Life is waiting to begin
För det första. Mitt, Agnes och Saras projektarbete gav oss ett MVG. Det var oväntat på alla sätt och vis. Det var nog det där med att vi verkligen kom iväg till Oslo som gav oss det betyget. Oväntat som sagt, men självklart förbannat glädjande. Engelskaredovisning igår (gick helt okej), och nu återstår egentligen bara en redovisning i svenska. Sen ska allt det här vara över. Då återstår endast två saker: bygga en båt (och för första gången ge segern i Lommarrännet till sam-korridoren) och ta studenten.
Matchen på fängelset (det är förmodligen första och sista gången jag skriver de orden tillsammans) var nästan lika skrämmande som jag trodde den skulle vara. För andra gången på kort tid så upplevde jag en mer en Hollowood-liknande situation än en Sverigeliknande. Vi blev insläppta, "visiterade" och transporterade till planen. Väl vid planen ville jag egentligen bara vända. Det stod 15-20 fångar på planen och skrek och lät galet råtaggade (läs förbannat jävla skräckinjagande), runt planen, bakom stängsel, stod det minst lika många fångar och slog med vad som liknade pinnar (får de verkligen ha sådana redskap...?) på stängslet, ljudvolymen var minst sagt hög, det spöregnade och jag ville som sagt egentligen bara vända.
Matchen då? Vi förlorade med 4-2. Bedrövligt kan tyckas, med tanke på hur dåliga dessa fångar faktiskt var (förutom den där killen som enligt ryktena ska ha spelat i landets högre divisioner). Men det finns en anledning till det bedrövliga resultatet. Deras minst sagt fysiska spel. Eller ska vi kanske säga brutala? Jag trodde faktiskt att de skulle vara lite lugnare på planen än vad de är ute i samhället - men ack så fel jag hade. Mitt lår är smyckat med två fina märken efter sparken jag fick, dobbmärkena syns förvånansvärt tydligt, och märkena är omringade av ett trevligt blåmärke, som nu börjar skifta åt det gröna hållet. Jag skulle nog säga att det är en lårkaka. Om än en mild sådan.
För övrigt var det näsblod, en spark i arslet, en spark (med dobbarna först, självklart) på vaden (ja, allt detta stod fångarna för) och allmänt grisigt, FULT spel.
Men det kanske allra mest skrämmande var ändå efter matchen. Vi frågade en väktare vilka som fick spela i "fängelsets lag". Svaret blev "den som vill". Jag som sprang runt under matchen och trodde att jag bara mötte rånare, misshandlare som värst. Nehej, då kan jag lika gärna ha sprungit runt tillsammans med mördare och våldtäktsmän. "Vänta nu, var det Hagamannen som hade mössan så där långt nerdragen...?". Tur ändå att man inte visste om detta innan matchen... Då hade jag garanterat vänt när jag möttes av den där skräckinjagande synen.
Veckans coolaste: Mr. Ibrahim. Brännboll med Sp06B = livsfara. Erik, biffigast i klassen, kastar upp bollen och får en perfekt träff. 5-10 meter därifrån står Ibrahim. Han hann inte blinka innan bolljäveln träffade käften på honom. Jag stod en bra bit därifrån, men jag hörde nog fanimej när bollen träffade. Ibbe vacklade till, stod med huvudet i händerna i någon minut. Sen fortsatte vi spela. På kvällen hade han "lite ont i tänderna". Veckans coolaste: Ibrahim Mlik.
Veckans misslyckande: Glömt leg. Jag är en sån kille som verkligen måste ha legitimation med migför att komma in någonstans. Fast jag är 19 år. Det kommer förmodligen vara likadant när jag är 30. Jag, Erik och Ibbe står beredda för att gå in på Trädgår'n, jag gräver i min ficka - men hittar inget leg. Synd. Eller klantigt är väl ett mer passande ord. Veckans misslyckande: Jag.
Adiós
P.S. Den där matchen i onsdags har jag glömt nu. Glory glory Man United... D.S.
.
Hatten av för Barcelona.
Mitt huvud är ikväll i Rom
Först och främst: Jag har skrivit det sista provet på gymnasiet. Jag vill ju så gärna säga att det var det sista provet jag någonsin kommer att skriva, men så är ju självklart inte fallet. Det gick ändå rätt så hyfsat, även om min hjärna till 90 % bestod av gröt innan provet. Det har varit lite för mycket med prov i måndags, redovisning igår och ett av de fetaste proven för året idag. Hjärnan behöver liksom vila ibland. Men nu min kära hjärna, nu får du lite välförtjänt vila. Endast två uppgifter återstår, sen tar både du och jag fucking sommarlov. Den sista tjugosjättedelen av skoltiden närmar sig ett slut.
