David

Prioritering. Ett ord man stöter på ibland, och att skriva i en (meningslös) blogg ligger inte högt i min prioritering. Speciellt inte när det händer så pass mycket som det gjort den senaste tiden. Ett annars ganska händelselöst liv har helt plötsligt blommat ut till något annat. Mina elva månader i Boden har gått, och det är numera jävligt slut mellan mig och Försvarsmakten. Ja, om de här sköna fredstiderna fortsätter vill säga. Dagen för MUCK, ja den var... Skrämmande lik studentdagen. Men lite mindre glädje, lite mer sorg. Studenten, då var det mest "hej då, buhu - men vi kommer ju ses ganska ofta ändå". Nu var det verkligen hej då. En stor, fet nackdel med konceptet lumpen är att alla kommer från olika delar av landet. Positivt på ett sätt, det blir en bra mix av vad det här landet har att erbjuda, visst - men, det negativa väger, tyvärr, tyngre. Man kommer ju inte träffa personerna igen. Möjligtvis de som bor i närheten, men Kalix?- Nej. Stället ligger förfan mer norrut än Boden. Och Boden ligger lååångt norrut. Men skiten - för det måste jag ändå kalla det - är slut: jag har blivit ett år äldre, jag har varit hemifrån mycket, jag har, faktiskt, lärt känna nya sidor av mig själv och ja... Lite mer mogen ska man väl förhoppningsvis ha blivit.
Nej, nog om lumpen. Verkligen, nog om skiten.
Och så hoppar man direkt in i en ganska viktig fråga: och nu då? Ja, vad fan nu då? En sista veckas ledighet, sen jobb i sju veckor, sen kommer hösten, med den kommer dimman. Dimman som består av min framtid. Jag har åtminstone insett vad jag måste syssla med i framtiden för att jag inte ska bli mentalt ostabil. Idrott. Ingen högoddsare direkt. Och eftersom jag gått det "förberedande" samhällsprogrammet så måste jag ju plugga. Igen. Jag vill syssla med idrott, jag måste plugga, jag bor där jag bor. Summa summmarum: Gymnastik och Idrottshögskolan i huvudstaden. Det här är verkligen inget bestämt, men det är ju... Något. Något man kanske kan fundera på. Men inte än. Nej, jag ska njuta av sommaren, försöka lära mig trivas i dimman under hösten, för där ska jag befinna mig ett tag, minst tills dess att år 2010 blir 2011.
Det händer för mycket för att jag skulle kunna ta upp pluggandet redan nu. Visst, jag är ledig, men nära släktingar som behöver ens närvaro är viktigare än det mesta.
Tack och lov så finns det vänner och systrar som har tid att umgås, och när jag spenderar tid med dessa fina människor så kommer jag ihåg hur mycket jag har saknat allt och alla under min alldeles för långa vistelse i de norrländska skogarna.
Jag välkomnar det civila livet med öpnna armar. Frihet, jag har saknat dig.

Vad är det som händer? Den där sexan i dagens datum betyder väl juni? Och nian? Det borde betyda att… Nej. Nej, det kan inte stämma. Eller..? Jo, det som alldeles nyss var 100 pinnar är nu 9. Tiden i Skåne är förbi, jag har tillbringat min sista natt i fält, min sista resa till Boden är avverkad och vi är mitt uppe i den så fruktade slutvården. Skrubba, putsa, sopa. Tre ord som beskriver den tillfälliga vardagen på ett utmärkt sätt. Men det outhärdliga i allt skrubbande, putsande och sopande går ändå att uthärda när man tänker på hur kort tid det är kvar. Jag skulle, utan att tveka, åka tillbaka i tiden, till pisskalla januari, hoppa i isvaken ännu en gång, om jag bara sedan fick åka tillbaka till den här dagen. För MUCK är så galet nära, att inget kan förstöra känslan av hur nära det faktiskt är. Och så börjar fotbolls-VM om några dagar, bara för att göra något bra ännu lite bättre.
Lite då och då lämnar vi in utrustning, och de kvarvarande kläderna i skåpen blir bara mer och mer ensamma. Jag gillar synen av ett halvfullt skåp betydligt mer än ett som sväller över med utrustning.

