspåtagning. En aning överskattat kan jag tycka, eftersom det faktiskt är en månad kvar till studenten. Vi drog efter detta ner till parken, käkade pizza, spelade kubb och kastade tennisbollar i vattnet. Och tittade på när en polis hällde ut en hel flaska champagne. Vad kan man säga? Jag lider med snubben vars, förmodligen, dyra dricka hälldes ut. Nästa hållplats: Kims place. Trevligt trevligt, minst sagt, med några av mina underbara klasskamrater. Vi drack, skrattade, tog kort, spelade fotboll, skrattade lite till, drack mycket till och gjorde oss redo för Trädgår'n. Väl där möttes vi av många lyckliga blivande studenter. Vissa med studentmössan på sig, vissa inte. Min satt på under hela kvällen. Även här fick jag umgås med många av mina fina vänner och jag gick bara runt och var allmänt glad under hela kvällen.
Och när jag egentligen inte trodde att det kunde bli bättre så bestämmer vi - jag, Pirre Pung och hans flickvän Elin, Anna, Linda och den ursköne Bender - oss för att bege oss till den sistnämndes hus för efterfest. En grym sådan med härliga människor jag inte träffat på länge, i ett hus som garanterat är finare än Mr. Hefners. Vi badade jacuzzi, vi bastade och vi skrattade. Det var helt enkelt en perfekt avslutning på en perfekt dag.
Kort och gott, valborg 2009 var en helt grym dag. Och inledningen på 1:a maj var minst lika grym. Jag känner mig lyckligt lottad över att vara omgiven av så många ursköna människor. Just därför vet jag inte riktigt vad jag tycker om studenten. Jag vill ju fortsätta vara omgiven av dessa människor...
Det slog mig just att jag ska till Boden om två veckor. Informationshelg kallas det tydligen. Och ryktet säger att det kommer genomföras fys- och konditionstester. Om jag känner mig orolig? O ja. Jag har varit sjuk nu i en knapp vecka och magen verkar inte vilja ge med sig, så jag halkar efter i träningen. Nu måste jag först och främst se till att bli frisk innan jag ska dit, sen kan jag ta upp träningen igen.
Just nu pressar jag de underbara låtarna av Kings of Leon och jag känner mig mycket nöjd med att jag ska få lyssna till deras låtar i Hultsfred. Jag har insett att det faktiskt är många bra artister som kommer. Men det är fortfarande faktumet att jag ska se The Killers live som ger mig rysningar.
Adiós
There ain't no motive for this crime
Skolan är mitt i slutspurten, därav den bedrövligt dåliga uppdateringen. Jag struntar alltså i bloggen för tillfället. Men nu, när jag har liiiiite fritid, så klämmer jag in ett inlägg. De senaste dagarna har passerat utan att något speciellt hänt, därför finns det inget speciellt att berätta om. Därför berättar jag inget speciellt om dessa dagar. Ehh, jo, just precis.
För övrigt laddar jag inför några intensiva kommande dagar. Inte intensiva som i "jag-måste-plugga-arslet-av-mig-intensiva" (även om jag skulle behöva det) utan intensiva som i "fest-fest-kul-och-allt-det-där-intensiva". På lördag är det avslutning med innebandyn, och på schemat står tennisturnering. Dubbelturnering för att vara exakt. Tennis är ju förbannat kul, så det ser jag fram emot. Efter det blir det bastu och sedan tacobuffé. Sen... Ja, sen blir det som det blir. Måndag är nästa dag jag siktar mot. Studentskiva. Wihoo! Mango Bar, 22.00, biljettpris: 120 kronor, kom dit kom dit kom dit! Tema: serier. Jag har nog bestämt mig för vad jag klär ut mig till. Jag diggar South Park, och ska man vara någon därifrån finns det ju bara en att vara. Cartman. Det är lätt att göra sig fet (ja just det, göra sig fet), men problemet ligger i kläderna. Jag har inga kläder som stämmer överens med Cartmans outfit. Dessutom behöver tröjan vara extremt fucking stor om jag ska få plats med en massa kuddar. Men jag ska dra en runda på stan och se vad jag kan hitta.
