David

Årets midsommarafton var den bästa på mycket, mycket länge. Den spenderades hemma hos Stina i Spillersboda, och det grillades och dracks tillsammans med mycket trevligt (och nytt) folk.
Det bjöds på skratt, vinglande cykelturer, ett ofrivilligt besök i ett dike (inte jag, nej nej), den mest obekväma sovplatsen någonsin, klättring i träd, en förkrossande seger i kubb och dans. Dans i Spillersboda? Kan tyckas låta lite märkligt, men en applåd till arrangemanget - det var livemusik (kvalitén på den behöver jag kanske inte säga något om), "dansgolv" och till och med alkoholservering. Spillersboda fixade många bonuspoäng den där kvällen.
Men hörnini, tack för igår. Jag har många fina dagar att se tillbaka på när jag ligger med fyra klädlager i 30 minusgrader om några månader. Och många av de dagarna har jag upplevt de senaste veckorna, ständigt omgiven av ursköna människor.
Om ändå alla dagar kunde se ut så...

Imorgon börjar jag jobba, och jag kommer därför inte vara speciellt aktiv den kommande veckan. Om jag har tid så kommer jag förmodligen inte orka skriva något. Eller orka, vilja snarare. "Tyvärr", mina kära läsare.
Hur ser jag då på att börja jobba? Nja, med blandade känslor kan jag väl säga. Hur drygt och jobbigt det än kan vara att cykla runt mitt i natten och dela ut tidningar till folk som inte bryr sig det minsta om hur mycket slit som ligger bakom att tidiningen faktiskt ligger i deras brevlåda, så finns det ändå en viss charm i det här jobbet. Vad det är kan jag inte sätta fingret på, men hade jag inte känt den så skulle jag inte ha fortsatt jobba den här sommaren.
Kan det kanske vara att båda mina systrar också jobbar där under sommaren? Ja, förmodligen. Vem vet, nu kanske det till och med kan bli kul att jobba.
Fast nä, så långt ska jag nog inte gå.
Med bra musik i öronen så blir det där jobbet egentligen bara som ett helt vanligt motionspass. Eller vanligt är det väl inte - man får betalt för att motionera.

Hultsfred är inte långt borta nu. Inte alls långt borta. Och jag blir mer och mer laddad. Aaaahhh, jag ska se The Killers!!! LIVE!!! Det är ju bara sjukt. Dessutom har nu mitt tjat på Sundinemelie (jag intalar åtminstone mig själv att det är tack vare mig som hon nu bestämt sig) gett resultat: hon och Elina ska dit, och jag och syster kommer dessutom få njuta av deras sällskap i bilen. Klockrent. Även tre av de trevliga herrarna som var hos Stina ska dit, vilket gör det hela ännu roligare.
Nu vill jag egentligen bara att den 8 juli ska komma.
The Killers, Kings of Leon, White Lies, Regina Spektor, Mando Diao, Timbuktu. Ge mig.
Hej svejs.

Att detta inlägg är alldeles för långt skiter jag i. Dessa dagar förtjänar många ord.
Vilket liv jag levt de senaste dagarna. Allt började med Lommarrännet och Landslaget i tisdags. Onsdagen handlade om avslutningslunch, gudomlig middag gjord av Pörnis mamma och helt galet underbart sällskap under middagen och den efterföljande utgången; Landslaget + Sofie. Kvällens två spelplaner var Svanberga och Trädgår'n. Kvällen var, mycket kort sagt, klockren.
Torsdagen var egentligen bara en mellandag. Dagen mellan den klockrena onsdagen och Dagen med stort D. Men i såna här tider är vaje dag underbar. Även en mellandag som denna. Vi träffades i klassen, trots att vi var lediga, och fixade sakerna vi skulle ha på flaket. På kvällen fick jag återigen äran att sätta på mig Impuls FCs fina matchtröja. Säsongens sista match, men det ryktas om en "vänskaplig" rivalmatch nu i veckan... Än är jag inte med i laget "på riktigt", men efter att spelat matchen fick jag höra att jag kanske skulle skrivas in i truppen. Haha, det lät seriöst!! Jag vill poängtera att det handlar om ett mycket oseriöst gäng, och jag är precis lika oseriös. Som det ska vara med andra ord. Matchen då? Den vanns med 3-2, och vi visade upp ett skickligt sambaliknande lir. (Inte).