Nu kommer resten av inlägget att handla om fotboll. Bara för att varna onitresserade läsare.
20.45. Olympiastadion i Rom. United. Barça. Världens två bästa lag. Kan det egentligen bli bättre? Jo, möjligtvis om finalen hade spelats på Lummevi IP i Edsbro. Men jag sitter redan som i trans (även om finalen spelas i Rom och inte i Edsbro). Just nu vill jag bara att klockan ska bli kvart i nio, så att jag kan få skrika lite. Jag vill säga att det inte gör så mycket om United inte vinner. Jag menar, de har vunnit Premier League två år i rad, de vann VM för klubblag i år OCH ligacupen. Och det grymmaste av allt: man har kommit till två finaler (och vann i fjol) i Champions League på två år. Det är lätt att vara nöjd med det liksom. Men visst fan kommer det vara bittert om man förlorar ikväll. Att de ska förlora ska ju inte ens finnas på kartan. "Jag bryr mig inte speciellt mycket om United inte vinner, att komma till final i världens bästa turnering två år i rad, och vinna en gång, är ju helt sanslöst grymt bara det". Fuck no. Visst fan kommer jag vara förbannad om man inte vinner. Men jag är hoppfull:
Vi har Wayne "The Beast" Rooney. Han är min hjälte, han är min mentor, han är min Gud. Han är den jag skulle ta med mig till en öde ö. Han är den jag skulle välja först på idrottslektionen. Han är den jag skulle gifta mig med (om jag var lagd åt det hållet). Han är den jag skulle tillbedja om jag var religiös. Han är helt enkelt Wayne Rooney. Ronaldo? Messi? Haha. Nej nej, Wayne Rooney är min kung.
Och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om han avgör den där förbannade matchen på Olympiastadion i Rom ikväll. Och gör han det, och United vinner världens bästa turnering och världens bästa liga för andra året i rad, ja då ska jag tamejfan bli religiös och tillbedja honom varje kväll i resten av mitt liv.
Extrem? Nej, jag är väl bara fundamentalist, och fanatisk anhängare av Unitedism.
Men nu till den riktiga fotbollen. Ännu en tillfrågan om match i korpen. Efter viss tvekan tackade jag ja. Den korta tvekan berodde på en sak, och endast en sak. Matchen spelas på Norrtäljeanstalten, mot Norrtäljeanstaltens inneboende. Fångar alltså. Kriminella. Inga mördare eller så, men lik förbannat är det kriminella jag ska springa runt och jaga en boll tillsammans med. Klart som fan man tvekar. Men fotboll är en ädel sport, en sport för gentlemän. Då spelar det ingen roll om man är bankrånare, mördare eller studerande på Rodengymnasiet.
Visst kommer det kännas märkligt att gå genom portarna, portarna som skiljer oss "vanliga" från landets kriminella, och förenas med dessa kriminella. Men som sagt, det är ju bara fotboll det handlar om. Men kanske är de väldigt ivriga att vinna den där fotbollsmatchen. "Människor har väl dödat för mindre", som man brukar säga.
Davilinhos comeback får alltså åtminstone ett kapitel till. Och även om kapitlet utspelar sig på ett fängelse är jag förväntansfull. Det jag prioriterar nu är att köpa ett par benskydd. Det fungerade att spela utan mot några gamla gubbar, men att spela utan mot kriminella män tror jag inte mina smalben skulle uppskatta.
Nu, mina fotbollsvänner, och alla andra inte fullt så fotbollsintresserade vänner (förlåt för detta inlägg), nu är det nära. United - Barça. Tidningarna skriver att det kommer bli en av de bästa matcherna i världshistorien. Vinner De Röda Djävlarna kommer jag nog vara beredd att hålla med.
Goodbye och adiós.
Nu kommer resten av inlägget att handla om fotboll. Bara för att varna onitresserade läsare.
20.45. Olympiastadion i Rom. United. Barça. Världens två bästa lag. Kan det egentligen bli bättre? Jo, möjligtvis om finalen hade spelats på Lummevi IP i Edsbro. Men jag sitter redan som i trans (även om finalen spelas i Rom och inte i Edsbro). Just nu vill jag bara att klockan ska bli kvart i nio, så att jag kan få skrika lite. Jag vill säga att det inte gör så mycket om United inte vinner. Jag menar, de har vunnit Premier League två år i rad, de vann VM för klubblag i år OCH ligacupen. Och det grymmaste av allt: man har kommit till två finaler (och vann i fjol) i Champions League på två år. Det är lätt att vara nöjd med det liksom. Men visst fan kommer det vara bittert om man förlorar ikväll. Att de ska förlora ska ju inte ens finnas på kartan. "Jag bryr mig inte speciellt mycket om United inte vinner, att komma till final i världens bästa turnering två år i rad, och vinna en gång, är ju helt sanslöst grymt bara det". Fuck no. Visst fan kommer jag vara förbannad om man inte vinner. Men jag är hoppfull:
Vi har Wayne "The Beast" Rooney. Han är min hjälte, han är min mentor, han är min Gud. Han är den jag skulle ta med mig till en öde ö. Han är den jag skulle välja först på idrottslektionen. Han är den jag skulle gifta mig med (om jag var lagd åt det hållet). Han är den jag skulle tillbedja om jag var religiös. Han är helt enkelt Wayne Rooney. Ronaldo? Messi? Haha. Nej nej, Wayne Rooney är min kung.