Skåne, just det. Skåne var, kort sagt, värdelöst. Två övningar, fyra veckor, fält, tält, olidligt mycket tid i stridsfordon, alldeles för varierande väder (som svensk är det väl ens skyldighet att klaga på vädret..) och som vanligt alldeles för lite sömn. Men det var slutövning, och det var nog just det med det där ”slut” som gjorde att man fixade det på ett hyfsat sätt. För våra befäl var nöjda, helt klart. Alla övningar är, som sagt, slut, och det är en del vård, en kompanifest och en sista resa från Boden som står mellan oss och den bekväma vardagen i våra saknade hem.

Jag är inne på min sista timme som tonåring, 19 ska bytas ut mot 20 och jag känner mig... Inte speciellt speciell. Bortsett från att det ska bli ganska skönt att slippa det där "ton" i slutet på ens ålder så känns det väl som en helt vanlig födelsedag.
Firandet är hittills bara ett stort frågetecken. Mina vänner verkar vara... "Otillgängliga". Så ja, det blir väl som det blir. I guess. På dagen: släkt. Kvällen: ännu obestämd.

För att förstå att det faktiskt är april så måste jag titta mer än en gång i kalendern. April. Vad hände? Nyss var det juli, och jag satt, osäker som få, på ett tåg upp till Norrland. Mycket har hänt. Kan man ju lugnt säga.
Just nu avnjuter jag mitt sista lov som värnpliktig, och jag har, just det, njutit. Fixat sex veckors sommarjobb - som en lagom avrundning efter att Försvaret släppt mig fri, träffat Agnes som jag träffar alldeles för sällan nuförtiden, tagit mig i kragen och sprungit ett par gånger och, viktigast av allt, slappat.
Igår fick jag också en överraskande inbjudan om att spela fotboll. Fotboll!! Roslagsbros idrottshall, 4 on 4 med Ibbe och hans homies. Fan så jag har saknat att springa runt och jaga den där bollen. Får jag sparka på en boll mår min själ som bäst. Men att ha kul har tydligen alltid ett pris. Mina lår brinner för tillfället. Min kropps status: huvud - 19, snart 20 år. Ben - 85 år. En hastig rörelse och jag kommer ligga på golvet med kramp. Och jag vet, faktiskt!, inte hur fan det kommer sig, för jag kan inte direkt påstå att jag är otränad. Märkligt... Men visst var det väl värt det. O ja.

Födelsedag. Sen står jag inför en sista utbildningsvecka, innan I19 i Boden byts ut mot Skåne och slutövning. Norrländsk kyla känner jag numera till alltför väl, så södra Sverige och dess värme kommer vara mycket välkommet.
Jag måste titta i kalendern igen för att faktiskt förstå att det är april. Att det faktiskt bara är drygt två månader kvar av lumpen. Av Boden.
För Boden, två månader - sen är det slut mellan oss. Men... Det är inte jag. Det är du...