Dagen med stort D var nu kommen. Studenten. Fucking studenten. Jag kan omöjligt beskriva dagen i detalj, därför tänker jag inte göra det. Men kortfattat ska nog kunna vara möjligt:
Ja jävlar, var ska man egentligen börja? Med morgonen kanske? Det låter vettigt. Vi klädde flaket, samtidigt som vi hällde i oss champagne. Klockan var knappt mer än åtta, men en dag som denna får man dricka när man vill och hur mycket man vill. Flaket blev klart, resultatet blev bra. Efter detta skrevs det i mössor, och allas pennor brann. Framtida minnen ska skrivas, och var gör man det bättre än i mössan man ska ha kvar hela livet? Frukost med lärarna var nästa stopp.
Erik bjöd på ännu en makalös dikt, alla skrattade, halva klassen grät och det sjöngs. Falskt, men ändå ack så vackert.
Efter ett kortare besök i aulan för hyfsad musikunderhållning var det så dags för min diktläsning. Erik satte ribban högt, men jag lyckades ta mig igenom högläsningen. Erik är min mentor, och han har genom åren lärt mig hur man behandlar den där klassen på allra bästa sätt: genom att dikta skiten ur den. Och jag framkallade nog några tårar jag också. Och så bröt jag mot lärarnas miljöpolicy och skrev ut drygt 200 A4-papper, för att ge alla i klassen det 9-sidiga dokumentet jag hade skrivit, tillägnat min underbara klass. Räddningen av miljön får vänta. 
Klockan blev halv tolv, och utspringet välkomnades. Vilken känsla. Mer säger jag inte om det. Min familj väntade, och det gräts nog en del nu också. Flaket nästa. Detta flak. Kan det kanske vara det skönaste jag gjort i mitt liv? Jag ville inte att timmen på flaket skulle ta slut. Men det gjorde den, och vi kom fram till parken. Efter mingel åkte jag hem, tillsammans med min familj. Vädergudarna var tydligen på alla studenters sida. Strålande sol ända fram tills alla vände hemåt. Då kom ösregnet. Tack alla ni där uppe.
Strudentmottagningen var felfri den också. Tack alla som kom, ni gjorde en underbar dag ännu mer underbar.
Och så åkte jag till Norrtälje. Mot Folkets Hus, och några fina klasskamrater. Och så därifrån till Mobergs. Om Mobergs tänker jag fatta mig kort. Det var galet många studenter, alla lika lyckliga som jag. Det var dans, skratt och fina vänner. Det var Shotgun Crackers (fyfaaaaan så bra de är!!!!). Och framför allt. Det var glädje. Glädje hos alla nyblivna studenter, som nu ser vuxenlivet - "det riktiga livet" - komma allt närmare. Och till det livet säger jag bara: Välkommen.

Studenten är avklarad, och redan mycket saknad. Dagen präglades av glädje, men visst fanns det också sorg. Ni har redan läst det i det jag skrev till er, men jag vill faktiskt återigen beskylla er, mina fina klasskamrater. Jag citerar mig själv:
"Mina vänner. Mina kära klasskamrater. Tack för de här tre åren. Ni har förgyllt varenda dag. Jag tackar mig själv för att jag var en av alla dem som "inte visste vad jag ville göra" när jag sökte till gymnasiet. Det ledde mig till er, och för det är jag glad.
Ni kan känna er stolta i resten av era liv. Ni har gått i Sp06B - en klass för sig."
Ju fler gånger jag läser det jag skrivit, desto säkrare blir jag. Klassen jag nu lämnat är en treårig värdefull skatt, och den lämnar ett alldeles för stort hål i mitt hjärta. Men jag citerar återigen mig själv:
"Även om tunneln nu nått sitt slut,
så ska vänskaperna i den här klassen bestå, absolut."
Och visst fan stämmer det. Även om min idé om att alla i klassen ska komma till Boden, och göra sitt där, inte alls kommer fungera så kommer vänskaperna den här klassen skapat finnas kvar länge.
Vi har ju för fan redan bestämt att vi ska träffas två eller tre gånger den här veckan.
Älskar er, Sp06B.
Livet, välkommen.