Och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om han avgör den där förbannade matchen på Olympiastadion i Rom ikväll. Och gör han det, och United vinner världens bästa turnering och världens bästa liga för andra året i rad, ja då ska jag tamejfan bli religiös och tillbedja honom varje kväll i resten av mitt liv.
Extrem? Nej, jag är väl bara fundamentalist, och fanatisk anhängare av Unitedism.
Men nu till den riktiga fotbollen. Ännu en tillfrågan om match i korpen. Efter viss tvekan tackade jag ja. Den korta tvekan berodde på en sak, och endast en sak. Matchen spelas på Norrtäljeanstalten, mot Norrtäljeanstaltens inneboende. Fångar alltså. Kriminella. Inga mördare eller så, men lik förbannat är det kriminella jag ska springa runt och jaga en boll tillsammans med. Klart som fan man tvekar. Men fotboll är en ädel sport, en sport för gentlemän. Då spelar det ingen roll om man är bankrånare, mördare eller studerande på Rodengymnasiet.
Visst kommer det kännas märkligt att gå genom portarna, portarna som skiljer oss "vanliga" från landets kriminella, och förenas med dessa kriminella. Men som sagt, det är ju bara fotboll det handlar om. Men kanske är de väldigt ivriga att vinna den där fotbollsmatchen. "Människor har väl dödat för mindre", som man brukar säga.
Davilinhos comeback får alltså åtminstone ett kapitel till. Och även om kapitlet utspelar sig på ett fängelse är jag förväntansfull. Det jag prioriterar nu är att köpa ett par benskydd. Det fungerade att spela utan mot några gamla gubbar, men att spela utan mot kriminella män tror jag inte mina smalben skulle uppskatta.
Nu, mina fotbollsvänner, och alla andra inte fullt så fotbollsintresserade vänner (förlåt för detta inlägg), nu är det nära. United - Barça. Tidningarna skriver att det kommer bli en av de bästa matcherna i världshistorien. Vinner De Röda Djävlarna kommer jag nog vara beredd att hålla med.
Goodbye och adiós.
We still fear what we don't know
Vad upplevde jag under resan genom i princip hela vårt land och besöket i en av de nordligare städerna i det avlånga landet kallat Sverige?
- Jag gick upp halv sex tre dagar i rad. Det är inget jag rekommenderar. Psyket påverkas, och absolut inte åt det positiva hållet.
- Att våren är varmare i Boden än i södra halvan av Sverige. Så borde det inte vara.
- En Hollywood-liknande situation: att ligga och sola på en stridsvagn är absolut inte något som ryms i vardagen hemma i Edsbro.
- Några av de roligaste timmarna på galet länge. Tågresan i fredags kväll var rolig, killarna jag delade kupé med var ursköna. Men tågresan hem i söndags tog alla möjliga pris som kan tas. Jag hade ont i magen, jag fick tårar i ögonen, jag kunde inte andas - allt på grund av "för mycket" skratt. Synd bara att ingen av de där fyra killarna ska gå samma utbildning som jag. Men det verkar finnas gott om sköna människor inom mitt kompani, så det ordnar sig säkert.
- Fystest som inte alls var så tuffa som jag trott. Testen klarades av galant, ja till och med styrketesten. (Att det inte var speciellt "tuffa" test ska jag kanske inte nämna..).
- Utifrån den här helgen känns det som att lumpen kan sammanfattas i ett ord: disciplin.
- Två till synes galna killar som försökte kasta vattenballonger på några stackars personer som gick på perrongen när tåget rullade förbi. Men kul var det.
- Vapen är nog inget jag kommer ägna så jättemycket tid åt i lumpen. Jag kände mig helt borta när man fick "provhålla" vapnen och när de andra pratade om det lät det som att de pratade ett annat språk. Jag kommer göra det man måste göra, självklart, men inget mer. Nej nej.
-Tillbaka till disciplinen. För visst var det lite småcoolt när vårt befäl mitt under en föreläsning skriker "pansarskytte STÅ UPP!", och 60 ungdomar ställer sig upp, alla samtidigt. Alla andra i salen såg faktiskt imponerade ut..
