David

Okej, here's the thing. Mitt liv rullar nu. I huvudsak framåt. Kanske några meter åt sidan. Men inte bakåt. Absolut inte. Jag har nyligen kommit hem från Hultsfred, och om det skulle jag kunna skriva en fucking bok. Men jag nöjer mig med några rader. Att jag har sett The Killers i det riktiga livet innebär att jag kan dö lycklig. Jag vet inte vad mer jag kan säga om den konserten, det blir nog mest bara överflödigt. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde den kvällen. Kort sagt. Jag har sett Kings of Leon - makalöst bra, jag har på nytt fått upp ögonen för The Sounds - den spelningen var bland det bästa jag sett, och det är ingen som helst överdrift, jag har hoppat och diggat till Ludacris, jag fick privilegiet att lyssna på Regina Spektor och hennes underbara musik, jag har lyssnat på Mando Diao, Markus Krunegård, Norrtälje/Rimbos stolthet Shotgun Crackers, White Lies, Adiam Dymott, Timbuktu och Maia Hirasawa. Vi kan väl lämna det vid det? Festivallivet var kanske inget för mig - jag ska aldrig mer tälta - men vad gör man inte för musiken? Utan den, och utan såna som The Killers, skulle saker och ting bli så mycket svårare. Eller allt snarare.

Det finns tydligen en första gång för allt. Och då menar jag ALLT. För jag, jag som alltid haft samma "frisyr", d.v.s. långt hår som bara hänger här och där och dinglar, har snaggat mig. Jag skulle tippa att måttet ligger på 2 millimeter. "Det var på tiden", som de visa brukar säga. Om det är för att jag ska in i lumpen om ett x antal dagar vet jag inte, men, vis som jag är, så skulle jag nog vilja säga att det var på tiden. Skönt om inte annat.

Med Boden i bakhuvudet (eller bakhuvudet, vem försöker jag lura, det är väl det enda jag tänker på...) har jag nu "på riktigt" tagit tag i min träning. Jag går med kängorna, med tung ryggsäck, jag springer och jag styrketränar. Och även om det inte syns så känner jag att det ger något. Och det gör träningen lättare. Jag tänker inte gå så långt som att säga att det är roligt, absolut inte, men det blir helt enkelt lättare.
Och nu med mitt nyklippta huvud kommer jag väl flyga fram...
Förresten, om någon i Edsbro undrar; nej, jag är inte på väg till någon träff för skinheads, jag är bara ute och tränar. Man kan ju undra - kängor och rakat huvud. Men som sagt, ni kan vara lugna.

Det är mindre än två veckor kvar tills Boden är den plats som kommer få njuta av mitt sällskap. Jag har därför börjat styra upp en "avskedsfest". Någon avskedsfest behövs ju egentligen inte, med tanke på att jag bara ska vara borta i elva månader, men jag ser det som ett perfekt tillfälle att få partaja. Fast ett litet avsked blir det kanske. Det finns många jag vill träffa innan jag åker. Och alla dessa kommer jag förmodligen sakna förbannat när jag är där uppe.
Det enda som oroar mig just nu: om det är så jävla mycket mygg som det är här nere nu - hur mycket är det då i fucking Norrland?! Och: hur tidigt kommer egentligen vintern? Och kanske viktigare: när fan tar den slut?
För övrigt känner jag mig relativt lugn inför vad som komma skall. Nästan oroväckande lugn. Det är ju trots allt ett nytt liv jag kommer leva. Men man lär sig väl. Antar jag.
Hoppas jag...

Vad gäller bloggen är jag splittrad. Eller egentligen inte. Jag ska göra lumpen, med allt vad det innebär, och jag antar att jag inte kommer ägna detta så mycket tid. Om ens någon. Jag får helt enkelt se. Visst kommer jag slänga in ett inlägg då och då, men mycket mer än så blir det nog inte.
Jag är mer sugen på att skriva ner mina tankar och dylikt på papper fortsättningsvis. Dagbok? Nä. Mer ett anteckningsblock... Som jag skriver i när jag känner för att skriva. Fast det är väl kanske så en dagbok fungerar..? Hursomhelst, det känns liksom... Mer.. Originellt.
Men som sagt, jag kommer fortsätta skriva här. Var så säkra.

Bye bye...
... For now.

My sign is vital
My hands are cold
And I'm on my knees
Looking for the answer
Are we human?
Or are we dancer?

- Jag såg The Killers,
9/7-09.
Jag kan dö lycklig.