Annars händer det inte mycket i mitt liv för tillfället. Skolan kväver mig, det är väl typ det. Men tänker jag på hur några veckor det är kvar till studenten så blir saker och ting lättare att genomföra.
Just det ja, sommarjobb. Eftersom jag ska ha en del saker för mig i sommar, Hultsfred, Boden och allt det där, så blev det inte speciellt mycket jobb. När jag kunde jobba fanns det inget jobb och när jag inte kunde jobba fanns det massa jobb. Typiskt. Men vi skrapade ihop två veckor. Två veckor liksom. Kul.
Det jag kan glädja mig åt är att jag förmodligen inte kommer kunna slösa speciellt mycket pengar när jag är i Boden. Så en del av de få kronorna jag kommer tjäna under sommaren (och lumpen!) kanske kan sparas istället för att slösas.
Yepp, vi får se hur det blir med den saken.
Adiós
För övrigt laddar jag inför några intensiva kommande dagar. Inte intensiva som i "jag-måste-plugga-arslet-av-mig-intensiva" (även om jag skulle behöva det) utan intensiva som i "fest-fest-kul-och-allt-det-där-intensiva". På lördag är det avslutning med innebandyn, och på schemat står tennisturnering. Dubbelturnering för att vara exakt. Tennis är ju förbannat kul, så det ser jag fram emot. Efter det blir det bastu och sedan tacobuffé. Sen... Ja, sen blir det som det blir. Måndag är nästa dag jag siktar mot. Studentskiva. Wihoo! Mango Bar, 22.00, biljettpris: 120 kronor, kom dit kom dit kom dit! Tema: serier. Jag har nog bestämt mig för vad jag klär ut mig till. Jag diggar South Park, och ska man vara någon därifrån finns det ju bara en att vara. Cartman. Det är lätt att göra sig fet (ja just det, göra sig fet), men problemet ligger i kläderna. Jag har inga kläder som stämmer överens med Cartmans outfit. Dessutom behöver tröjan vara extremt fucking stor om jag ska få plats med en massa kuddar. Men jag ska dra en runda på stan och se vad jag kan hitta.
Annars händer det inte mycket i mitt liv för tillfället. Skolan kväver mig, det är väl typ det. Men tänker jag på hur några veckor det är kvar till studenten så blir saker och ting lättare att genomföra.
Just det ja, sommarjobb. Eftersom jag ska ha en del saker för mig i sommar, Hultsfred, Boden och allt det där, så blev det inte speciellt mycket jobb. När jag kunde jobba fanns det inget jobb och när jag inte kunde jobba fanns det massa jobb. Typiskt. Men vi skrapade ihop två veckor. Två veckor liksom. Kul.
Det jag kan glädja mig åt är att jag förmodligen inte kommer kunna slösa speciellt mycket pengar när jag är i Boden. Så en del av de få kronorna jag kommer tjäna under sommaren (och lumpen!) kanske kan sparas istället för att slösas.
Yepp, vi får se hur det blir med den saken.
Adiós
I don't wanna be kept, I don't wanna be caged, I don't wanna be damned oh hell
För andra inlägget i rad behöver jag sammanfatta flera dagar. Låt oss börja med födelsedagen:
Det var en väldigt behaglig födelsedag, precis som en födelsedag ska vara. Lite uppvaktning och lite presenter innan jag blev upphämtad av Kim och hennes päron. Väl hemma hos henne började vi fixa och dona innan gästerna kom. Mat, dricka, märkliga spel, ytterligare några presenter och skratt sammanfattar middagen/partyt bra. När klockan hade slagit 00.00 stod vi utanför Mobergs (Kim fyllde 18 på lördagen, därför var vi ju tvungna att vänta till tolvslaget) och vi gick genom dörrarna mot ännu mer skratt, och även dans. Jag, Erik och Ibbe ledsnade dock ganska snabbt. Efter ett kortare stopp på Statoil (French är ju ett måste!) lade vi oss, halvt sovandes, på Ibbes soffa. Födelsedagen var, kort sagt, mycket bra.