Just det, kompaniet jag kommer tillhöra i elva månader är "Pansarskyttekompaniet". Vad det innebär? Ingen aning.
- Fysiska övningar klockan sex på morgonen var inte speciellt populärt. Men det är något man kommer få vänja sig vid, och jag intalar mig själv att det är i förebyggande syfte. Intalar man sig det är det mesta genomförbart.
- Det är inte ofta jag inte bryr mig om vad jag stoppar i mig, men under helgen åt jag rejäla frukostar, luncher och middagar, bara för att jag hela tiden var så in i helvete hungrig. Visst kommer man gå upp i vikt under lumpen. Och den där maten ska ju omvandlas till muskler. Så är det åtminstone tänkt.
- Långa och många föreläsningar. Visserligen med bra och nödvändig information, men när man enbart försöker koncentrera sig på att hålla sig vaken så är det svårt att fokusera sig på vad som sägs.
- Det är mycket svårt att sova på tåg. Som tur är kommer vi oftast ha rätt till flyg hem istället för tåg.
- Nästa gång jag gnäller om hur långt jag måste åka så ska jag tänka på den som bor i Lund. Den tågresan är inte att leka med.
Sammanfattningsvis upplevde jag en mycket bra helg i Boden. Den var intensiv, rolig, nyttig och så vidare. Nu kommer jag garanterat känna mig mer bekväm vid inryckningen, och det känns väldigt skönt.
En liten kort rapport från skolan:
Historialäraren bestämde sig för att sätta det där MVG:et, och det känns som en rejäl bonus. Vågen fortsatte med ett MVG på debattartikeln, och förhoppningsvis ska det betyda att jag får det som betyg i svenska C. (Som för övrigt har varit den roligaste kursen på gymnasiet). Min debattartikel handlade om att ishockey bör förbjudas, något som jag självklart inte tycker, men det visar att man kan skriva som bara fan, även om man egentligen inte tycker det man skriver.
Annars flyter väl skolan på som vanligt. Det är två prov, någon eller några redovsningar och någon inlämning kvar. Man börjar ju se ljuset i slutet av tunneln.
Okej, när man tror att man inte kan gilla något mer än man redan gör, så hittar man en live-version av A Dustland Fairytale med The Killers. Det är ju för fan magi! Ren jävla magi.
Jag nyper mig fortfarande i armen när jag tänker på att jag stå och sjunga framför det här bandet.
Och jag förstår fortfarande inte varför ett band som The Killers kommer till ett land som Sverige. Men det tackar jag för.
Det här blev ju ett förjävla långt inlägg, och ganska tråkigt. Men det var min helg, and I liked it.
Nu långhelg. Snart studenten.
Adiós
- Jag gick upp halv sex tre dagar i rad. Det är inget jag rekommenderar. Psyket påverkas, och absolut inte åt det positiva hållet.
- Att våren är varmare i Boden än i södra halvan av Sverige. Så borde det inte vara.
- En Hollywood-liknande situation: att ligga och sola på en stridsvagn är absolut inte något som ryms i vardagen hemma i Edsbro.
- Några av de roligaste timmarna på galet länge. Tågresan i fredags kväll var rolig, killarna jag delade kupé med var ursköna. Men tågresan hem i söndags tog alla möjliga pris som kan tas. Jag hade ont i magen, jag fick tårar i ögonen, jag kunde inte andas - allt på grund av "för mycket" skratt. Synd bara att ingen av de där fyra killarna ska gå samma utbildning som jag. Men det verkar finnas gott om sköna människor inom mitt kompani, så det ordnar sig säkert.
- Fystest som inte alls var så tuffa som jag trott. Testen klarades av galant, ja till och med styrketesten. (Att det inte var speciellt "tuffa" test ska jag kanske inte nämna..).
- Utifrån den här helgen känns det som att lumpen kan sammanfattas i ett ord: disciplin.
- Två till synes galna killar som försökte kasta vattenballonger på några stackars personer som gick på perrongen när tåget rullade förbi. Men kul var det.
- Vapen är nog inget jag kommer ägna så jättemycket tid åt i lumpen. Jag kände mig helt borta när man fick "provhålla" vapnen och när de andra pratade om det lät det som att de pratade ett annat språk. Jag kommer göra det man måste göra, självklart, men inget mer. Nej nej.
-Tillbaka till disciplinen. För visst var det lite småcoolt när vårt befäl mitt under en föreläsning skriker "pansarskytte STÅ UPP!", och 60 ungdomar ställer sig upp, alla samtidigt. Alla andra i salen såg faktiskt imponerade ut..
Just det, kompaniet jag kommer tillhöra i elva månader är "Pansarskyttekompaniet". Vad det innebär? Ingen aning.
