David

Att detta inlägg är alldeles för långt skiter jag i. Dessa dagar förtjänar många ord.
Vilket liv jag levt de senaste dagarna. Allt började med Lommarrännet och Landslaget i tisdags. Onsdagen handlade om avslutningslunch, gudomlig middag gjord av Pörnis mamma och helt galet underbart sällskap under middagen och den efterföljande utgången; Landslaget + Sofie. Kvällens två spelplaner var Svanberga och Trädgår'n. Kvällen var, mycket kort sagt, klockren.
Torsdagen var egentligen bara en mellandag. Dagen mellan den klockrena onsdagen och Dagen med stort D. Men i såna här tider är vaje dag underbar. Även en mellandag som denna. Vi träffades i klassen, trots att vi var lediga, och fixade sakerna vi skulle ha på flaket. På kvällen fick jag återigen äran att sätta på mig Impuls FCs fina matchtröja. Säsongens sista match, men det ryktas om en "vänskaplig" rivalmatch nu i veckan... Än är jag inte med i laget "på riktigt", men efter att spelat matchen fick jag höra att jag kanske skulle skrivas in i truppen. Haha, det lät seriöst!! Jag vill poängtera att det handlar om ett mycket oseriöst gäng, och jag är precis lika oseriös. Som det ska vara med andra ord. Matchen då? Den vanns med 3-2, och vi visade upp ett skickligt sambaliknande lir. (Inte).

Dagen med stort D var nu kommen. Studenten. Fucking studenten. Jag kan omöjligt beskriva dagen i detalj, därför tänker jag inte göra det. Men kortfattat ska nog kunna vara möjligt:
Ja jävlar, var ska man egentligen börja? Med morgonen kanske? Det låter vettigt. Vi klädde flaket, samtidigt som vi hällde i oss champagne. Klockan var knappt mer än åtta, men en dag som denna får man dricka när man vill och hur mycket man vill. Flaket blev klart, resultatet blev bra. Efter detta skrevs det i mössor, och allas pennor brann. Framtida minnen ska skrivas, och var gör man det bättre än i mössan man ska ha kvar hela livet? Frukost med lärarna var nästa stopp.
Erik bjöd på ännu en makalös dikt, alla skrattade, halva klassen grät och det sjöngs. Falskt, men ändå ack så vackert.
Efter ett kortare besök i aulan för hyfsad musikunderhållning var det så dags för min diktläsning. Erik satte ribban högt, men jag lyckades ta mig igenom högläsningen. Erik är min mentor, och han har genom åren lärt mig hur man behandlar den där klassen på allra bästa sätt: genom att dikta skiten ur den. Och jag framkallade nog några tårar jag också. Och så bröt jag mot lärarnas miljöpolicy och skrev ut drygt 200 A4-papper, för att ge alla i klassen det 9-sidiga dokumentet jag hade skrivit, tillägnat min underbara klass. Räddningen av miljön får vänta. 
Klockan blev halv tolv, och utspringet välkomnades. Vilken känsla. Mer säger jag inte om det. Min familj väntade, och det gräts nog en del nu också. Flaket nästa. Detta flak. Kan det kanske vara det skönaste jag gjort i mitt liv? Jag ville inte att timmen på flaket skulle ta slut. Men det gjorde den, och vi kom fram till parken. Efter mingel åkte jag hem, tillsammans med min familj. Vädergudarna var tydligen på alla studenters sida. Strålande sol ända fram tills alla vände hemåt. Då kom ösregnet. Tack alla ni där uppe.
Strudentmottagningen var felfri den också. Tack alla som kom, ni gjorde en underbar dag ännu mer underbar.
Och så åkte jag till Norrtälje. Mot Folkets Hus, och några fina klasskamrater. Och så därifrån till Mobergs. Om Mobergs tänker jag fatta mig kort. Det var galet många studenter, alla lika lyckliga som jag. Det var dans, skratt och fina vänner. Det var Shotgun Crackers (fyfaaaaan så bra de är!!!!). Och framför allt. Det var glädje. Glädje hos alla nyblivna studenter, som nu ser vuxenlivet - "det riktiga livet" - komma allt närmare. Och till det livet säger jag bara: Välkommen.

Studenten är avklarad, och redan mycket saknad. Dagen präglades av glädje, men visst fanns det också sorg. Ni har redan läst det i det jag skrev till er, men jag vill faktiskt återigen beskylla er, mina fina klasskamrater. Jag citerar mig själv:
"Mina vänner. Mina kära klasskamrater. Tack för de här tre åren. Ni har förgyllt varenda dag. Jag tackar mig själv för att jag var en av alla dem som "inte visste vad jag ville göra" när jag sökte till gymnasiet. Det ledde mig till er, och för det är jag glad.
Ni kan känna er stolta i resten av era liv. Ni har gått i Sp06B - en klass för sig."
Ju fler gånger jag läser det jag skrivit, desto säkrare blir jag. Klassen jag nu lämnat är en treårig värdefull skatt, och den lämnar ett alldeles för stort hål i mitt hjärta. Men jag citerar återigen mig själv:
"Även om tunneln nu nått sitt slut,
så ska vänskaperna i den här klassen bestå, absolut."
Och visst fan stämmer det. Även om min idé om att alla i klassen ska komma till Boden, och göra sitt där, inte alls kommer fungera så kommer vänskaperna den här klassen skapat finnas kvar länge.
Vi har ju för fan redan bestämt att vi ska träffas två eller tre gånger den här veckan.
Älskar er, Sp06B.
Livet, välkommen.