Lördag, påskafton: jag blev hämtad av syster, och i en förbannat varm bil åkte vi hem mot Edsbro. Jag kan nöjt säga att jag inte hade ont i huvudet överhuvudtaget, som man ju som bekant kan ha ibland. Hemma var förberedelserna för påskbordet i full gång. Kusin Lollo var där, jag fick ännu ett grattis, trevligt trevligt, och middagen hamnade på botten av min mage rätt så snabbt. Och så hembakta bullar och kokosrutor på det. Och så var det allt godis ja...
Äh, är det någon gång man ska äta sig fet så är det väl ändå under påsken.
Det kan jag väl förresten tycka är lite konstigt - Jesus hängde på korset och led, detta "firar" vi genom att svulla järnet. Men Jesus, du har mitt medlidande brotha!
Eller vänta, vi kanske firar att han återuppstod..... Skit samma helt enkelt.
Söndag: En rätt så meningslös dag. Förutom kvällen, då farmor och farfar kom på besök för det sista firandet av min övergång från 18-åring till 19-åring. Kvällen var mycket trevlig och jag fick bl.a. se det största blåbäret jag någonsin sett. Gott var det också.
Tack, släkt och vänner, för att ni förgyllde mina första dagar som 19-åring.
Måndag: Halva dagen krattades det löv. Vi var lite sent ute, men skiten måste ju bort. Jag försökte även plugga, men religion och påsklov är helt enkelt ingen bra kombination.
På kvällen begav jag mig till Norrtan för att umgås med Erik och Pörni. En grymt rolig kväll, fylld med skratt (som alltid tydligen), krånglande magar (ja Pörni, men det du vill att jag ska skriva är alldeles för grovt för att skrivas på en blogg som är helt befriad från fult språk), ett mycket märkligt spel, The Ring, "The Ringer" och glädje (för mig) respektive sorg (för Erik) på FIFA.
Erik och Pernilla är tamejfan två av de roligaste personerna man kan umgås med. Utan tvekan. Jag skulle nog tro att vi är en ganska giftig trio.
Dagen idag har bestått av en sak, och endast en: Byte av rum. Eftersom Empo har flyttat var det dags för mig att, äntligen!, få det största, bästa och skönaste rummet. Men det var fan inte skönt att flytta möbler. Upp för trappan, ner för trappan, ont i ryggen, upp för trappan, ont i benen, ner för trappan, ännu ondare i ryggen, möblera, klämma ett finger, upp för trappan, få en rejäl smäll på knäskålen, ner för trappan, upp för trappan, förbannat j*vla ont i ryggen och nu sitter jag här. Mörbultad skulle man nog kunna säga. Men rummet är fixat. Och nöjd är jag.
Jag hann faktiskt titta på Chelsea - Liverpool, och det var ju tur det! Vilken match alltså!! Helt sjukt! 4-4 blev slutresultatet, och jag tycker personligen att inget av de här lagen spelar rolig fotboll, men det här, det här var den kanske roligaste matchen i år! Hoppas bara att matchen imorgon, Porto - United, blir lika rolig. Går inte United vidare vette tusan vad jag tar mig till.
Men jo, klart United går vidare.
Imorgon ska jag plugga. Seriöst. Imorgon ska jag plugga.