- Fysiska övningar klockan sex på morgonen var inte speciellt populärt. Men det är något man kommer få vänja sig vid, och jag intalar mig själv att det är i förebyggande syfte. Intalar man sig det är det mesta genomförbart.
- Det är inte ofta jag inte bryr mig om vad jag stoppar i mig, men under helgen åt jag rejäla frukostar, luncher och middagar, bara för att jag hela tiden var så in i helvete hungrig. Visst kommer man gå upp i vikt under lumpen. Och den där maten ska ju omvandlas till muskler. Så är det åtminstone tänkt.
- Långa och många föreläsningar. Visserligen med bra och nödvändig information, men när man enbart försöker koncentrera sig på att hålla sig vaken så är det svårt att fokusera sig på vad som sägs.
- Det är mycket svårt att sova på tåg. Som tur är kommer vi oftast ha rätt till flyg hem istället för tåg.
- Nästa gång jag gnäller om hur långt jag måste åka så ska jag tänka på den som bor i Lund. Den tågresan är inte att leka med.
Sammanfattningsvis upplevde jag en mycket bra helg i Boden. Den var intensiv, rolig, nyttig och så vidare. Nu kommer jag garanterat känna mig mer bekväm vid inryckningen, och det känns väldigt skönt.
En liten kort rapport från skolan:
Historialäraren bestämde sig för att sätta det där MVG:et, och det känns som en rejäl bonus. Vågen fortsatte med ett MVG på debattartikeln, och förhoppningsvis ska det betyda att jag får det som betyg i svenska C. (Som för övrigt har varit den roligaste kursen på gymnasiet). Min debattartikel handlade om att ishockey bör förbjudas, något som jag självklart inte tycker, men det visar att man kan skriva som bara fan, även om man egentligen inte tycker det man skriver.
Annars flyter väl skolan på som vanligt. Det är två prov, någon eller några redovsningar och någon inlämning kvar. Man börjar ju se ljuset i slutet av tunneln.
Okej, när man tror att man inte kan gilla något mer än man redan gör, så hittar man en live-version av A Dustland Fairytale med The Killers. Det är ju för fan magi! Ren jävla magi.
Jag nyper mig fortfarande i armen när jag tänker på att jag stå och sjunga framför det här bandet.
Och jag förstår fortfarande inte varför ett band som The Killers kommer till ett land som Sverige. Men det tackar jag för.
Det här blev ju ett förjävla långt inlägg, och ganska tråkigt. Men det var min helg, and I liked it.
Nu långhelg. Snart studenten.
Adiós
En tur till exotiska Boden - och en efterlängtad comeback
Jepp, ikväll åker jag till Boden för informationshelg. Jag vet inte om det är meningen att man ska vara nervös, men det är jag hursomhelst inte. Inte det minsta. Eller möjligtvis för fystesterna. Annars ser jag minst fram emot tågresorna. Sammanlagt 24 timmar låter inte speciellt lockande. Visserligen är det främst på natten, och jag har sovplats, men ändå. Jag vet inte om jag ser fram emot helgen eller om jag bara vill få den överstökad. Jag tror dock mer på det förstnämnda.
Igår var det en historisk dag. David (Davilinho) gjorde comeback på fotbollsplanen. Och det var så in i helvete kul. Team Impuls (laget jag spelade i) mot Norrtälje Boys. Efter att ha blivit tillfrågad om att lira en match i korpligan så kunde jag bara tacka ja. För att inte ha spelat fotboll "på riktigt" på två-tre år så gick det faktiskt bra. Att spela back har inte varit något för mig, aldrig någonsin, men det funkade ju helt okej. Jag fick in många fina inlägg, och det slutade med en assist (även om det borde ha varit tre-fyra.....). Vi vann med 4-2, och konstigt vore det väl annars - ett gäng 18-19-åringar mot ett gäng 40-plusare.
Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att spela fotboll igen. Även om det var i korpligan. Nu vill jag ju självklart bara spela mer, men vi får se hur det blir med den saken.
Projektarbetet är härmed så gott som avslutat. Nu återstår bara en utvärdering. Men rapporten är inlämnad och redovisningen är avklarad. Och redovisningen gick bra. Åtminstone kändes det så, och Sara och Agnes tyckte likadant.
Nu är det ju inte alls mycket kvar in tha school. Några prov hit och dit, en och annan inlämning, men ja, sen är det ju klart. Och betygen börjar spikas allt mer. Min historielärare sa igår att han "förmodligen" skulle sätta ett MVG på monsterrapporten jag skrev om amerikanska inbördeskriget, och att han därför skulle "se över" allt annat jag gjort för att se om jag kunde få samma betyg i kursen. Det skulle isåfall vara ett betyg jag absolut inte hade räknat med. Man kan ju åtminstone hoppas på det bästa.