Den annars så goa Pernilla bestämde sig tydligen för att ge mig någon slags utmaning. Dessa "utmaningar" är jag alltid annars väldigt negativt inställd till, men jag är beredd att göra ett undantag. För Pernillas skull. Och för att jag skriver så förbannat sällan.
1. Jag saknar skolan. Ni läste rätt. Jag saknar skolan. Förbannat mycket.
2. Ofta dyker en fråga upp i mitt huvud. "Boden?". Varför, varför är jag i Boden? Det är en fråga som aldrig kommer få ett värdigt svar.
3. Jag är höjdrädd. Inte "oj-vad-högt-det-är-tänk-om-man-skulle-ramla-ner-höjdrädd", utan mer "i-helvete-heller-att-jag-går-ut-på-den-där-balkongen-höjdrädd". Jag tror rädslan föddes för ganska många år sedan, då jag stod uppe på Långe Jan, fyren på Öland, och tittade ner och insåg att "jag skulle vara ganska död om jag ramlade ner här". Det är en rädsla som går att kontrollera, helt klart, men om jag kan undvika höjder så gör jag självklart det.
4. Jag är hemligt förälskad. Jag har varit hemligt förälskad rätt så länge faktiskt. Och ja, det lär förbli en hemlighet. Men en hemlighet som jag, förhoppningsvis, inte tar med mig i graven. Nej, den ska ut tidigare än så. 
5. Jag har, liksom många (alla?) andra, en dröm om att bli författare. Eller åtminstone skriva en bestseller och sen bara kunna glida runt med alla miljoners miljoner man får när man lyckas få till den där bestsellern. Jag är inne på en berättelse av typen "förbjuden kärlek". Oj, plötsligt fick jag en briljant idé! En flicka flyttar till regnig skitstad, träffar en mystisk pojke, blir hopplöst kär i pojken, pojken får inte - men blir lika hopplöst kär i flickan och efter att några varulvar och vampyrer försöker förhindra romansen så.... To be continued. Tror det kan bli ganska bra. Sanningen är alltså att jag vill ge ut en bok, inte skriva en kopia av Twilight (som jag förresten tycker är en förbannat bra bokserie).
6. Nu när jag ändå är inne på Twilight: Kristen Stewart (mer känd som "Bella", för alla som är beroende av Twilight) är snyggast i världen. Det finns ingen att ens jämföra med. Slutdiskuterat.
7. ..........*Trumvirvel*.......... Och den sista sanningen: Dagen jag muckar. 18 juni. Dagen kommer vara skönare än studenten. Vi har några veckor fram till påsklov, varav en ska spenderas ute i skogen, vi har några veckor mellan påsklov och slutövning, en slutövning som äger rum i Skåneland och där vi ska vara i en månad. Efter det... Efter det är det städa och städa innan jag lämnar sjätte logement, Mother Russia, DeltaQuebec, Pansarskyttekompaniet, I19 och Boden. Den sjunde sanningen är väl med andra ord... Att jag längtar.

På grund av tveksamhet till hur många som läser den här bloggen, om det ens finns någon, så väljer jag att inte utmana någon ytterligare. Eller vänta, jag ger alla en frivillig utmaning, så kan den som vill göra skiten! Det händer inte ofta, men ibland, ibland får jag till riktigt briljanta idéer. Frivillig utmaning, ja jävlar...

Adiós

”Post nummer 5, jag har bevakat norra slottsvalvet, slottets norra fasad samt de stora uppfarterna i Lejonbacken”. Jag vet inte hur många gånger jag har uttalat denna kungliga mening den senaste veckan. Det mesta har varit kungligt den här veckan. Speciellt slottet. Det jag försöker säga är att jag gått som högvakt. Vid, just det, slottet.
44 soldater från I19 i Boden har mellan datumen 17/2 och 24/2 tjänstgjort som högvakter vid Stockholms slott. En av de 44 var jag, och jag har gjort något som jag aldrig kommer göra igen. Under veckan har någon nekat Daniel Westling tillträde till slottet, någon inte kunnat hålla igen det bakre hålet under ett vaktpass, någon tappat en bajonett inför 200 turister och någon gått åt helt fel håll vid den stora ceremonin. Och alla har frusit. Någon har till och med uttalat orden ”någon måste ta över för mig, jag håller på att frysa ihjäl”. Dock måste jag tillägga: SÅ kallt var det inte. Killen, som jag inte ska hänga ut mer än vad han redan blivit uthängd, är ett stolpskott. Därav kommentaren. Och det annars märkliga beteendet.
Men till hans försvar så var det kallt. Jävligt kallt.
Och något lärde jag mig under dagarna vid slottet. Jag borde inte få ha använt ordet ”långtråkigt” innan jag ställde mig som högvakt i x antal timmar, räknade antalet varv NK-klockan snurrar på en timme och hur många steg man tar under två timmar (23 steg åt höger, 23 steg tillbaka, 67 gånger). Att stå som högvakt, det kan jag lova, det är långtråkigt. Men allt däremellan, flummet på logementet, allt OS-tittande och alla sköna PSK:are har varit kanon.
Men efter sisådär sex timmar, fyra av dem på natten, framför en postkur och hållandes i ett vapen är man inte så kaxig längre.
Men jag lever, och det gör kungen också. Och slottet har bara fått lite stänk av urin på sig. Vilket borde betyda att vi klarat vår uppgift, relativt bra.
Och jag kan fan säga att jag stått och vaktat slottet. Hur långtråkigt det än må ha varit, så är det en line jag kan använda mig av hela livet. ”Hey, jag har vaktat slottet. Jo fan, med vapen och allt. Jo det är sant, kolla kortet.” För kort har det tagits. Damn, jag undrar hur många ryska fotoalbum man kommer hamna i. Galet.
Och jag har gjort något som inte alla får göra. 
Och så har jag ju sluppit Boden…