Adiós
Det var en väldigt behaglig födelsedag, precis som en födelsedag ska vara. Lite uppvaktning och lite presenter innan jag blev upphämtad av Kim och hennes päron. Väl hemma hos henne började vi fixa och dona innan gästerna kom. Mat, dricka, märkliga spel, ytterligare några presenter och skratt sammanfattar middagen/partyt bra. När klockan hade slagit 00.00 stod vi utanför Mobergs (Kim fyllde 18 på lördagen, därför var vi ju tvungna att vänta till tolvslaget) och vi gick genom dörrarna mot ännu mer skratt, och även dans. Jag, Erik och Ibbe ledsnade dock ganska snabbt. Efter ett kortare stopp på Statoil (French är ju ett måste!) lade vi oss, halvt sovandes, på Ibbes soffa. Födelsedagen var, kort sagt, mycket bra.
Lördag, påskafton: jag blev hämtad av syster, och i en förbannat varm bil åkte vi hem mot Edsbro. Jag kan nöjt säga att jag inte hade ont i huvudet överhuvudtaget, som man ju som bekant kan ha ibland. Hemma var förberedelserna för påskbordet i full gång. Kusin Lollo var där, jag fick ännu ett grattis, trevligt trevligt, och middagen hamnade på botten av min mage rätt så snabbt. Och så hembakta bullar och kokosrutor på det. Och så var det allt godis ja...
Äh, är det någon gång man ska äta sig fet så är det väl ändå under påsken.
Det kan jag väl förresten tycka är lite konstigt - Jesus hängde på korset och led, detta "firar" vi genom att svulla järnet. Men Jesus, du har mitt medlidande brotha!
Eller vänta, vi kanske firar att han återuppstod..... Skit samma helt enkelt.
Söndag: En rätt så meningslös dag. Förutom kvällen, då farmor och farfar kom på besök för det sista firandet av min övergång från 18-åring till 19-åring. Kvällen var mycket trevlig och jag fick bl.a. se det största blåbäret jag någonsin sett. Gott var det också.
Tack, släkt och vänner, för att ni förgyllde mina första dagar som 19-åring.
Måndag: Halva dagen krattades det löv. Vi var lite sent ute, men skiten måste ju bort. Jag försökte även plugga, men religion och påsklov är helt enkelt ingen bra kombination.
På kvällen begav jag mig till Norrtan för att umgås med Erik och Pörni. En grymt rolig kväll, fylld med skratt (som alltid tydligen), krånglande magar (ja Pörni, men det du vill att jag ska skriva är alldeles för grovt för att skrivas på en blogg som är helt befriad från fult språk), ett mycket märkligt spel, The Ring, "The Ringer" och glädje (för mig) respektive sorg (för Erik) på FIFA.
Erik och Pernilla är tamejfan två av de roligaste personerna man kan umgås med. Utan tvekan. Jag skulle nog tro att vi är en ganska giftig trio.
Dagen idag har bestått av en sak, och endast en: Byte av rum. Eftersom Empo har flyttat var det dags för mig att, äntligen!, få det största, bästa och skönaste rummet. Men det var fan inte skönt att flytta möbler. Upp för trappan, ner för trappan, ont i ryggen, upp för trappan, ont i benen, ner för trappan, ännu ondare i ryggen, möblera, klämma ett finger, upp för trappan, få en rejäl smäll på knäskålen, ner för trappan, upp för trappan, förbannat j*vla ont i ryggen och nu sitter jag här. Mörbultad skulle man nog kunna säga. Men rummet är fixat. Och nöjd är jag.
Jag hann faktiskt titta på Chelsea - Liverpool, och det var ju tur det! Vilken match alltså!! Helt sjukt! 4-4 blev slutresultatet, och jag tycker personligen att inget av de här lagen spelar rolig fotboll, men det här, det här var den kanske roligaste matchen i år! Hoppas bara att matchen imorgon, Porto - United, blir lika rolig. Går inte United vidare vette tusan vad jag tar mig till.
Men jo, klart United går vidare.
Imorgon ska jag plugga. Seriöst. Imorgon ska jag plugga.