Nu är det dags att börja packa.
Boden, here I come!
Igår var det en historisk dag. David (Davilinho) gjorde comeback på fotbollsplanen. Och det var så in i helvete kul. Team Impuls (laget jag spelade i) mot Norrtälje Boys. Efter att ha blivit tillfrågad om att lira en match i korpligan så kunde jag bara tacka ja. För att inte ha spelat fotboll "på riktigt" på två-tre år så gick det faktiskt bra. Att spela back har inte varit något för mig, aldrig någonsin, men det funkade ju helt okej. Jag fick in många fina inlägg, och det slutade med en assist (även om det borde ha varit tre-fyra.....). Vi vann med 4-2, och konstigt vore det väl annars - ett gäng 18-19-åringar mot ett gäng 40-plusare.
Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att spela fotboll igen. Även om det var i korpligan. Nu vill jag ju självklart bara spela mer, men vi får se hur det blir med den saken.
Projektarbetet är härmed så gott som avslutat. Nu återstår bara en utvärdering. Men rapporten är inlämnad och redovisningen är avklarad. Och redovisningen gick bra. Åtminstone kändes det så, och Sara och Agnes tyckte likadant.
Nu är det ju inte alls mycket kvar in tha school. Några prov hit och dit, en och annan inlämning, men ja, sen är det ju klart. Och betygen börjar spikas allt mer. Min historielärare sa igår att han "förmodligen" skulle sätta ett MVG på monsterrapporten jag skrev om amerikanska inbördeskriget, och att han därför skulle "se över" allt annat jag gjort för att se om jag kunde få samma betyg i kursen. Det skulle isåfall vara ett betyg jag absolut inte hade räknat med. Man kan ju åtminstone hoppas på det bästa.
Nu är det dags att börja packa.
Boden, here I come!
En fartfylld vecka, innehållande...
- ... En konflikt, en hetsig sådan, mellan en lärare och elever.
- Ännu en hopplös uppgift från den nyss nämnde läraren, därav konflikten.
- Den drygaste förkylningen på mycket, mycket länge. En förkylning som tack och lov börjar försvinna. Men som garanterat kommer bryta ut igen eftersom alla andra i huset blivit smittade av mig och nu är dunderförkylda.
- En trevlig fredagskväll, då båda mina systrar för en gångs skull var hemma samtidigt. Jag saknar mina systrar när det bara är jag här hemma...
- En färdigskriven projektrapport. Jag, Agnes och Sara blev mycket nöjda med resultatet. Nu är det bara redovisningen kvar (fyfan!), sen är det förbannade projektarbetet ur världen!
- En lördag bestående av plugg. Men med ännu en uppgift ur världen kan jag acceptera att behöva plugga en lördag.
- Den skönaste segern för säsongen - Man United är i CL-final för andra året i rad. Och i semifinalen slog man ut min pappas Arsenal. Och just det, man kommer förmodligen vinna ligan också.
- Den märkligaste domarinsatsen jag sett. Jag hatar Chelsea, förmodligen mer än allt annat här i världen, men man måste ju känna medlidande när domaren förstör ens chanser att nå final.
- En rolig (!) skoluppgift. Vi skulle skriva en debattartikel, och mitt ämne var...... *Trumvirvel*.... Förbjud ishockeyn! Något jag självklart inte tycker, men jag måste säga att jag blev nöjd med slutprodukten.
- Anmälan till Lommarrännet. Vi har kommit överens om att vi ska vinna, och för att det ska lyckas har vi kommit på en bra strategi: Stina, svensk mästarinna i simning och nämnd i Expressen så sent som idag efter ett svenskt rekord, ska fungera som någon slags motor. Nu ska vi bara bygga en båt. Klarar vi av det har vi en grym fördel i Stinas simkunskaper.
- Insikten att jag ska till Boden om mindre än en vecka. Är det kanske dags att bli lite smånervös?
- Hjärt- och lungräddning på en läskig docka. (Jag är ledsen MiniAnne, men jag tror helt enkelt inte att det kommer fungera mellan oss. Men det är inte du, det är jag...).
Klassen blev onormalt fnittrig när vi skulle göra mun-mot-mun-metoden.
- Ibbes födelsedag. Grattis igen min vän.
- Ytterligare ett beroende inom musikens värld. Kings of Leon. Jag sitter bara och ler när jag lyssnar. Främst på Ragoo. Hultsfred kommer allt närmare...
- Edsbrorevyn. Kalla mig nörd, kalla mig fjant, kalla mig bonde. Nörd, fjant och bonde. Men jag är stolt över att bo i Edsbro. Och till alla fucking "stadsbor" som någon gång klankat ner på den lilla skithålan Edsbro: vi har en revy. Och den är så in i helvete bra, år ut och år in. I 20 år har den fått skithålans invånare att skratta. 20 år. Sug på den ni.