Vilken dag. Endast en dag kommer slå högre än den här, och det är studentdagen. Åtminstone hoppas jag det.
Lommarrännet 2009. Landslaget. Iskallt vatten. Kebab. En inte speciellt överraskande segrare. Badmössor. Färg i ansiktet. Vilken jävla dag.
Jag kanske ska beskriva "kebaben" mer i detalj. Det var på pizzerian vår uppladdning ägde rum. Och det skulle visa sig vara en mycket bra uppladdning. Vi åkte efter uppladdningen för de inte så idrottsintresserade hem till Erik och inledde förberedelserna. Stina stod för kläderna, allt med landslagstema, självklart, och färgen, som vi sedan målade oss fulla med, var Elin så vänlig och köpte. Och båten fixade som bekant jag och Erik.
Med lite hjälp från Eriks mamma fick vi båten till Lommarn, och uppladdningen på plats var i full gång. Badmössorna åkte på, glasögonen åkte på och vår raketliknande farkost sköt iväg efter startskottet. Och fyfan så bra det gick. Av 14 deltagande, 7 i varje heat, slutade vi totalt 6:a. Och 2:a i heatet. Förvånansvärt jävla bra med tanke på att vi räknade med att båten skulle kollapsa så fort den nuddade vattnet, och att vi egentligen endast hade ett mål med denna tävling. Att besegra vår grannklass, de förjävliga A:arna. (Jag tycker inte att de är förjävliga, de är mycket trevliga). Och visst besegrade vi dem. Eller besegra är kanske fel ord att använda. Förudmjuka passar kanske bättre. Segern gick till byggprogrammet (och andraplatsen också för den delen...), men det var ju inte alls oväntat. Den åttonde raka segern för byggarna, "grattis" till er.
Ska jag sammanfatta själva racet med ett ord är det inte speciellt svårt att hitta ett. Kyla. Rykten sa att det var högst tio grader i vattnet. Det var chock som uppenbarade sig när man nuddade vattnet för första gången. Men efter några sekunder var det lugnt, då hade jag inte längre någon känsel. Och armarna. Dessa väderkvarnsarbetande amar. Jag låg på den underbara "båten" och flaxade med armarna. Jag tror det hjälpte. Men det var nog de runt om båten, som alltså låg i vattnet, som gjorde skitjobbet. Men det var en riktigt jävla bra arbetsinsats. Av samtliga! Helt galet... Nu väntar vi bara på att det "riktiga" landslaget ska höra av sig...
Den meriterande sjätteplatsen kommer vi i Sam(-)laget - Det nya landslaget leva på länge. Riktigt jävla länge. Det var en klockren dag, ett klockrent race och ett klockrent sällskap. Guld.
Det här var, som sagt, den förmodligen roligaste dagen under vår gymnasietid. Men på lördag ska jag ha en annan uppfattning; då ska jag just ha upplevt gymnasiets, och mitt livs, bästa dag.

Adiós

Båten är färdigbyggd, svenska flaggan sitter där den ska, de raketliknande vingarna ser grymt fräsiga ut och tejpen i kombination med plankorna och frigoliten har skapat ett monster som kommer besegra alla i morgondagens lopp i Lommarns iskalla vatten.
Med ett lag bestående av en svensk mästarinna i simning, en elitseriemålvakt i handboll, en ishockeymålvakt av rang och en avdankad fotbollsspelare kan alla andra deltagande lika gärna ge upp. Jag, Erik, Stina och Elin. Sam(-)laget. Det nya landslaget.
Lommarn ska imorgon få se det bästa loppet som någonsin ägt rum i staden Norrtälje.