En fågel viskade i mitt öra att jag är halvvägs i mitt liv som lumpare. Vad har jag att säga till fågeln? Stört. Helt galet. Det har med andra ord gått drygt fem månader sedan jag satt på tåget till Boden för första gången, mer nervös än vad jag var första dagen på gymnasiet. "Destination Boden". Jag har upplevt mycket. Mer än vad jag trodde att man kunde uppleva i den där staden. Staden jag lär hata om ytterligare fem månader. Hata mer borde jag kanske säga. Men trots det lilla hatet som infunnit sig i mitt hemlängtande huvud så finns det ändå en viss charm i det mesta man gör i staden i norr. Det finns en charm i att tälta tillsammans med 15 grabbar när det är 20 minusgrader. Det finns en charm i att enbart äta den vidriga grönpåsen i en vecka. Det finns en charm i att ligga på golvet varje morgon och göra armhävningar. Det finns en charm i att resa tält, riva tält, resa tält tills man bara vill spy på det. Det finns en charm i att, hur illa man än tycker om personen, bara tvingas göra som någon säger. Det finns en charm i att gå en och annan milslång promenad tillsammans med den förbannade ryggsäcken. Det finns en charm i att bära runt på ett tungt vapen i otaliga dagar, utan att ens vara i närheten av att få använda det. Det finns en charm i att dag efter dag gå den tråkiga vägen till garaget för att hoppa in i vagnen som man mycket snart kommer vilja ha sönder med flit. Och, tro det eller ej, det finns en viss charm i att gång på gång åka upp till den sömniga och kalla staden Boden, trots att det enda man vill är att ligga kvar hemma - hemma! - i soffan. För, och detta är viktigt, det är ju ändå något man har valt att göra. (Jo, Sverige fungerar faktiskt så idag, det är i princip frivilligt. Ett "jag har problem med mitt knä" räcker gott och väl för att "slippa"). Och det faktum att det redan är halvtid gör mig egentligen bara motiverad. Och tittar jag på det kommande schemat blir jag inte mindre motiverad. Vi ska vakta kungen (ja, nästan i alla fall...) då vi går högvakt under en vecka. Veckan efter det är det sportlov. Två veckor utan att behöva se Bodens gator alltså. Några veckor senare är det påsklov - jag fyller 20 - och efter ett antal veckor till är det dags för slutövning. Jag hamnade på regementet längst norrut i vårt avlånga land, och naturligtvis kommer denna slutövning ske i Skåne. Ser fram emot resan. Det betyder ytterligare några veckor utanför Boden.

Dock. Är det något jag inte kan finna någon charm i så är det följande: vi ska bada isvak. Varför? Varför i helvete? Och varför, varför direkt efter att man varit ledig i över tre veckor? Det är bara omänskligt. Jag skulle nog vilja placera mig själv i kategorin "Badkruka", så jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna genomföra detta. Jag kommer förmodligen dö. I ett hål i isen. I Boden.
Men om jag, mot förmodan, skulle överleva är jag optimistisk. Det är halvtid i matchen mot Försvarsmakten, och den 18:e juni är inte speciellt långt borta.
Men satan så jag längtar.