- Ännu en hopplös uppgift från den nyss nämnde läraren, därav konflikten.
- Den drygaste förkylningen på mycket, mycket länge. En förkylning som tack och lov börjar försvinna. Men som garanterat kommer bryta ut igen eftersom alla andra i huset blivit smittade av mig och nu är dunderförkylda.
- En trevlig fredagskväll, då båda mina systrar för en gångs skull var hemma samtidigt. Jag saknar mina systrar när det bara är jag här hemma...
- En färdigskriven projektrapport. Jag, Agnes och Sara blev mycket nöjda med resultatet. Nu är det bara redovisningen kvar (fyfan!), sen är det förbannade projektarbetet ur världen!
- En lördag bestående av plugg. Men med ännu en uppgift ur världen kan jag acceptera att behöva plugga en lördag.
- Den skönaste segern för säsongen - Man United är i CL-final för andra året i rad. Och i semifinalen slog man ut min pappas Arsenal. Och just det, man kommer förmodligen vinna ligan också.
- Den märkligaste domarinsatsen jag sett. Jag hatar Chelsea, förmodligen mer än allt annat här i världen, men man måste ju känna medlidande när domaren förstör ens chanser att nå final.
- En rolig (!) skoluppgift. Vi skulle skriva en debattartikel, och mitt ämne var...... *Trumvirvel*.... Förbjud ishockeyn! Något jag självklart inte tycker, men jag måste säga att jag blev nöjd med slutprodukten.
- Anmälan till Lommarrännet. Vi har kommit överens om att vi ska vinna, och för att det ska lyckas har vi kommit på en bra strategi: Stina, svensk mästarinna i simning och nämnd i Expressen så sent som idag efter ett svenskt rekord, ska fungera som någon slags motor. Nu ska vi bara bygga en båt. Klarar vi av det har vi en grym fördel i Stinas simkunskaper.
- Insikten att jag ska till Boden om mindre än en vecka. Är det kanske dags att bli lite smånervös?
- Hjärt- och lungräddning på en läskig docka. (Jag är ledsen MiniAnne, men jag tror helt enkelt inte att det kommer fungera mellan oss. Men det är inte du, det är jag...).
Klassen blev onormalt fnittrig när vi skulle göra mun-mot-mun-metoden.
- Ibbes födelsedag. Grattis igen min vän.
- Ytterligare ett beroende inom musikens värld. Kings of Leon. Jag sitter bara och ler när jag lyssnar. Främst på Ragoo. Hultsfred kommer allt närmare...
- Edsbrorevyn. Kalla mig nörd, kalla mig fjant, kalla mig bonde. Nörd, fjant och bonde. Men jag är stolt över att bo i Edsbro. Och till alla fucking "stadsbor" som någon gång klankat ner på den lilla skithålan Edsbro: vi har en revy. Och den är så in i helvete bra, år ut och år in. I 20 år har den fått skithålans invånare att skratta. 20 år. Sug på den ni.
Jag som hade gett upp hoppet om valborg
Efter en alldeles för intensiv vecka har David bestämt sig för att inte dricka någon alkohol innan studenten. Möjligtvis med undantag för Naturs studentskiva... Det har varit lagfest, studentskiva och valborg. Detta är anledningen till min nya inställning till alkohol.
Studentskivan var sådär. Absolut inte mer. Jag skrotade idén om Cartman när jag fick förfrågan från Elin, Stina och Sofie om att vara Hugh Hefner. Under kvällen gled jag omkring i en morgonrock i siden och tofflor tillsammans med mina tre "bunnies". Det var kul, men jag tilläts inte ha så kul som jag ville ha eftersom min mage jävlades med mig hela kvällen. Det har den för övrigt gjort hela veckan. Men studentskivan får väl ett godkänt åtminstone.
Valborg 2009 var den bästa dagen på mycket, mycket länge.
Dagen började som en vanlig skoldag, sedan mösspåtagning. En aning överskattat kan jag tycka, eftersom det faktiskt är en månad kvar till studenten. Vi drog efter detta ner till parken, käkade pizza, spelade kubb och kastade tennisbollar i vattnet. Och tittade på när en polis hällde ut en hel flaska champagne. Vad kan man säga? Jag lider med snubben vars, förmodligen, dyra dricka hälldes ut. Nästa hållplats: Kims place. Trevligt trevligt, minst sagt, med några av mina underbara klasskamrater. Vi drack, skrattade, tog kort, spelade fotboll, skrattade lite till, drack mycket till och gjorde oss redo för Trädgår'n. Väl där möttes vi av många lyckliga blivande studenter. Vissa med studentmössan på sig, vissa inte. Min satt på under hela kvällen. Även här fick jag umgås med många av mina fina vänner och jag gick bara runt och var allmänt glad under hela kvällen.