Veckan som gått har varit en vecka helt i min smak:
- Betygen är satta och jag är mer än nöjd med hur de ser ut. Jag hade ett mål innan jag började på Roden - ett mål som sa att jag skulle ha minst VG i alla ämnen. Och målet uppnåddes, därför känner jag mig nöjd.
- Betygen sattes i onsdags; torsdagen och fredagen var därför mycket sköna (och extremt onödiga).
- Lunch, en mycket rolig sådan, på det älskade Roni med finfina vänner. Men att Simon är inne i en formsvacka när det gäller att äta pizza är tydligt. Killen som tidigare kunde äta två-två och en halv pizza utan problem får nu knappt i sig en.
- Mitt livs sista idrottslektion. Och den spenderades med en fotboll. Perfekt. Istället för att säga just att det var den sista idrottslektionen valde Ibbe istället att säga: "Det här lär ju vara sista gången vi duschar tillsammans...". Om det konstaterandet har jag bara en sak att säga: Qué?
- Jag har faktiskt insett att det nu är mindre än en vecka kvar tills jag tar studenten. Tjugosex terminer. Inte ens en vecka kvar. Det är ju bara läskigt.
- Under veckan har det varit många sena kvällar. På grund av min klass. Med studenten och allt det där så är det ju nästan ett måste att man ska säga nåt på någon av de många tillställningarna som kommer med studenten. Och det ska jag göra, riktat till min klass, och det är vad jag suttit uppe med den senaste veckan. Men det har jag ju tid med nu när det inte längre finns några läxor i mitt liv. Eller ja, inte än på ett tag iallafall.
- Spotify är ju ett mästerverk. En guldgruva. Och helt underbart. Jag har pressat Keane de senaste dagarna, och det finns mycket ljuvligt att hämta från det bandet.
- Båtbyggandet är i full gång. Eller ja, det har börjat. Knappt. Men vi är optimistiska, båtjäveln ska nog kunna vara klar till start på tisdag. Egentligen det enda som oroar är vädret. Det är kallt i Sverige, det regnar i Sverige, och jag vill ha fint väder i Sverige. Åtminstone på tisdag. Och inte minst på fredag. Det får inte bli någon repris från fjolårets studentdag: det var förjävla kallt och det haglade. Nej, på fredag kommer det vara skinande sol, och hela Roden kommer le.
- Skolårets mest överraskande: vi fick stipendium till projektgruppen. Efter att vi gjort klart arbetet. 6000 jävla kronor. En hyfsad kompensation till pengarna vi fick lägga ut själva i Oslo. Mycket kommer bli över, och överskottet glider rakt ner i våra fickor. Me like.
Men jag kanske ska följa Agnes råd om att inte ta ut något i förskott förrän pengarna finns på någons konto. Än så länge finns de bara på ett papper.
- Jag har beställt tid hos optikern för att se om jag behöver "tjänsteglasögon". För några år sedan fick jag domen "du behöver glasögon (när du sitter framför datorn eller TV:n)", men jag har inte riktigt känt att jag behövt dessa glasögon. Jag har dessutom fått bra resultat då jag gjort syntest efter domen, men jag antar att det här testet ska göras bara för att jag en gång faktiskt behövt glasögon.
- Änglar och demoner är den bästa boken jag läst. Någonsin, alla kategorier. Så bra att jag läst den två gånger, och det är inte många böcker som får den äran, att bli lästa två gånger av mig. Därför var det självklart att jag skulle se filmen. Jag satte mig i salongen med inställningen att jag skulle bli besviken, mest för att jag visste att den omöjligt kunde överträffa boken, men inställningen var felaktig. Den var ju bra. Till och med riktigt bra. Inte i närheten av boken, självklart, men jag blev ju inte besviken, och det var i slutändan viktigast.
- Svensk förlust mot danskjävlarna på nationaldagen. Ja, vad ska man egentligen säga? Går vi till VM gör vi det via kval, och det känns väl ändå som att Portugal kommer ta den där kvalplatsen.
Och till alla er som hela tiden gnäller på att Zlatan är dålig i landslaget, men så bra i Inter: titta på en laguppställning när Inter spelar match, och på en när Sverige spelar match. Han har ju så grymt mycket bättre lagkamrater i Inter. Inte konstigt att han är bättre där. Det är också ett mycket bra bevis på att en spelare inte gör ett lag. En spelare måste ha bra lagkamrater också.

Det var väl den veckan det.
För vi ska ta studenten
Fyfan vad vi är bra