Adiós
19
Att uppdaterna bloggen är inget jag varit bra på den senaste tiden. Tiden räcker helt enkelt inte till. Men jag ska väl försöka dra någon slags sammanfattning av den senaste veckan:
- För första gången i mitt liv var jag nära att faktiskt ramla ihop av trötthet. "Mjölksyreträning" var precis så äckligt och jobbigt som jag trodde att den kunde vara. Men det går faktiskt att ta sig igenom ett sådant träningspass när man verkligen känner att det ger nåt.
- Jag har aldrig känt mig så icke-exalterad över att fylla år. Jag tror, eller vet snarare, att morgondagen kommer bli mycket trevlig och bra på alla sätt och vis, men att gå från att fylla 18 och därmed bli myndig till att fylla 19 år. Nä, det känns nästan som att man går ett steg bakåt. Men så är det ju inte.
Men visst fan ska det ändå bli kul att fylla år. Helt klart. Speciellt med hela familjen för ovanlighetens skull i samma hus. Och en kväll fylld med fina vänner, mat, alkohol och dans.
Jodå, att fylla 19 blir nog en succé det också.
- Jag har aldrig upplevt skolan så öde som idag. Förklaringen? Sam-ekonomi hade studentskiva igår. Jag kunde ha varit på den jag också, men jag hade varken ork eller lust. Jag laddar till vår egen istället. 27 april, så att alla vet. Mango Bar, Stockholm, 22.00-03.00. ("Biljetterna börjar ta slut". Tick tack, tick tack).
- Saker som abslout inte ska hända någon man står nära händer ändå. Jag är inte den drabbade, men några av mina vänner är. Ibland hatar jag den här världen.
- Prov i sam C kan vara det drygaste som finns. Så känner jag innan provet, när jag skriver provet och efter provet. Men jag lyckades fan fixa ett VG på det. Åtminstone "trodde" läraren Goran (nej han heter inte Goran, men det är bra mycket roligare med det än "Göran") att så var fallet.
- Äntligen lyckades jag vara riktigt aktiv under en debatt i svenska C. Förmodligen var det för att ämnet passade mig som handen i handsken - "Avskaffa värnplikten" - och jag inkasserade mitt andra MVG (-) på två debatter. Dessutom resulterade ju matlådan i ett MVG. "Talarskolan" is the shit!
- I helgen var jag på det mest internationella partyt i mitt liv. Det fanns israeler, det fanns amerikaner, det fanns en mexikan och det fanns en ryss. Och mitt i allt detta fanns det några svenskar. Kvällen var minst sagt.... Intressant. Förutom att få ta del av utländska personers sätt att partaja på så lade jag också märke till att vissa personer kanske borde hålla sig från vissa saker. Jag var oskyldig (faktiskt!). Men man lär sig av sina misstag, visst?
Jaha, klockan har slagit 00.00. Det betyder att jag är 19.
Grattis David. Tackar tackar.
Det var faktiskt inte meningen att publicera det här inlägget just exakt 00.00.
I wanna have the same last dream again, the one where I wake up and I'm alive
Tydligen ska det ha uppstått någon slags konflikt inom The Killers. En konflikt som är så allvarlig att medlemmarna "inte kan åka i samma bil utan att försöka ha ihjäl varandra under turnén". Jag skiter i hur dom löser den här förbannade konflikten, bara dom kommer till Sverige. Eller jag skiter i om dom löser den, bara dom kommer till Sverige. Jag vet inte hur det där funkar, om dom bara ringer och säger att "nää tyvärr, grabbarna är lite arga på varandra, så vi kan tyvärr inte komma till Sverige", så är det klart sen. Eller om det finns någon slags skyldighet att komma om man faktiskt är inbokad.
Får jag inte se The Killers blir jag ledsen. Jag blir mer än ledsen. Jag blir åt helvete deprimerad. Det finns ju bara inte att snubbarna inte kommer, nu när jag har biljett och allt. Fan fan fan.
