Everybody's changing, and I don't know why

Antalet veckor i Boden har nu kommit upp i 15. Tittar jag uppåt så ser jag siffran 50. 15 av 50 veckor alltså. Ändå helt okej. Logementet blir en allt skönare plats, även om jag föredrar mitt eget rum, alla dagar i veckan. Nästa vecka handlar det om fält. Det är ju det man fasar för, att sova i tält och allt det där. Nu är det dessutom vad man i Stockholm skulle kalla vinter där uppe. Men i Boden räknas det väl inte som vinter förrän det har fallit en meter snö, och termometern har sjunkit till -25. Nu är det bara en decimeter snö och några minusgrader. Men jag väljer åtminstone att kalla det för vinter (jag är ju trots allt från Stockholmstrakterna).
Veckan som gått har varit relativt lugn. Sambandstjänst (vilket jag kommer syssla med en hel del fortsättningsvis) är inte speciellt ansträngande. I onsdags handlade det om pang-pang med kulspruta. Precis som jag trodde innan inryck så är jag ingen pang-pang-människa. Jag gör väl liksom det man ska, och jag sitter inte som en entusiastisk fem-åring när jag skjuter. Men man har olika intressen, så är det ju. Men hur som helst så var det (faktiskt) ganska kul att skjuta med just kulsprutan. Rätt så mäktigt att skjuta 500 skott på någon eller några minuter. Men mycket mer än så var det inte.                                                                                                    

Något jag stör mig på något enormt är alla dessa jävla "veckans prov". Speciellt när det handlar om fordon. Det finns fanimej ingen mer ointresserad person när det handlar om motorer och skit än den här David. Därför går det tydligen inte att få godkänt. Handlar provet om annat, typ radioapparater och skit, då löser det sig. Men fordon, NEJ. Dessutom går jag in med inställningen "äh va fan, jag behöver ändå inte kunna det här...". Och det är förbannat sant. Men men.
För övrigt är det mycket mer pluggande i lumpen än vad jag trodde att det skulle vara. Almost like school. Prov har jag aldrig varit mycket för, men att sitta och skriva uppsatser till sent på natten, det kan jag faktiskt sakna. Det lär bli pluggande efter muck, det är jag nästan övertygad om.

"Svinet kommer". Hur mycket pratas det inte om svininfluensan? Jag har liksom bara skakat på huvudet åt alla som flippar ur för att någon i Asien "dött av något som eventuellt kanske kan ha varit svininfluensan". Men nu har tydligen några på I19 fått någon form av denna influensa, och andra - på mitt kompani - har varit inlagda "för säkerhets skull". Så visst fan blir jag lite smått orolig när jag nu har ont i halsen och känner mig febrig. För där jag lever för tillfället antar jag att det kommer bli en slags dominoeffekt; blir en sjuk blir alla sjuka. Så visst fan tänker man i de banorna. Så nu får väl någon skaka på huvudet åt mig, för nu är jag också en av alla dem som oroar sig (i onödan?).

Grej of the day: Jag och Kärki sitter på flygplatsen och väntar vid gaten (den gate vi trodde var den rätta). Kärki säger att han tyckte att han hörde våra namn i högtalarna. "Visst", sa jag och skrattade. Några minuter senare: Jodå, visst fan är det våra namn som ropas upp. Och visst fan satt vi vid fel gate. Och visst fan fick vi springa. Men vi hann. VI HANN. "Nu hade ni tur", sa någon vid planet. Jo. Minst jävla sagt. Att ha varit fast i Boden över helgen, vilken mardröm.
Nu ska ledigheten avnjutas. Och farsor ska firas.
Hej


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0