Hej

Och julen då? Jo tack. Julafton var precis så där mysig som den ska vara. (Det var första och sista gången ni såg mig skriva ordet "mysig"). Hela familjen hemma, lussebullar, risgrynsgröt, Kalle (ååh så jag börjar tröttna på alla hans vänner), julbord och en och annan julklapp. Juldagen fortsatte i samma anda. En höggravid kusin kom på besök med sin stora mage - en månad kvar - och på kvällen bar det av till Norrtälje. Juldagen - Den Stora Hemvändardagen! Hur firades det? Med en tv-spelskväll hos Erik... Kan tyckas att dagen är värd ett annorlunda firande, men icke. Det var en så där perfekt skön kväll. Orkade egentligen inte göra något annat. Då så, låt oss gå vidare till Annandagen. Och... Det är väl typ det som finns att säga om dagen. En ligga-i-soffan-och-slappa-dag utan dess like.
Det var julen 2009, och det nya året är nära. Det ska väl, antar jag, välkomnas på något spektakulärt sätt. Än så länge finns bara någon lös idé, och jag tror nog att det kommer bli som vanligt: det bestäms samma dag om något ska göras, och i så fall vad.
Nyår kan ju förresten vara den mest överskattade dagen. Men klart man borde göra något. Nu när 00-decenniet tar slut och allt.

Idag har jag fortsatt på annandagens spår, men, och detta är viktigt, jag har faktiskt rört på mig (!). Hör och häpna. Gick på en promenad med Emelie och en till med Emelie. En Emelie är min syster och den andra är Björk - en mycket bra vän som jag inte träffat sedan studenten. Väldans trevligt.

Annars njuter jag mest hela tiden. Anledningen till det lyder förstås "jullov". Och det bästa är: jag kan njuta i två veckor till. Det är söndag och jag är inte på väg till Boden! Måste nypa mig själv i armen.

Hej svejs och allt det där

Antalet veckor i Boden har nu kommit upp i 15. Tittar jag uppåt så ser jag siffran 50. 15 av 50 veckor alltså. Ändå helt okej. Logementet blir en allt skönare plats, även om jag föredrar mitt eget rum, alla dagar i veckan. Nästa vecka handlar det om fält. Det är ju det man fasar för, att sova i tält och allt det där. Nu är det dessutom vad man i Stockholm skulle kalla vinter där uppe. Men i Boden räknas det väl inte som vinter förrän det har fallit en meter snö, och termometern har sjunkit till -25. Nu är det bara en decimeter snö och några minusgrader. Men jag väljer åtminstone att kalla det för vinter (jag är ju trots allt från Stockholmstrakterna).
Veckan som gått har varit relativt lugn. Sambandstjänst (vilket jag kommer syssla med en hel del fortsättningsvis) är inte speciellt ansträngande. I onsdags handlade det om pang-pang med kulspruta. Precis som jag trodde innan inryck så är jag ingen pang-pang-människa. Jag gör väl liksom det man ska, och jag sitter inte som en entusiastisk fem-åring när jag skjuter. Men man har olika intressen, så är det ju. Men hur som helst så var det (faktiskt) ganska kul att skjuta med just kulsprutan. Rätt så mäktigt att skjuta 500 skott på någon eller några minuter. Men mycket mer än så var det inte.                                                                                                    

Något jag stör mig på något enormt är alla dessa jävla "veckans prov". Speciellt när det handlar om fordon. Det finns fanimej ingen mer ointresserad person när det handlar om motorer och skit än den här David. Därför går det tydligen inte att få godkänt. Handlar provet om annat, typ radioapparater och skit, då löser det sig. Men fordon, NEJ. Dessutom går jag in med inställningen "äh va fan, jag behöver ändå inte kunna det här...". Och det är förbannat sant. Men men.
För övrigt är det mycket mer pluggande i lumpen än vad jag trodde att det skulle vara. Almost like school. Prov har jag aldrig varit mycket för, men att sitta och skriva uppsatser till sent på natten, det kan jag faktiskt sakna. Det lär bli pluggande efter muck, det är jag nästan övertygad om.

"Svinet kommer". Hur mycket pratas det inte om svininfluensan? Jag har liksom bara skakat på huvudet åt alla som flippar ur för att någon i Asien "dött av något som eventuellt kanske kan ha varit svininfluensan". Men nu har tydligen några på I19 fått någon form av denna influensa, och andra - på mitt kompani - har varit inlagda "för säkerhets skull". Så visst fan blir jag lite smått orolig när jag nu har ont i halsen och känner mig febrig. För där jag lever för tillfället antar jag att det kommer bli en slags dominoeffekt; blir en sjuk blir alla sjuka. Så visst fan tänker man i de banorna. Så nu får väl någon skaka på huvudet åt mig, för nu är jag också en av alla dem som oroar sig (i onödan?).