Den här förbannade nyheten (som ju lika gärna kan vara falskt alarm) skulle ha förstört vilken dag som helst, men några finfina betyg i svenska C gjorde saker och ting mycket bättre. Anförandet om matlådan resulterade i ett MVG (yippi) och debatt nummer 1 i ett MVG-. Hur jag kunde få det på debatten förstår jag inte (och neeej, jag säger inte bara så "för att") - jag yttrade mig sammanlagt två gånger, och det jag sa var inte bra. Men det är väl bara att tacka och ta emot. Svenska C is the shit för tillfället. Religion däremot. Nä fy.
Jag har redan förberett mig på ett påsklov fyllt av plugg. Ett påsklov fyllt av historia. Av engelska. Av psykologi. Och av äcklig religion.
Dra på trissor, om en vecka är jag 19. Det är faktiskt ganska praktiskt att fylla år på långfredagen. Det lutar åt att det blir ett gemensamt party med Kim, som fyller år dagen efter. Det blir nog bra. Någon som vill äta, dricka och ha kul? - då vet ni vart ni ska vara på långfredagen.
Men att fylla 19 är väl inget speciellt. Bara ett steg på vägen mot att få handla på systemet. HAHA, som att det är något man skulle längta till. Nä, inte jag iallafall. Men mycket annat händer ju när man fyller 20.
19 däremot. Det är en betydelselös ålder. Men lik förbannat en ålder som jag kommer umgås med i ett år.
Det ryktas om party hos Therese imorgon. Får se hur det blir med den saken.
Förutom det kommer det bara vara jag och sam C-boken den här helgen. Prov på måndag. Internationell ekonomi är inte så tråkigt som det låter. Det är bra mycket tråkigare. Och svårt. Och mycket. Och.... bara värdelöst.
Adiós
Får jag inte se The Killers blir jag ledsen. Jag blir mer än ledsen. Jag blir åt helvete deprimerad. Det finns ju bara inte att snubbarna inte kommer, nu när jag har biljett och allt. Fan fan fan.
Den här förbannade nyheten (som ju lika gärna kan vara falskt alarm) skulle ha förstört vilken dag som helst, men några finfina betyg i svenska C gjorde saker och ting mycket bättre. Anförandet om matlådan resulterade i ett MVG (yippi) och debatt nummer 1 i ett MVG-. Hur jag kunde få det på debatten förstår jag inte (och neeej, jag säger inte bara så "för att") - jag yttrade mig sammanlagt två gånger, och det jag sa var inte bra. Men det är väl bara att tacka och ta emot. Svenska C is the shit för tillfället. Religion däremot. Nä fy.
Jag har redan förberett mig på ett påsklov fyllt av plugg. Ett påsklov fyllt av historia. Av engelska. Av psykologi. Och av äcklig religion.
Dra på trissor, om en vecka är jag 19. Det är faktiskt ganska praktiskt att fylla år på långfredagen. Det lutar åt att det blir ett gemensamt party med Kim, som fyller år dagen efter. Det blir nog bra. Någon som vill äta, dricka och ha kul? - då vet ni vart ni ska vara på långfredagen.
Men att fylla 19 är väl inget speciellt. Bara ett steg på vägen mot att få handla på systemet. HAHA, som att det är något man skulle längta till. Nä, inte jag iallafall. Men mycket annat händer ju när man fyller 20.
19 däremot. Det är en betydelselös ålder. Men lik förbannat en ålder som jag kommer umgås med i ett år.
Det ryktas om party hos Therese imorgon. Får se hur det blir med den saken.
Förutom det kommer det bara vara jag och sam C-boken den här helgen. Prov på måndag. Internationell ekonomi är inte så tråkigt som det låter. Det är bra mycket tråkigare. Och svårt. Och mycket. Och.... bara värdelöst.
Adiós