Och när jag egentligen inte trodde att det kunde bli bättre så bestämmer vi - jag, Pirre Pung och hans flickvän Elin, Anna, Linda och den ursköne Bender - oss för att bege oss till den sistnämndes hus för efterfest. En grym sådan med härliga människor jag inte träffat på länge, i ett hus som garanterat är finare än Mr. Hefners. Vi badade jacuzzi, vi bastade och vi skrattade. Det var helt enkelt en perfekt avslutning på en perfekt dag.
Kort och gott, valborg 2009 var en helt grym dag. Och inledningen på 1:a maj var minst lika grym. Jag känner mig lyckligt lottad över att vara omgiven av så många ursköna människor. Just därför vet jag inte riktigt vad jag tycker om studenten. Jag vill ju fortsätta vara omgiven av dessa människor...
Det slog mig just att jag ska till Boden om två veckor. Informationshelg kallas det tydligen. Och ryktet säger att det kommer genomföras fys- och konditionstester. Om jag känner mig orolig? O ja. Jag har varit sjuk nu i en knapp vecka och magen verkar inte vilja ge med sig, så jag halkar efter i träningen. Nu måste jag först och främst se till att bli frisk innan jag ska dit, sen kan jag ta upp träningen igen.
Just nu pressar jag de underbara låtarna av Kings of Leon och jag känner mig mycket nöjd med att jag ska få lyssna till deras låtar i Hultsfred. Jag har insett att det faktiskt är många bra artister som kommer. Men det är fortfarande faktumet att jag ska se The Killers live som ger mig rysningar.
Adiós
Studentskivan var sådär. Absolut inte mer. Jag skrotade idén om Cartman när jag fick förfrågan från Elin, Stina och Sofie om att vara Hugh Hefner. Under kvällen gled jag omkring i en morgonrock i siden och tofflor tillsammans med mina tre "bunnies". Det var kul, men jag tilläts inte ha så kul som jag ville ha eftersom min mage jävlades med mig hela kvällen. Det har den för övrigt gjort hela veckan. Men studentskivan får väl ett godkänt åtminstone.
Valborg 2009 var den bästa dagen på mycket, mycket länge.
Dagen började som en vanlig skoldag, sedan mösspåtagning. En aning överskattat kan jag tycka, eftersom det faktiskt är en månad kvar till studenten. Vi drog efter detta ner till parken, käkade pizza, spelade kubb och kastade tennisbollar i vattnet. Och tittade på när en polis hällde ut en hel flaska champagne. Vad kan man säga? Jag lider med snubben vars, förmodligen, dyra dricka hälldes ut. Nästa hållplats: Kims place. Trevligt trevligt, minst sagt, med några av mina underbara klasskamrater. Vi drack, skrattade, tog kort, spelade fotboll, skrattade lite till, drack mycket till och gjorde oss redo för Trädgår'n. Väl där möttes vi av många lyckliga blivande studenter. Vissa med studentmössan på sig, vissa inte. Min satt på under hela kvällen. Även här fick jag umgås med många av mina fina vänner och jag gick bara runt och var allmänt glad under hela kvällen.
Och när jag egentligen inte trodde att det kunde bli bättre så bestämmer vi - jag, Pirre Pung och hans flickvän Elin, Anna, Linda och den ursköne Bender - oss för att bege oss till den sistnämndes hus för efterfest. En grym sådan med härliga människor jag inte träffat på länge, i ett hus som garanterat är finare än Mr. Hefners. Vi badade jacuzzi, vi bastade och vi skrattade. Det var helt enkelt en perfekt avslutning på en perfekt dag.
Kort och gott, valborg 2009 var en helt grym dag. Och inledningen på 1:a maj var minst lika grym. Jag känner mig lyckligt lottad över att vara omgiven av så många ursköna människor. Just därför vet jag inte riktigt vad jag tycker om studenten. Jag vill ju fortsätta vara omgiven av dessa människor...
Det slog mig just att jag ska till Boden om två veckor. Informationshelg kallas det tydligen. Och ryktet säger att det kommer genomföras fys- och konditionstester. Om jag känner mig orolig? O ja. Jag har varit sjuk nu i en knapp vecka och magen verkar inte vilja ge med sig, så jag halkar efter i träningen. Nu måste jag först och främst se till att bli frisk innan jag ska dit, sen kan jag ta upp träningen igen.
Just nu pressar jag de underbara låtarna av Kings of Leon och jag känner mig mycket nöjd med att jag ska få lyssna till deras låtar i Hultsfred. Jag har insett att det faktiskt är många bra artister som kommer. Men det är fortfarande faktumet att jag ska se The Killers live som ger mig rysningar.
Adiós