Grej of the day: Jag och Kärki sitter på flygplatsen och väntar vid gaten (den gate vi trodde var den rätta). Kärki säger att han tyckte att han hörde våra namn i högtalarna. "Visst", sa jag och skrattade. Några minuter senare: Jodå, visst fan är det våra namn som ropas upp. Och visst fan satt vi vid fel gate. Och visst fan fick vi springa. Men vi hann. VI HANN. "Nu hade ni tur", sa någon vid planet. Jo. Minst jävla sagt. Att ha varit fast i Boden över helgen, vilken mardröm.
Nu ska ledigheten avnjutas. Och farsor ska firas.
Hej

När man gick i skolan (nu låter jag väldigt gammal) så var man ju överlycklig när man fick lov. Men nu, nu kan jag fanimej inte ens beskriva hur förbannat jävla glad jag är. En dags ledighet är borta, men varför misströsta? Jag har ju 9 dagar kvar. 9 fucking dagar! Nu, nu mina vänner ska all förlorad tid tas igen.

Jag bara ler.
Over and out

"Fältmössa av, basker på". Onsdag morgon, 7 oktober.
Snön - denna förbannade snö - har börjat falla i Boden. Detta förbannade Boden. På schemat stod gruppfälttävlan. Also known as "Baskertestet". Och på marken låg snön. Denna förbannade snö. Jag lärde mig att hata den. Det lärde jag mig någonstans i mellersta Sverige - nu ska jag för första gången genomlida en norrländsk vinter. Och det bådar tamigfan inte gott.
Nej, vi visste vad vi hade framför oss: en jobbig dag. Både fysiskt och psykiskt. Och vädret gjorde det inte lättare. Verkligen inte. Alla i gruppen var genomblöta efter fem minuter ute i slasket, och på det kom kylan. Just precis, så att allt det blöta liksom frös till. (Det är oktober och jag klagar på kylan. Hur kommer jag låta i januari?) Vi gick, vi sköt, vi orienterade, vi gick, vi gick, vi satte ihop vapen i totalt mörker, vi sprang med bår, vi drog en lastbil och vi sprang. Det var jobbigt, ja. Men någonstans långt, långt bak i mitt huvud så kunde jag ändå tycka att det var lite kul. Om man bortser från smärtan i alla de kroppsdelar som var så kalla att de befann sig på gränsen till att gå in under rubriken "kroppsdelar jag aldrig mer kommer kunna använda". För gruppen fungerade bra, alla stöttade alla, och vi höll alla tider. Och det var egentligen det viktigaste med dagen. Och vi fick vår basker. Som enda kompani där samtliga deltagande lyckades genomföra hela marschen. Lite respekt har vi nog skaffat oss. Eller så har vi vunnit tillbaka den respekt vi kan ha förlorat på fotbollsturneringen under besökshelgen. En 5-0-seger räckte liksom inte när vi förlorade de två första matcherna.

Efter att ha legat inne i två och en halv månad så har jag redan bestämt vad jag ska göra när jag är klar med livet i grönt. Jag ska klä mig i rött och bege mig till Manchester. Jag ska bege mig till Uniteds hemstad och se på när mina favoriter sparkar boll. Jag skulle kunna boka resan nu, så jävla säker är jag på att jag ska dit. Vad mer ska jag göra? Ta igen all den saknad jag tidigare uttryckt här på bloggen. Jag ska umgås med mina nära och kära så mycket att jag skulle ha tröttnat på dem i vanliga fall. För helgerna räcker inte till. Nej, för att jag ska få all den tid jag vill spendera med dessa människor så behövs det mer än en helg. Saknaden återkommer jag till ständigt. Men jag vill också minnas att jag skrev något om att lumpen faktiskt började bli kul, och den uppfattningen har absolut inte förändrats. Snarare förstärkts.
Nu ska jag bara försöka komma på ett sätt att smuggla med mig familjen, frugan och allt annat jag saknar på tåget på söndag. För vissa personer skulle jag behöva i min närhet så här i norrländska vintertider.